Nu börjar väl det där suget efter gamla Stephen King-klassiker avta, va? Inte ... vet inte; hur ska du ha det? När jag läste Död zon var det bara tredje boken i raden och tidpunkten var någon gång under höstterminen i 9:an. The Dead Zone är väl inte någon bok som jag tänker på i första hand när jag reflekterar över gamle Steve-O, men när jag på allvar tänker till baka till den tiden så får jag nog för mig att den både var spännande och välskriven (för vad det var värt när man bara var 15 år...).
En annan sak som får mig att vilja läsa den igen är nog referensen King gör till en litterär karaktär från tidigt 1800-tal -- Rip Van Winkle, en naiv, ung man som under sin resa vaknar upp och allt är förändrat (han har sovit i 20 år). Vår huvudperson i Zone "sover" ju inte SÅ länge, men hänsyftningen till karaktären är helt i sin ordning för hur han känner det efter att hans flickvän stuckit och att allt annat förändrats kring honom, tillsammans med hans kropp och knopp! Vidare skrivs det en hel del om den såkallade "déjà vu" som allmänt anses vara en term för något som man upplevt eller haft någon känsla av att man varit med om ... men aldrig varit med om det innan. I vilket fall är det en "felkoppling" eller "vild association" i hjärnan som resulterar i att man får falska minnensbilder och förnimmelser som verkar vara upplevda i verkligeheten, fast alltså inte är det... (som när jag trodde att jag varit i en pittoresk liten småstad i Västra Goinge, innan jag verkligen kom dit...)
Men allvarligt: Jag har kommit att förknippa The Dead Zone med en händelse strax innan jag läste den -89. När jag en gång varit och fikat med morsan och farsan hos min gudmor var jag trött och gick in till mig för att vila lite. Efter ett tag så hade jag börjat slumra till och fick plötsligt en bild framför mig att jag var inne hos min gamla fadder igen och åt hennes kakor bland alla andra; det var som innan fast inte alls likadant, på något sätt, och sen kände jag en konstig "knytande" känsla i huvet och jag verkade domnade bort för ett slag... Några timmar senare, efter läggdags, såg jag några andra vuxna som dunsade in i sovrummet som i ett dis... därefter var jag i nån stor bil och skumpade runt och de var på mig igen ... Jag fick sen reda på, i sjuksängen, att jag fått ett "kramper" av något slag under natten och att resten av min familj var oroliga för att det skulle vara epilepsi. Några dagar senare på barnmottagningen fick jag berätta min rafflande story om knasiga sinnesupplevelser för ett gäng läkare och jag har nog aldrig känt mig så viktigt förut som då...
I vilket fall har jag inte haft något liknande och kommer med all säkerhet aldrig att få det igen (nån pubertal fysiologisk-psykologisk överansträngning antar jag...) ... Men det händer, titt som tätt, att jag får liknande associationer som de jag fick den gången, innan det hände ... och ibland knyter det till sig i hjärnan igen... som nu... Vi ses snart?! ;-)
Den första Stephen Kingboken jag läste var just Död zon, och jag läste den när jag var runt 10-11. Jag spenderade en helg hos mina morföräldrar då och min mormor började läsa lite i boken, hittade en scen där psykopaten har ihjäl en ung tjej och lämnade helt sonika tillbaka boken utan att berätta det för mig :)
SvaraRadera