PARIAH is not PIRANHA in Swedish ... uhm, or English ... or...

Again, towards the final stages of yet another Masterton masterpiece, reaching the duly expected, frightful catharsis of The Pariah (1983) I have unearthed a chilling and macabre tale of an Aztec demon, Mictantecutli (king of netherworld Mictlampa), that in the late 1600s was subdued and brought from Mexico to a small coastal town i Massachusetts to scare the bejesus out of the local populace and drive them even further into zealous religous mania. But as the demon is so powerful, rejected from both Heaven and Hell, he is a pariah that feeds on souls, warmth, and human hearts, and his killing and possessing of three young women is the instigator of the famed Salem witch trials at the end of the 17th century. Finally, the puritan preacher David Dark and his partner i crime, Esau Hasket, realise their mistake in bringing this terrible skeleton creature of Mictantecutli, The Fleshless Corpse, and with the help of an old Narragansett medicin man they passify and cage the evil monster and try to sail away with it. However, the ship sinks just outside the harbour and with its cargo it lies at the bottom, preserved in tons of sand... and so, after almost 300 years, it's time for the monstrous being to finally be released. But the help from a human is needed...

The Pariah is, to this point at least, a well-written and enjoyable read that is again different from his most early work just a few years before -- as with Family Portrait it is more detailed and complex in plot and characters, and what it might lack in drama and viscera in comparison is somewhat gained on a more focused descriptions of haunting ghosts in the homes and lives of the main characters. In other words: it's not yet as bloody as it is creepy. That said, I also have to mention the famed manitou of Misquamacus seems to make a cameo appearance in the manservant and wonderwoker alike -- Quamus. Now ain't that dandy!

One last word: To whom it may or may not apply -- the word PARIAH means "outcast" or "untouchable"; the fish that comes in great numbers and eat you are called PIRANHA, as the Dante and Cameron movies, right ... ;-)

Last House On The Left vs. Last House On The Left -- TKO!

Down the trail of remakes I was recently up against the 2009 version of Wes Craven's terror classic The Last House On The Left from 1972. Arguably it all started with Ingemar Bergman's Virgin Spring (1960) and if you've seen both his and Craven's masterpieces you would notice their relationship. I'm not going to say that I'm particularly fond of Mr. Craven's complete works, however, LHOTL is by far (once and again, only halfway rivalled by A Nightmare On Elm Street) his best film and thus most worthy being a part of my humble DVD collection...

But now for the 2009 remake then... It's certainly not a bad movie, by a long shot, and not a makeover that you should be ashamed of watching. Then again, though bloody and violent, it crashes out quite badly in the cruelty department -- what I mean is that it lacks the feeling och "terror" that made the Craven film so groundbreaking and horrifying. Of course there's a grisly of especially cold-hearted stabbing to one of the kidnapped girls in the forest, but the whole setup is as stroking a cat's fur compared to the way it was all conducted in 1972. Then we fast forward to the parents' house -- again, the gut-wrenching revenge lacks some raw power of the original; though I don't mind saying that it's quite entertaining and spectacular in its own right. On the plus side we don't have any redneck, farmboy police officers doing their slap-stick thang in this movie; and I didn't mind the fact that some characters were saved from the slaughter, since the real terror was gone at this time in the movie.

The worst thing is that the Krug of this installment is no way near the atom's size compared to that of the one and only original, David Hess. The same goes for most of the other characters, but not in an equally drastic way. Yet another thing, apart from the earlier mentioned "terror" ingredient, is the way Last House.09 ultimately ends: The microwave scene is quite out of character; and as a shock effect to the movie it somewhat destroys the 2009 year LHOTL in its attempt to be a real good mainstream alternative to the original film. To be more specific: The more subtle horror and suspenseful mood that should have made this remake stand proudly is ruined -- what a shame!

Paperbacks in "Good Condition or Better"...

I had a few SEK left after my last dentist appointment so I spent it on wine and women... Ahem, truthfully... I spent it on three second hand paperback books that I ordered from English "Awesome Books" through Play.com. Shall I tell you which ones? First, my first Stephen King novel ever read: The Eyes of the Dragon (1987) -- a hardcover that my mother was going to send back in late 1988. Then, of course, the classic novel of a man who wakes up from a coma: The Dead Zone (1979). And last, a vintage novel by the famed British teller of ghosts James Herbert -- Since re-reading his Haunted, I figured it was about time to try another one of his more famed, earlier novels: The choice finally fell on The Dark (1980). Why? Because when reading Ramsey Campbell's The Hungry Moon it was said to have been intitally influensed by this James Herbert novel... These books and a few others makes it a year end's cramming to look forward to. Wouldn't you agree?

When Demons Are Lying In Wait -- PARANORMAL ACTIVITY

"You cannot run from this- it will follow you. It may lay dormant for years. Something may trigger it to become more active and it may over time reach out to communicate with you."

Yesterday I really felt that I should indulge myself in watching a movie at the local theaters, all by myself. To tell the truth: My wife said she wouldn't want to see it because she's afraid of the dark; and my longtime best friend doesn't like subjective cameras at all, so I didn't ask him this time. Then again, I'm quite comfortable by myself, and after the day I had I believe I actually deserved to be there...

Whatever... The film was Paranormal Activity (2007). My wife brought it to my attention a few weeks ago by letting me see a trailer, and my first thought went to The Blair Witch Project which we both saw together and I had hoped we would celebrate it as a kind of anniversary... but that wasn't to be...

Katie and Micah are "engaged to be engaged" and have moved to their own home in the suburbs when Katie's old childhood presence makes itself felt and heard again; last time it terrorized her it was when she was a child and their home ultimately went up into flames. Micah, a strong but willful young man, has this bright idea that they should film everything and try to record the entity's activities as it goes bump in the night (and by daytime too, for that matter).

While we follow them through the lens of Micah's camera we can see doors moving, hear strange sounds and violent rumbles and be aware of shadows moving and other strange goings-on. Katie does the right thing to call a psychic, though her beau seems to think it's complete bogus. The expert tells them it has nothing to do with ghosts and that it's a demon responsible for all their disturbances, and that she and Micah cannot escape -- because a ghost is connected to a specific place, and is essentially something human; in contrast, a demon is connected to a person... and is nothing human at all!

And since it's not his speciality, the psychic advices them to contact a real demonologist. But, of course, Micah believes he can save the day with the use of his documentation technique and his skills at verbally insulting the demon's abilities, and subsequently refuses to have another witch doctor at the house. Unfortunately, and perhaps fatally, he talks her into not getting help because he is her man and he's the one supposed to protect her. When he decides to get an Ouija board and tries to powder the floor to get some footprints the situation just escalates with sleepwalkings and physical abuse of young Katie. When they finally, exhausted and horrified out of their witts (well, Micah tries to hide it real well, I can tell ;-), she's allowed to call the demonologist. But he's abroad and when the psychic returns he also feels the intense, dark energy of the place and vacates the premises like a bat out of hell, so to speak... Well, it seems to be the end of it then -- nowhere to run for Katie and Micah...

I actually enjoyed this film. The slow pacing and the building of tension while witnessing all the strange activities reminded me of an indoors, domestic relative to The Blair Witch Project. Not as "classically" eerie, nor equally spectacular in its uniqueness, but spellbinding and menacing al the same. However, it's the ultimate ending that confounds me a bit; the somewhat tongue-in-cheek closure of the plot leaves me wondering if the team behind the production in the end wasn't really able to decide whether the whole thing would be better of as a silent mind-boggler with a completely open ending, or if it should be more of a traditional tale of demonic possession with its usual shocks, jumps and ghoulish features. To me, the short sharp shock could have been more or less left out of it all...

Still, I left with the salon with the expected and not so unpleasant bad feeling you get from taking part of the sad and horrific destiny of the our two protagonists. At the same time, hearing the verbal expressions of brutal disappointment of the two post-adolescent boys in the row right behind me, I rose from my seat with a smile of scorn upon my face.

Oh, by the way... Ms. Featherston! See you in Experimental Activity, yes? Love you, girl! ;-D

They're Coming! Take Them Away! Get Them Away From My Skin!

"There are those who ought to feel guilty, but don't; and there are those who feel guilty when they have no need to. Then, of course, there are those for whom the concept of guilt has no meaning whatsoever."

Inspired by a friend and literture soulmate, I got on the train again of re-discovering the oldies of that once so notorious limey, Graham Masterton. This round I'm not grappling with the neat little goodies of his late 70s and early 80s, but with the novels of the mid-80s and forward -- a time when his fiction started becoming more complex and intriguing, while pumping up the volume on gore, absurdity and disgust at the same time. The book I'm holding in my hands right now has notably won a price in France (which is not easy, I've been told) of all places (well he is very popular both there and in Poland, you see...); it's Family Portrait (aka. Portrait of Evil, 1985), one of my absolute favourites with it's own interpretation one of Oscar Wilde's most controversial stories -- The Picture of Dorian Gray (1890).

Since I've always enjoyed the more classical books of gothic, doppelgängers and specters rather than the more current time masterpieces, while studying literature at school, I find this Graham Masterton one of his first and most rewarding pieces in a continuous context. Family Portrait is a violent and visceral tale of a family that kills and flays people for their unnatural survival; of a portrait of twelve that rots and suddenly comes alive while innocents are tortured beyond belief; but rest assured that there are some brave souls left to fight this malice that has tormented two continents through generations... I cannot tell you more; I just want to whetten your appetite, but, so typically with Masterton, you start of your reading with quite an initial shock that tells you there's quite more to get where that came from... Mind you, though, that this is still an interesting and enjoyable read should you take away most of the more graphic descriptions -- gone is the ultra slim plot and forgettably boring characters of his first post-Manitou shock-o-ramas ...

So, what are you waiting for? Get this hidden gem on Adlibris, Amazon, Play or where ever its face and start reading; it will be a ride of a life time -- you have my word!

Head Above Water While Trying To Keep Myself From Drying Out...

Just when I thought I was going to be ready for some newly delivered films on DVD to lighten up my sombre state of mind ... It is not to be! First, I forgot I had to pay this quarter's student loan; second, I must pay the car taxes and the day care bill; and third, my dentist discovered this huge cavity in my right upper molar that has to be dealt with right away (if I'm lucky I don't have to root fill...).

Hopefully, after some token Christmas shopping, another paid rent and finally some personal installments on the mortgage of our little cabin, I'll be able to get some freshly new discs in the player, before long... Just hope my senses will lift and change colours a few times so I will find it worthwile keeping in touch with you nice folks, wouldn't it be nice...? ;-)

Vengeance Is Mine Sayeth The Lord!

So, what to say about this one? I got a "used" disc in mint condition of Alone In The Dark (1982) at a very reasonable price, and since it seems to be a forgotten gem among many aficionados I thought it would be a good thing to have this item in my humble collection. I can say that the prospect of having the very potent triad of Donald Pleasance, Jack Palance and Martin Landau in the same film was the major reason for having this fick in the first place. On the other hand, I guess there could have been a risk that these three dynamic and individually unique actors would squander each other's performances, should the script, plot etc. be too thin or incomplete or be otherwise faulty. But all three play their own characters with great talent and bravery and complement one another greatly -- Pleasance as the curious, pipe-smoking head of the secluded mental institution; Landau as the deranged, malevolent priest with a God complex; and last (but not least) Palance as the leader of the asylum's lunatic pack that escape the complex during a power outage that leaves the town in darkness and panic. Now the crazies are out in hunt of the new doctor Potter (Dwight Schultz) that they suppose murdered their former therapist -- and Vengeance is mine sayeth the Lord!



I liked the movie for its own take on the current slasher film theme of the era; it contains quite a few bloody and grisly scenes, but is aside from this dominated by a sense of foreboding and dread more than most of its peers. Foremost you wonder about the characters and the actors that portray them in such an incomparable way: How will they manage? Well, they do... until the totally baffling ending -- WTF! Maybe it's not that bad, only confusing... But I have to look at this film once again, at least, with the commentary on perhaps, before I can fully try to comprehend the complete film...

What's EATING YOU, my dear?

While I was in the mood I figured re-reading my English introduction to Ramsey Campbell: his full length novel entrance -- The Doll Who Ate His Mother (1976). With a title like that, decorating the vivid front cover, how can you go wrong with this one? Well, I'll tell you a bit about it; it's quite a mixed bag, both in ways of first novel and the way Ramsey Campbell is as an author and his person...

To get right to the heart of the matter: One evening, Clare is driving her car with faulty breaks when the impossible accident occurs. She crashes her vehicle into a tree and her brother, unprotected in the passenger seat, is slumped against the door and instantly killed. But this is not all; something is missing -- somebody, or something, has taken off his arm!

And so the hunt starts. Clare, and an egotistic writer of criminal novels who claims fame and fortune, begin to look för the young man who supposedly ripped away the brother's arm. The wanted person has a small tendency to bite chunks and bits from animal and human victims. Alledgedly, he was promissed to a kind of devil worshipper and was witnessed to have eaten his way out of his womb at the time of his birth...

Bloody hell! It starts off quite well. There's an atmosphere of absurdity and the macabre, at first, then, unfortunately, the novel begins to tire to an almost standstill, and it's not until the last chapters that it once again becomes interesting. A pity, because it's not a very thick novel and it could (and should!) have been more fast-paced and gripping throughout... But, then again, this is Ramsey Campbell -- one hell of a psychological knock-out, when he likes to...

As always, the violence is off-stage and/or not very graphic. but often described in a way that clearly does not insult the creative and intellectual mind (if not driven too far by subtle descriptions, that is...).

I will continue reading one or a few more Ramsey Campbell novels before long... So if you're interested, just stay tuned.

Go down Harry Moony, harry us no more...

The second Ramsey Campbell novel I ever read, at least in my native tongue, was called Månhunger (The Hungry Moon, 1986). I'd bought it at a sale in the early 90s, a hardback together with another book of his; Återkomst (Incarnate, 1983)...

The Hungry Moon tells us the story of the small village of Moonwell and its citizens; when an American preacher and his followers come along and begin to convert the people from their "pagan religious ways" he unwittingly awakens the Man In The Moon. According to the old Celtic legend this creature came from the moon to bring darkness and slavery upon mankind and to feed upon their sacrifices. The only ones who may be able to stop this horror is the young school teacher Diana and some friends of hers... but will they be able to fight back this ancient monster from the Dark Side Of The Moon ...

The Hungry Moon is a tale that is several times more sinister and foreboding than graphically gory and downright shocking, as with many other works by his hand. Foremost it's a story about with the struggle between darkness and light, in many different ways, and the dangerous manic delusions that people succumb to when they are kept in isolation from rationality by the fear of darkness and ignorance.

Now, almost a couple of decades since the first time, when I read this novel again I find it quite easy to follow the few important plots (this is not always the case with Ramsey Campbell, mind you!) along the way that build up the story of this quite amazing tale of "fear of the moon". The charachters are studiously crafted, as always, and there is again this horrid picture of what kind of people the author himself considers his fellow Britons to be ...

Certainly, I consider Incarnate to be the more psychologically nightmarish of the two; however, The Hungry Moon is the more skillfully crafted and definately the most reader friendly. And why make it unduly hard on yourself and your followers? In any case, I love both books and I'm happy I was able to enjoy this feeling of primal dread once again; this time around in English, as it should be.

PS. In the afterword of my Headline Feature edition Ramsey Campbell tells us, among other things, that a few lines of a rhyme to keep the moon at bay also appears in the infamous Jess Franco's Bloody Moon: "Baja, Harry el lunático..." and the fact that he would gladly have Dario Argento to make a film out of any of his novels, preferably with a sinister score by Goblin, of course. Now ain't that totally awsome, dudes? DS.

The Ruins of Characterization! -- Sarah Pinborough's FEEDING GROUND

To my utter surprise, I recently found out the title of Ms Sarah Pinborough's latest novel: Feeding Ground (2009); and 'let there be light' how I'd love to read yet another Pinborough paperback. Why is that? Haven't I already told you that she's going downhill? Yes, but you see: Feeding Ground is supposed to be, as it were, a sequel to the ultra entertaining second book of hers: Breeding Ground (2006) -- an apocalyptic story about how monster spiders incubate in all women to later feed on all what's remaining... Yes, I assume you got that little gender angle right there too, if you're interested... Anyhow, it's plain entertainment, gore and not-so-fun creepy white arachnids also, and that's all that matters to me.



So, I grabbed Feeding Ground with great anticipation that it would be another tight horror thriller filled with chills and gore galore... But alas, poor Yorrick! Though I have a few chapters left (for a final exploding showdown, dare I hope?) I find that the highly promising composition with a bunch of young drug lords with their prostitutes turning into failed, drug addicted spider junkies has come seriously to a standstill, due to too much dialogue and failed characterization attempts. What was supposed to be an entertaining romp has become quite a bore, in fact, except for an occasional spider attack and a few cocoonings and such. But this is not enough! Get yourself together now Ms Pinborough. Consider what made you such a big time player with your first couple of novels -- The Hidden, Breeding Ground and, why not, The Taken -- and forget about trying to weave complex but forgettable characters in plots that're supposed to be fast paced, horrific and entertaining. Enough said!

This is ONE HELL OF A NEWBORN! -- Bentley Little's THE REVELATION

Late in the year of 2000 I turned my eyes towards a feller by the name of Bentley Little; it was, as usual, in manner the manner of "you want to read similar things by other writers?". And so I got stuck on this guy that, beside computers and modern technology, hates everything to do with religious fanaticism, large-scale corporations, gated communities ... and mailmen!

The book I read (a novel from the latter part of the 90s when, unfortunately, ha started going downhill) was not that great, but it incorporated one of the most nasty, absurd and hilarious horror elements I've ever encountered -- a woman giving birth to a humanoid cactus! Now how can I go wrong from here, I thought, and began persuing every little work of his...

So, a few months later, I got hold of this author's debut: The Revelation (1989). By far, this is not the greatest achievement of this man. However, it's quite a forceful first novel that does not yield at all in the ways of the absurd, macabre and grotesque. The most disturbing scene of the entire book would pehaps be where a demented and geriatric old woman of almost 100 gives birth to a dead and deformed, humanlike creature... To sum it up, though, it's a fast paced read and tells the story of the small town of Randall, California: A strange preacher has come to fight the Devil, as always since the beginning of time, in this very place. He has to have the unfailing help of a few townies whose ancesters fought by his side the last time, ages ago.

The Dark Forces has gathered the lost souls and corpses of all the aborted and miscarried, abandonned and buried fetuses of the town, now and through endless time... And with this army Satan will wreak havoc on earth. The only once able to stop Him from defeating God and mocking the whole Creation is four men with pitchforks, fresh blood and a dried up fetus (you know about Communion, don't you...)

The Revelation is well recommended should you decide to try this Arizona born gentleman on for real. It is quite an easy read and it's basically only focusing on the die hard repulsive and offensive material, and not concerned with the more apparent social commentary that Little later on began to mix with his more or less strange atrocities.

"Here is Denmark, excreted from limestone. There is Sweden, chiselled from granite. Danish scum!" -- Lars von Trier's The Kingdom

Then: Once, right on the spot where the bleachers used to work, they built "Rigshospitalet" (more known as "Kingdom Hospital" to English speakers, I assume...) to the praise and enforcement of knowledge...

Now: For the gazillionth time old Mrs. Drusse has been taken in to the great hospital for observation. But she's not sick; she only wants to get in tune with the spiritual denizens of the old crumbling building... And she has come into contact with the manifestation of a small girl with a restless soul. Thus, the old woman wants the girl to get into the light, so to speak...







The Swedish doctor, Stig Helmer, disinherited surgeon cast away from his own country, has been hired by "Riget" and though he hates all that Denmark stands for the grudgy and cynical Dr. Helmer has to put up with the strange people and their unscientific methods. Above all, he has to cope with that woman accusing him of making her little daughter a vegetable through a failed brain surgery...








The walls of "Riget" are beginning to crumble with the forces of the supernatural. More and more frequently strange things are happening within the hospital and among its staff -- the girl child is roaming the elevator shaft; an ambulance without patients or drivers appears and disappears; there is a peculiar freemason lodge among the executives, and two Down syndrome dishwashers predicting the future; the son of the hospital director cuts of the head of a corpse to impress on a lady colleague he fancies... and many more strange and uncanny events will follow...





Finally, I've started watching Riget and Riget II (aka. The Kingdom: Denmark, 1994; 1997). I have a faint memory of it from my youth, but I wasn't able to follow it through (even less understand it). However, a few years ago a found these "zentropa kollektion"-discs for a bargain at the local videostore (incidentally, the first case with carried the Swedish title Riket while the other stated the original Danish title Riget II; an irregularity that I just have to deal with I suppose...)





Until now I've only watched the first two one hour episodes, but cannot see how it will be hard continuing to follow this series... and finding out, finally, what the fuss was about. I cannot say that I'm familiar and/or a follower of Lars von Triers work, but only to be able to see the acting and genious presens of the enormously talented and uniquely wayward Swedish actor Ernst-Huge Järegård (rest his soul!) is enough for me. For those of you who haven't seen it I more than highly recommend studying his performance on the rooftop of the hospital when he is watching the neighbouring Swedish nuclear power plants (always hated by this time by Danes and especially the Copenhagens), praising Sweden and cursing Denmark: "DANSKJÄVLAR!!!"

Rituals + JBD -- Stuck between a killer and a hard place!

When I finally decided it was to be a memorable movie, I subsequently got hold of the MediaBlasters' edition of the apparently quite disremembered little slasher/survival/wilderness flick Just Before Dawn. Lo and behold, I found it was not just fairly good -- it was great! A masterpiece of excellent directing, good characters and acting, and above all with an extraordinarily beautiful scenery as a contrast to the nastiness that's going on both on and off screen.

So, what did my friend and brother tell me to do then? He told me that what I did was good, but that I had to see another film, too -- "Make haste to see Rituals (1977)!"

And so I did. Not in that a haste, mind you... But now I've seen this piece, also. And found that it was not good, but perhaps as good as Just Before Dawn -- I'll be damned if I know how it happened.

Hail to the King Holbrook! The meanest and toughest upper class doctor between the desert and a hard place.

When you wish...

Something strange happened to me last winter; I started looking up in the sky after sundown. I don't recall exactly what made me raise my gaze towards the dark heavens trying to figure out the gleaming dots out there in space. Naturally, I've always been interested in "astronomy" (or at least some parts of it...) and along with geography (cities and countries, mostly ;-) it was the major passion of my childhood and early youth. Unfortunately, it wasn't considered "cool enough" among my peers to be a "space nerd" in a class cramped with wannabe little scientists that thought the hardcore experiments in Physics class was all there is to know about the movement of their small little existence...

Even then, when I was at the peak of my yearnings for the extra terrestrial worlds, I cannot imagine that I ever really looked up in the sky and tried to figure out the stars or constellations far away, above my eyes. Had I ever asked myself what they were... and why? So one late afternoon, almost a year ago, when I was visiting my mother at the hospital I came to a standstill on the way to my car and just found myself wondering about the strong and lone, white light rising up the darkening blue sky. I wondered: "Is this Sirius or is it Venus?"

Well... Of course the it was Venus, "the Evening Star"... And a month or two later another star, almost as bright went up in the southern part of the sky, when our closest planet neighbour had wandered towards the southwest to shine through the drapes of my children's bedrooms...

Nowadays, I cannot help myself from thinking about stars of all kind, colour and shape. And soon my boys will talk more and more frequently about these stars I've told them about all year. Because, though there are many stars present right now, the greatest and most spectacular of the bright shining objects will appear soon in the dark winter skies in the evening and at night... and not in the early mornings of autumn, as they do now...

The Turn of the ... Haunting!

I first stumbled upon James Herbert in a decrepit and crumbling log cabin of a store. I remember, though aeons ago, because I was looking for books and found a hardcover novel of Stephen King's Cycle of the Werewolf (of course with the Swedish title Varulvens år). Unfortunately, the King novel cost too much (I thought then and lived to regret it...) and insted I found another book that interested me -- It was a book called Det magiska huset (The Magic Cottage, 1986) and was supposed to be about a young couple who moves into a cottage in the country and stumble upon magic, ghosts, bats, sects ... and a squirrel by the name of Rumbo (I believe it was...)

Later on, in a bookstore, I discovered a softcover novel by the same author, James Herbert; something with the Swedish title Det onda huset (Haunted, 1988). I read it ... and I dug it! So, just recently (meaning: a few years ago...), I got hold of a small hardback of the original edition from Hodder and Stoughton, with a nice dustjacket, to boot. Then, last week, I read it during the short stay with my family at my brother-in-law's. I had forgotten quite a lot, though I knew the main plot and twists: It's about David Ash, working for an agency dealing with paranormal disturbances, a man subconsciously tormented from childhood with the death of his wicked older sister. Despite working with "ghosts" and suchlike, he is a stone cold sceptic who has devoted his entire adult life to debunk frauds, charlatans and finding reasonable and scientific explanations to what appears to be hauntings of different kinds.

This time he is hired by an excentric family to investigate their haunted house... and this time David Ash is about to be the victim of the most malicious, cruelest prank ever played upon a living human being...

I don't want to spoil the sheer entertainment for those who haven't read this one yet and would consider it -- I wholeheartedly recommend it! Haunted is a genuine work of ghosts and hauntings with all the aspects of creeping dread in a true tradition of those old geesers like Henry James, Shirley Jackson ... and so on and so forth...

So, pick this one up at your local store and enjoy, guys and ghouls!

White Trilobites With The Lobster...

I The Wells of Hell (1981) lämnar Masterton för ett ögonblick sina kristna influensen samt den röde mannens magi och tar 1900-talets häxmästare Howard Philip Lovecraft till sitt hjärta för första gången (i bl.a. den utmärkta Prey, långt senare, kommer han att vidareutveckla HPLs mytos på ett utmärkt sätt...). Liksom övrig Masterton-pulp inom denna genre och under denna period så innehåller den samma raffel, humor och enkel men gedigen underhållning byggd på olika sorters myter inom olika kulturer och etniska grupper.

Tillsammans med en misslyckad psykologistudent till rörmåkare får vi följa kampen mot den gamle Cthulhu som spritt sin säd när Atlantis gick under en gång för miljontals år sedan. I modern tid förgiftas en familj av brunsvattnet och börjar förvandlas till gigantiska humrar som har till uppgifta att föda och väcka upp sin uråldrige herre att härska över människornas värld igen...

The Wells of Hell är den sista okulta romanen runt 200 sidor och det känns nu som han nu har kommit igång lite i sin författarkarriär (det här är klart en av de bättre tidigaste romanerna) och snart kommer vara redo för lite större doningar framöver... Vi får väl se...

Ska avsluta den idag... Om jag pallar med fisklukten förstås... ;-D

It's Not About REVENGE -- It's About PUNISHMENT!

Först kom Dog Soldiers (2002) ... sen kom Descent (2005) ... ... ... och så kom Wilderness (2006) ... På bred front har Brittiska öarna visat framfötterna rejält när det gäller modern skräck under 2000-talets första flämtande andetag: I Dog Solders tog Neil Marshall och blandade natur, yrkesmilitärer och varulvar i en häxkittel och resultatet blev närmast svindlande höjder; några år senare var det dags att för Marshall att slänga ner ett gäng chicks i en mörk och klaustrofobisk grotta tillsammans med sina egna psyken och ett gäng farliga blekfisar med smak för blod, med ett minst lika gott resultat (så bra att jänkarna ville paja det både en och två gånger, vad jag vet...); slutligen kommer jag till den irländska Wilderness, av Michael J. Bassett, och det visar sig helt klart och tydligt att det anglifierade krutet inte har blivit det minsta fuktigt, minsann...

Det hela tar sin början med ett gäng kriminella ungdomar som hackar ner på ett par av sina egna cellkamrater, vilket leder till att en av de mobbade grabbarna tar sitt liv. Som straff för att det gått så långt och att ingen gjorde något (eller för att man låtit anstaltens anseende komma på skam...) blir institutionens egna "drillsergeant", Jed (som vanligt utmärkt spelad av Sean Pertwee à la Doggie Soliders) tvungen av ledningen att ta ut de små rötäggen på safari på en öde ö tills stormen blåst över. Meningen är att de ska vara där själva, men problemet är att de inte är ensamma där på ön: Det är en grupp tjejer som oxå är på överlevnadstripp, men det är knappast dem som Jed och hans boys behöver oroa sig så mycket över ... inte ens över den stackars luffaren som hittas ihjältuggad i skogen ... Det är först när grabbarna och tjejerna på ön en efter en faller offer för en djävulskt grym inkräktare med armborst och ett gäng hungriga schäfrar som man verkligen måste börja använda både kropp och knopp för att överleva ... i vildmarken...

Wilderness är en totalt kompromisslös överlevnadsfilm med hämnd ... eller bestraffning ... som huvudtema. Grafiskt våld och ett överflöd av blod gör denna kallhamrade och tuffa historia ännu råare och underhållande. Samtidigt är vi inte helt och hållet utelämnade åt effektmakeriet utan kan njuta av en allmän känsla av överhängande hot medan hämnaren förföljer sina offer; vidare så får vi som tittare en klar inblick i den psykologi som rullar igång bland de församlade i denna så optimalt krisartade situation -- uppenbart är att de som inte faller offer för pilar eller rovdjur går åt när de som kvarvarande börjar hacka sönder och förgöra varandra i sina destruktiva försök att behålla både liv och förlorad värdighet... Men så får vi inte glömma bort att filmen faktiskt har en hjälte oxå... ;-)

Tyvärr känner man sig själv längt ifrån en hjälte när man skaffat sin utgåva billigt från Noble... men vad jag vet så finns det inget prisvärt med bättre material på utöver filmen -- så varför inte skaffa en så bra film för så liten penning...?

Only Two More To Go...

Det tomma barskåpet... :-o

No Trout Western Tees This Time Around...!

Var med familjen hos morsan och farsan där vi oxå träffade syrran på besök från Hiet. Hon hade med sig lite grejor hem och en av dem var denna tröjan som hon köpte på besök hos en av mina gamla kompisar som bor på en vindpinad gammal ö med torskfäktare (denna tjej som intygade att syrran har rätt om min smak ;-)... Det var länge sedan jag såg min isländska vän, men vem vet -- kanske får väl jag och de mina åka dit en svängom oxå...

It's Time For Another Rebirth!

Igår avslutades uppföljaren till The Manitou -- Revenge of the Manitou (1980). Det är den sjätte boken jag läser av de allra tidigaste alstren mellan genombrottsroman och de mer uppbyggda horror-verken som tog sin början med romaner som t. ex. The Pariah, Family Portrait och Death Trance under tidigt 80-tal. Något fåtal som jag vet är lite insatta i ämnet kommer förstå att vi får återse karaktärer och aktörer från debuten, dvs. fakemediet och den coola, månriddaren Harry Erskine med sin sidekick John Singing Rock i kampen mot indianska andar och demoner: Den här gången har det gått 999 månvarv sedan den sista massakern på indianerna och nu ska spådomen om De Mörka Stjärnornas Dag träda i kraft; då ska den mäktigaste manitoun Misquamacus (äks. Quamis, Maccus osv... ;-) tillsammans med ett tjugotal andra mäktiga medicinmän före den vite mannens åkalla en monstruös best från mörka vattens djup för att döda lika många vita män, kvinnor och barn som slaktats och stympats av de som tog den röde mannens land. Phew... Och till hjälp har han de andliga kärlen av en skolklass oskyldiga små pojkar och flickor i en skolbuss på utflykt... My God!



Den här boken, som jag läste under Kalla kårar-titeln "Andarnas hämnd" (hittade den på ett antikvariat för en femma) är skön att läsa och håller måttot "you get what you bargained for" -- ren, enkel och snabb underhållning utan en massa omsvep. Dock tycker jag att den är bättre skriven och mer intensiv och engagerande än de flesta av Grahams tidigare böcker. Kanske beror det på att man verkligen älskar den hämndgalne och genommörka gamle medicinmannen Misquamacus som alltid kommer tillbaka för att slutligen kunna få sin hämnd på alla som fördrivit och mördat hans folk (se även Burial (måste!!!) och Manitou Blood (om önskas...)). I denna uppsättning kommer trollkarlen tillbaka genom att ta den lille pojken Tobys (ättling till "Bloody" Fenner) kropp i besittning och jag skräck i sin omgivning genom att låta sig själv få skepnad i en massiv trämänniska ur en garderob ... Yowzah! Tyärr spoilas väl Revenge av ett litet klent slut i själva slutstriden, men jag har varit med om värre... det är smällar man får ta ... etc.

För de som skulle vilja känna på den här serien själva kan jag rekommendera att försöka få tag i The Manitou av Graham Masterton; helst ska det vara den utgåvan jag har med båda sluten -- den med datorernas och maskinernas "manitou" och den urprungliga (den som inte fick vara med från början) avrundningen med "veneriska sjukdomar"... Har ni bara era sinnen med er så duger det nog vilket som...



Nu får jag väl fortsätta mitt Masterton-korståg med Wells of Hell ... för att sedan fortsätta med lite mera rejäla doningar... Så för alla er som orkar... See ya!

Déjà vu! Have I Written This Before? No, But I Read The Book...

Nu börjar väl det där suget efter gamla Stephen King-klassiker avta, va? Inte ... vet inte; hur ska du ha det? När jag läste Död zon var det bara tredje boken i raden och tidpunkten var någon gång under höstterminen i 9:an. The Dead Zone är väl inte någon bok som jag tänker på i första hand när jag reflekterar över gamle Steve-O, men när jag på allvar tänker till baka till den tiden så får jag nog för mig att den både var spännande och välskriven (för vad det var värt när man bara var 15 år...).

En annan sak som får mig att vilja läsa den igen är nog referensen King gör till en litterär karaktär från tidigt 1800-tal -- Rip Van Winkle, en naiv, ung man som under sin resa vaknar upp och allt är förändrat (han har sovit i 20 år). Vår huvudperson i Zone "sover" ju inte SÅ länge, men hänsyftningen till karaktären är helt i sin ordning för hur han känner det efter att hans flickvän stuckit och att allt annat förändrats kring honom, tillsammans med hans kropp och knopp! Vidare skrivs det en hel del om den såkallade "déjà vu" som allmänt anses vara en term för något som man upplevt eller haft någon känsla av att man varit med om ... men aldrig varit med om det innan. I vilket fall är det en "felkoppling" eller "vild association" i hjärnan som resulterar i att man får falska minnensbilder och förnimmelser som verkar vara upplevda i verkligeheten, fast alltså inte är det... (som när jag trodde att jag varit i en pittoresk liten småstad i Västra Goinge, innan jag verkligen kom dit...)

Men allvarligt: Jag har kommit att förknippa The Dead Zone med en händelse strax innan jag läste den -89. När jag en gång varit och fikat med morsan och farsan hos min gudmor var jag trött och gick in till mig för att vila lite. Efter ett tag så hade jag börjat slumra till och fick plötsligt en bild framför mig att jag var inne hos min gamla fadder igen och åt hennes kakor bland alla andra; det var som innan fast inte alls likadant, på något sätt, och sen kände jag en konstig "knytande" känsla i huvet och jag verkade domnade bort för ett slag... Några timmar senare, efter läggdags, såg jag några andra vuxna som dunsade in i sovrummet som i ett dis... därefter var jag i nån stor bil och skumpade runt och de var på mig igen ... Jag fick sen reda på, i sjuksängen, att jag fått ett "kramper" av något slag under natten och att resten av min familj var oroliga för att det skulle vara epilepsi. Några dagar senare på barnmottagningen fick jag berätta min rafflande story om knasiga sinnesupplevelser för ett gäng läkare och jag har nog aldrig känt mig så viktigt förut som då...

I vilket fall har jag inte haft något liknande och kommer med all säkerhet aldrig att få det igen (nån pubertal fysiologisk-psykologisk överansträngning antar jag...) ... Men det händer, titt som tätt, att jag får liknande associationer som de jag fick den gången, innan det hände ... och ibland knyter det till sig i hjärnan igen... som nu... Vi ses snart?! ;-)

"Stay Away From The Rendering Truck!" My Greatest Books Revisited # 4

Hembygdens bibliotek har otippat haft en ganska stor inverkan på mitt läsande -- både i min tidiga ungdom och över mitt läsval nu, nästan en generation senare. Nattsommar läste titeln på den tjocka boken med ett stort, läskigt hus på framsidan av pärmen; vad som stod på baksidan kommer jag inte ihåg, men det fick mig att läsa denna roman, mitt i mitt väckta och växande intresse för skräckens skrivna ord. Det var nog en av de första möten med både "gengångare" och "zombier", om man nu vill identifiera tingestena i romanen som sådana, vill säga. Särskilt en scen stannade kvar hos mig och kanske den och några andra avgjorde att jag skulle logga in på Adlibris och köpa Dan Simmons bok Summer of Night (1991) för att ta reda på om den fortfarande duger ("natt hela sommaren" känns ju lite mer exotiskt än "lördag hela veckan", så då måste man ju som författare försöka leverera...) En splitter ny pocket blev det, för frakten från Amazon hade gett mig en lite risigare bok för ett högre totalpris (varför tar de hela £4 pund för skeppningen utomlands?). Följden blev att upplevelsen med den där flugan som någon fångat och mosat mitt inne i den tunga gamla boken jag läste från första början inte hade någon möjlighet att upprepas, den här gången...







Dan Simmons har jag läst en del böcker av men aldrig kunnat se som någon favorit. Liksom med Robert R. McCammon är det ett par böcker som verkligen sätter sig, medan resten tyvärr bara inte gör det; för Simmons del är det min först lästa, Summer of Night, och den senast insupna, Carrion Comfort, som jag tillochmed skulle erbjuda Stephen King-fans och andra intresserade att läsa som vassa, konkurrenskraftiga alternativ till den store skräckmästarens tegelstenar som It och The Stand (för McCammon: läs Stinger och Swan Song). Summer of Night handlar om ett gäng tolv-, trettonåringar som slutar skolan, den sommaren 1960 då den lilla ortens gamla mastodontskola "Old Central" ska läggas ner. Det skulle bli en sommar av äventyr, men för Mike, Dale, Duane och de andra i gänget kommer lovet att handla om helt andra saker och "fun 'n' games"... Sista skoldagen har galna Cordie Cooks lillbrorsa "Tubby" smitit ner i källaren för att spionera på tjejtoaletten, men slutar i att den gamla Borgiaklockan, gömd högt i den gotiska byggnadens klocktorn, kräver sitt första offer efter 60 års tyst väntan. Detta blir starten på en krypande fasa av människor som väcks från de döda och ... Ja, jag ska inte spoliera nöjet för er -- ni får läsa själva!







I Nattsommar visar Dan Simmons prov på sin berättarskicklighet och sin talang att förstå sig på det skrivna ordet i både form och innehåll. Boken inleder typiskt med ett antal kusliga, mer eller mindre dramatiska händelser som är mer skräckinjagande än blodiga. Därefter, medan karaktärerna introduceras vrids stämningen upp bit för bit på ett berättartekniskt kompetent men långt ifrån stelt sätt. Vännerna tar till slut reda på vad det är som hänt deras tjocke klasskamrat och vad som kan ligga bakom de fasor som släppts lös i det lilla samhället i majsens utbyggder -- en soldat från första världskriget som går igen; konstiga gropar på kyrkogården; döda människor som besköker sina närmaste; den där lastbilen med sin avskyvärda och ruttnande last -- och får ensamma ta upp kampen mot den ondska som släppts lös av den där klockan som flera gånger tidigare krävt sin tribut...







Summer of Night rekommenderar jag varmt till alla som vill läsa något tillräckligt kusligt, äckligt och samtidigt lika välskrivet som Stephen Kings flesta böcker... något som är hälften så långt men lika bra, eller kanske tillochmed bättre än de "coming of age"-berättelser som "The King" skrivit genom sin karriär. Synd bara att Dan Simmons inte är var så jämn att jag kunde fastna för honom, eller att han ville experimentera lite för mycket med SF och fantasy och annat -- känns inte som det hade funkat för mig i längden...

Re-Animator -- A Small Tribute to Macabre Fascination

Jag börjar glömma mer och mer vissa detaljer kring det grundläggande ursprunget till mitt filmsamlande. Hur jag först fick nys om denne mans regidebut inom filmens värld kan jag på rak arm inte säga. Kanske var det den där filmtidningen med några slafsiga bilder av en dam som så ut som en robot med en massa köttbitar på och som i nästa foto höll ut sitt hjärta för allmän beskådning... I vilket fall så var det ju bara den där uppföljaren (det stod "2" efter titeln) och under hösten 1993, efter Basket Case och några till, var det dags för en ny beställning från göteborgarna på MelodyLine: "4 Front Video", eller var det möjligtvis "Cinema Club"? Minnet sviker mig, men dessa vhs-kassetter är inget jag sparat på av nostalgiska själ.

Re-Animator (1985) av Stuart Gordon (som jag knappast skulle för in i facket som renodlad skräckregissör; likväl är han en favorit) var något alldeles extra; den var mörk, absurd, äcklig, sexig och skrämmande... ja, vad ska man säga, orden räcker inte till... Ändå var det mycket som jag inte fick uppleva då; det pratades och skrevs om egendomliga scener som klippts bort av censuren om vilka jag inte hade något egentligt begrepp om och det spädde ju på intresset och fascinationen för filmen än mer. Med många filmer jag började se i början och mitten av 90-talet följde en ström närmast oidentifierbar känsla som fortfarande i högsta grad präglar mitt fortsatta tycke för dem -- frågan är om jag överhuvudtaget skulle känt något inför alla filmerna om jag sett dem för första gången idag? Det sorgliga svaret är nog att: Hade jag inte sett dem då skulle jag nog aldrig fått för mig att se dem idag... Men jag vill inte dröja mig kvar i kryptiska och svårdefinierbara bryderier. Det tog lång tid innan jag fick tag i en "ocensurerad" eller mer korrekt "unrated" version av Re-Animator; den gick av stapeln på Ebay och var en suddig piratkopia med dåligt scannat instick -- men oklippt var den och då fick man se allt! Det var för övrigt efter att jag sett den där "röka/se på film"-scenen med Spacey och Bentley i American Beauty (1999). Lite mer kuriosa, där... Slutligen har jag nu denna film endast i två dvd-upplagor instoppade i garderoben (och nej; min fru har ännu ingen vetskap om den!): den första är en modern klassisker i Elite Millennium och en andra är i en pliktskyldig svensktextad Studio S för oväntat besök... Frågan är om man inte ska skaffa sig en med syringe oxå, men det är väl för sent nu. ;-)

Re-Animator är en av de två personliga, absoluta favoriterna inom skräck, spänning och kult (och andra liknande definitioner). På senare år har den växt i aktning och den svarta komiken är något som jag först på senare år har upptäckt och lärt mig uppskatta; fortfarande anser jag emellertid inte att Gordon och Yuznas film i första hand är en splatter-/goreKOMEDI i stil med det Peter Jackson åstadkom. Charles Bands musik, i vilken han skulle tona ned och absurdifiera "allvaret" i ursprungsklippningen, har jag alltid tyckt varit mästerligt applicerad och i första hand inte upplevt som en förstärkare av att det skulle handla om en makaber skräckkomedi -- målet för Gordon/Yuzna var ju att det skulle vara "seriös skräck" och jag vill nog säga att jag forfarande har kvar lite av den starkt grundläggande känsan av allvar inför denna filmen, än i dag.

The One Thousand and TWO Nights: Ali Baba And The Forty Stealers of Life

I The Djinn (1976), Graham Mastertons andra horror/suspense, möter vi återigen den tunnhårige Harry Erskine som även tog sig an medicinmannen Misquamacus i debutromanen The Manitou (1975). Den här gången får amatörmediet ta sig an sin nyligen avlidne gudfars förseglade krus med medföljande ande; det med vax förseglade kärlet där den svarte magikern Ali Babas egna "djinn" vid namn "The Forty Stealers of Life" suttit instängd i evigheter och väntat på att släppas lös. Sanningen var den att Ali Baba en gång tämjde den mest fruktnsvärda demonen som fanns, vilket i sin tur slutligen gav upphov till sagan om just honom och "De fyrtio rövarna" -- en harmlös berättelse om ett väsen som kunde släcka livet på människor på fyrtio olika sätt i lika många skepnader. Kul va! Based on a True Story skulle passa bra oxå...

Skämt åsido: The Djinn är ännu en liten arla kioskroman av gamle GM som är heltigenom njutbar, om än med lite hål och brister härochvar... Det viktigaste är emellertid kärleken till konsten. Under handlingens gång, som känns mer spännande än de tidigare GM-kortisarna jag skrivit om i bloggen, får vi följa arbetet att frigöra krukan och ta upp kampen med djinnen däri. Det är inte bara Harry E. som slutligen blir intresserad av att ta upp jakten på väsendet som dödade hans gudfar -- det är oxå två reinkarnerade systrar, en ful och en vacker, som har sin egen agenda att antingen förgöra anden eller bli upptagen i total exstas av fanskepet. Grab a ticket and stand in line, guys!

Blodigt, kusligt och riktigt underhållande och kul!

Nästa gång med GM blir det nog tusan Revenge of the Manitou (och då är gamle räven Erskine tillbaka -- jovars!)

A Small Lament Over Current Horror Writers...

Det var ett halvår sedan som jag läste en såkallad "ny" bok. Ibörjan av året läste jag ett par Brian Keene-romaner och en annan skriven Douglas Clegg. Men så har jag plötsligt tröttnat, verkligen tröttnat, på att leta nya läsupplevelser av författare som jag försökt mig på de senaste åren; så vad skulle man göra nu? Svaret: Läs alla gamla böcker i samlingen; där finns ju alla världens bästa böcker - läs dem igen! Vid samma tid för två år sen hade jag läst om ett gäng Clive Barker... och nu blev det äntligen dags för Stephen King. Jag hade under en tid varit förutseende och skaffat en handfull engelskaspråkiga pocketböcker av King-favoriter som jag bara läst på svenska tidigare, så här skulle plöjas! Kanske det skulle kännas långtråkigt? Tveksamt när jag verkligen kände hur bra böckerna var på originalspråket, såhär 20 år sen förra gången. Och skulle det hända: Ja, då har jag ju mer än en handfull andra författare att gräva upp ur vindsförråd och källare att upptäcka igen...

Men så hände det... Precis som på skraplotten ... att det kom en ny bok som intresserade mig -- ännu en Brian Keene: Urban Gothic. Nästa nyskrivna som jag väntar på är Sarah Langans Audrey's Door. Langan är en av de nya kvinnor som skriver "horror" och det med råge; hennes två tidigare The Missing och The Keeper var både kusliga och välskrivna. Tillsammans har denna amerikanska, tillsammans med sin brittiska namne, Sarah Pinborough, varit ett par hopp för framtiden, min personliga det vill säga... Tyvärr har Pinborough tappat stinget ... och nu, till min fasa verkar det som, halvägs in i boken, att Brian Keenes Urban Gothic luktar rejält med återvunnen gammal dynga à la "tonåringar-vilse-i-öde-hus-anfallna-av-freaks-you-name-it..." Är det såhär Keene ska fortsätta? Prångla ut sunkigheter som alla andra? Ska Pinborough förlora stinget och är Langan oxå dömd att misslyckas?

Slutsatsen blir denna: Ytterligare livslust kommer läggas till världens bästa böcker -- mina egna!

Favourite Cult Directors Part The Third -- David Cronenberg (1943 -)

Det knepigaste för mig när det gäller David Cronenberg är att bland de fem, sex favoritfilmer från sjuttio- och åttiotalet hör ingen hemma någon av mina tänkta listor över ”personliga favoriter” eller ”oförglömliga filmer”… eller ens ”kultfilmer som gjort mig till den *host* jag är idag”… Ändå klassar jag den här filmskaparen som en bland de fem absolut bästa inom genren, vilket uppenbarligen måste bero på en sådan jämnhet i filmskapandet och/eller min rena fascination inför hans tidiga skapelser. Problemet är dock att jag inte är särskilt bekant med denne kanadensares senare karriär: Jag har sett Eastern Promises (2007) och A History of Violence (2005) (två kompetenta, men för regissören mediokra filmer), men känner mig inte intresserad av att dyka ned i titlar som Crash och Spider; vad gäller eXistenZ (1999) tycker jag den är lite för lättvikt-Videdrome för min smak. Nej, det är väl framförallt David Cronenbergs första långfilmer som jag lägger största betoningen när jag bedömer hans värde för mig personligen (något inte så olikt min absoluta favorit, Dario Argento, och hans ”sextett”).

Det är mer än en gång som min kära suestro väckt ett litet groende frö i mig när det gäller särskilda filmer; det är konstigt (eller inte alls) att hon känner lite ångestblandad fascination över lillebrors smak när hon själv delvis är skyldig, på ett eller annat sätt… Ordet ”rabid” var vad jag hörde henne säga på den tiden då det fortfarande fanns vevgrammofoner och jag lärde mig att det betydde ”rabies” (vilket det ju inte alls gjorde) … Såhär i efterhand kan man förstå att det var en slags rabies som smittade, rabiata människorna råkade ut för. Rabid (1977) blev kanske Cronenbergs mest omtalade av hans första filmer och jag anser nog att denna, tillsammans med debuten Shivers (1975), är den filmen som kanske innehåller mest rå energi och kompromisslös Cronenberg-filosofi. Både i Shivers och Rabid är det en slags smitta som sprids och gör folk mordgalna och blodtörstiga – i den första handlar det om en fysisk parasit, på pricken lik en penis, och i den andra är det en smitta som har sin grund av experimentell plastikkirurgi efter en svår MC-olycka.

De följande filmerna i repertoaren, två ytterligare favoriter, är The Brood (1979) och Scanners (1981). I The Brood fortsätter Cronenberg med sin kalla och råa still men väver samtidigt in ett större socialt och psykologiskt perspektiv och här ser vi ett par härliga exempel på bra skådelspeleri i Oliver Reed och Samantha Eggar. Något som varit ett av problemen i efterkommande Scanners är att just rolltolkningarna inte varit av högsta rang, precis, men jag ser inte Stephen Lacks brist på engagemang som något omedvetet utan bara en del i den karga och cyniska värld som målats upp just i denna film; man skulle kunna jämföra med en mycket bättre skådis som Michael Ironside som inte heller gör någon heltigenom minnesvärd prestation här – jag ser det bara som att man höll sig till manus och att filmens budskap var det viktigaste. Värt att nämna med regissörens första åttitalsfilm är ju den ökända huvudexplosionen i början och den oförglömliga scanners-kampen mellan bröderna Vale och Revok. Lite trivia väl värd är också att allas vår Braveheart-”Longshanks” Patrick McGoohan är med i en yngre och mer förglömlig roll som de båda brödernas far, Dr Ruth. Glömde jag förresten Jennifer O’Neill för alla Fulci-fantaster?!



Videodrome (1983) må vara en av de mer genomtänkta, komplicerade och kanske mest populära filmerna som Cronenberg skapat. Handlingen i sig må kanske inte vara så svår i och för sig; det handlar om hur våran TV-/videovärld som ersätter den vi är vana att kalla vår verklighet – det är Videodrome som sprider en cancer som skapar hallucinationer. James Woods får bli den tvivelaktige hjälten som slutligen får i uppdrag att ta död på den nya underhållningsflugan: ”Death to Videodrome! Long live the New Flesh!” Vad som nu är verklighet eller inte går väl till slut knappast att sluta sig till med säkerhet. Videdrome är ytterligare ett steg i en mer komplex och varierad Cronenberg, även om han fortfarande har sin käpphäst redo och stark vid sin sida – det är det enkla, råa och makabra inom både kött och sexualitet, på ett eller annat sätt.








Den sista i raden av de sex toppenfilmerna jag sett och äger av denna eminenta filmskapare är The Fly (1986). Jag undrar om detta ändå inte var min först faktiska filmupplevelse med honom. Så varför inte börja med just denna om man vill lära känna David Cronenberg – filmen är mer komplex än vad man kan tro, samtidigt som det är en mycket rafflande, kladdig och troligtvis den bäst spelade, utförda och genomförda filmen i det här gänget, alla kategorier. Detta djärva påstående kvalificerar den inte till någon automatisk topposition, emellertid, för jag vet ännu idag inte vilken som är just min Cronenberg-favorit. Alla filmerna har sina fördelar och förtjänster.

Jag vill mitt inlägg med ett par filmer som inte riktigt fick komma med utan får nöja sig med att bli omnämnda; låt oss säga att de tillhör en liten medelgrupp mellan de gamla godingarna och de nya, mer ointressanta alstren… Dead Ringers (1988) är en komplex och kryptisk, ångestfylld och makaber historia om två tvillingar som gett kombinationen gynekologi och sinnesjukdom en helt ny innebröd; The Naked Lunch (1991) är en galen tripp i spionhistoria, kladdiga insekter och snedtrippar som jag inte kan dra mig till minnes särskilt bra, faktiskt – kanske dags att se den igen. Nykter…

Was It A Dream? No, It Was Richard Stanley's DUST DEVIL!

"The desert knows her name now. He has stolen both her eyes. When she looks into a mirror she will see his spirit, like a shawl, blowing tatters round her shoulders in a haze. And beyond the dim horizon a tapestry unfolding of the avenues of evil. And all of history set ablaze."

Nu när jag så skaffat mig Hardware (M.A.R.K. 13) på vettig dvd-utgåva, en film som jag verkligen fattat tycke för genom åren men har haft svårt att se oförvanskad och i gott skick, kändes det lite lockande att fixa hem Richard Stanleys nästa kultrulle -- Dust Devil. Vad gäller denna titel hade jag inte mycket till övers för den i den bandsallad-samlingen som gick upp i rök med de första 40, 50 kassetterna upp till Hudiksvall, en gång för tio år sen när jag träffade min blivande fru (och vilket blev början till slutet på min lilla skräck-/kultvideo-kollektion).

På nåt sätt har dock slutscenerna stannat kvar i mitt sinne genom åren och nu fanns ju chansen, risken ... möjligheten att man skulle reagera helt annorlunda inför filmen (till 99% helt glömd). Det var ingen impulsgrej; länge hade jag tänkt att jag skulle ge den ett nytt försök... men -- varför skulle jag köpa en amerikansk utgåva med 5 discar av denna? Jag har själv 4-disc Dawn of the Dead och 3-disc Suspiria, men då snackar vi ju om dels om drastiska omklippningar av olika versioner, dels en hel del extramaterial och ett soundtrack på medföljande cd-skiva. Vad gör det så speciellt med Dust Devil att den ska ha workprint och en massa extra tillsammans med "The Final Cut"? Nog att jag kan tänka mig ett meföljande, separat soundtrack (som det gör här med Simon Boswell), men det skulle kännas absurt att ha denna koloss tjockare intill Hellraiser-trilogin och Phantasm-boxen, när det egentligen bara handlar om en film. For the record har jag bara Blade Runner i "Final Cut"-utgåvan och inte mångdiscaren där man bara får samma tjafs med små variationer... Nej, så vad göras?

Klart jag hittade Dust Devil (Director's Cut/Final Cut) på Play som engelsk Optimum-release; inte så snyggt omslag eller meny, inte mycket till extra (kommentarspåret är det viktigaste för mig om jag är på det humöret), utan bara en helt och hållet reko film bara -- inte mycket att begära va? De extrascener som var bortklippta, och tydligen fanns med inkorporerade i det stora reg.1-släppet tyckte jag knappast gjorde något åt filmens helhetsintryck och passade bra där de var. Ni ska veta att det inte handlade om priset -- den större och tyngre Subversive är inte dyr alls för ett riktigt paket, men det är principen med just den här typen av filmer som jag inte har någon "intim relation" med inte ska behöva ta upp halva hyllan med meningslöst blubber som jag inte har någon användning för; sålunda blev jag helt nöjd med denna version av Dust Devil.

Så lite om filmen som omväxling: Musiken, atmosfären och den allmäna stämningen är vacker, inspirerande och medryckande; handlingens utspelande i Namibias karga landskap och ödsliga öknar kring Skelettkusten passar utmärkt till en förvisad demons härjningar bland människor och deras själar; blandning av färgade och vita skådisar med sina härliga dialektala varianter på engelska, kryddat med lite boerska tongångar gör att man som lagom språkintresserad bara njuter och sjunker tillbaka i TV-soffan. Robert Burke och Chelsea Field är bra som protagonist och antagonist; deras korta och dramatiska relation visar det komplexa i människans innersta och att även monster skulle kunna tämjas... Zakes Mokae är helt okej, men lite underhållande kantig i sitt utförande, som den berövade familjefadern och den ledande polisen i jakten på den rituella seriemördaren; hans problem med att inte kunna acceptera andevärlden, att han tänker som en vit man, är något som influerar hela filmen och kommer att vara avgörande för intrigens slutliga avgörande -- Ben, did you forget to sweep his soul away? [Dumb-ass, Man -- thinking like a white guy]

Jag tycker att Dust Devil är en välgjord film med en skön känsla; den är både seriös och underhållande, även om jag inte kan prisa den lika högt som Hardware (men så är det en lite annorlunda film oxå) blir det helt klart en film som kommer att växa för varje gång man ser den och jag kommer att behålla den i samlingen för en obestämd framtid ... och kanske kommer jag orka med att lyssna på Stanleys kommentarer tillochmed, något som jag inte pallade med vad gäller M.A.R.K 13 ;-)

"There's a whole lot of power in fingers and knots and knuckles and such. If you want to win a war, you gotta have a whole fistful of knuckles!"

"You smoke too much, Joe."

"He had good money. My money! That little BAAAAH-stard..."

"No, wait! It's one of us. It's family..."

"You fucker!"

"Well, it's more of a sperm sample, really..."

"You wanker!"




Kan inte klart komma ihåg när jag hade så genuint roligt åt en film senast... Den nya zeeländska filmen Black Sheep (2006) är något av det dråpligaste och rent ut simpelt underhållande jag sett sedan Peter Jacksons glansdagar. Filmen känns precis som det står nånstans som "en korsning mellan Braindead och Mitt i naturen. Henry Oldfield har fobi för får men kommer hem till sin hädangångne fars farm (som ägs och sköts av storebror Angus) för att sälja sin del av farmen till sin genetiskt storsatsande, äldre bror. Något går dock helt fel, såklart: Några knäppa djuraktivister ser till att den genmanipulerade nya sortens får släpps ut i det fria och börjar infektera allt i sin väg - får som människor ... Too BAAAAAD! Snart vimlar det av köttätande, rabiata och rovgiriga ... och inte så gulliga små får.





Black Sheep är blodig komedi på högsta och lägsta nivå (vilket man så vill...). Normalt brukar jag inte vara särskilt förtjust i den såkallade "djurskräckens subgenre", men helgalna får som käkar upp folk till höger och vänster får säkerligen räknas som ett undantag till regeln. Likaså var det länge sedan jag uppskattade kombinatinen gore/splatter och slapstick, men i detta fallet funkar det som handen i handsken, minst sagt! Vad gäller filmens praktiska utförande: De grafiska effekterna är helgjutna och känns varken föråldrade eller högteknologiskt överdrivna; de överdrivet porträtterade fördomarna kring fårfarmare, djuraktivister och genetiker etc. är så uppenbara att man inte stör sig; man kan inte göra annat än att tycka det är skitkul, helt enkelt.









Vad mer kan man säga om en såhär urbota helknasig och totalt underhållande film? Ja, se till och skaffa hem den och se den - om än det må vara svenska Nobel Ent:s utgåva ;-) Nu har jag den engelska Icon Films utgåva för kommentarspåret jag ska lystra till nån gång inom en överskådlig framtid. Det enda problemet är att jag hela tiden fått för mig att filmens OAR är 2,35... vilket den varken verkar vara på Nobles eller min engelska utgåva, vilken är 1,85. Detta är väl inget som stör så mycket, men rätt ska ju vara rätt, anser jag. Dessutom får vi faktiskt ta del av en hel del fina vyer över det zeeländska lanskapet och det hade lönat sig bättre upplevelsemässigt att behålla originalration. Synd med detta lilla aber på en sån härlig film i annars så bra förpackning.

"First there was Darkness, then came the Strangers..." Alex Proyas' DARK CITY

...but what if we never knew each other before now... and everything you remember, and everything that I'm supposed to remember, never really happened, someone just wants us to think it did?

Vad är det som gör oss till människor? Vad skulle några kosmiska väsen göra för att ta reda på vad som gör varje mänsklig varelse så unik? Detta gjorde precis ett antal utomjordingar: kidnappade en massa folk, tog ut dem i yttre rymden och skapade en eget konstruerad stad åt dem -- Dark City (1998).

I denna spektakulära sci-fi + film noir-thriller vaknar huvudpersonen John Murdoch (Rufus Sewell) och har tappat minnet. I lägenheten hittar han en mördad kvinna och han får ett telefonsamtal från Dr Schreber (en utmärkt spelande Kiefer Sutherland) att han är förföljd... Och det är inte polisen John behöver oroa sig för; tre svartklädda personer i hat, rock och med likbleka ansikten, likt vampyrer. Han jagas av de väsen som tagit döda personers kroppar i besittning; det är en döende ras som bara har ett kollektivt minne och måste lära sig vad människorna är för några för att överleva. Problemet är att de trots sina underjordiska maskiner, sina tuningar och blandande av människors minnen och identitet aldrig kommer hitta människans innersta väsen...

Dark City är en mycket genomtänkt, välgjord och framförallt atmosfäriskt vacker samt känslomässigt engagerande film som toppar med utmärkta skådespelarinsatser från bl.a. Sutherland, Sewell, William Hurt och den som alltid vackra och stilfullt karismatiska Jennifer Connelly. De "onda krafterna" i filmen är genialiska kombinationer av eteriska utomjordingar och vampyrliknande gengångare. Bland främlingarna märks framförallt härliga kollektiva karaktärer som Mr Book, Mr Hand och Mr Wall (missa heller ej de djävulska småvampyrerna ;-) Bland människorna spelar Hurt är den stadige kommissarien som inte räds sitt hemska öde; Sewell, som har utvecklat tuning, är sökaren efter minnen och känslor som med hjälp av Sutherland ska försöka bekämpa de varelser som kidnappat dem alla och förstört deras liv i ett tjog av olika personligheter och minnen -- Till sin favör i kampen har han en motståndskraft som skall ställa allting till rätta igen ... om det är möjligt...