The Turtle Can't Help Us! -- Stephen King's IT

Before the universe there had only been two things. One was Itself and the other was the Turtle.

Den lilla staden Derry är inte som alla andra små samhällen; en gång varje generation kommer ett monster på besök och livnär sig på stadens invånare – bytet är i första hand barn. När DET dyker upp 1957 och mördar Stammande Billy Denbroughs lillebror George är det bara början på en ny våg av försvunna och dödade barn, en våg som inte kulminerar och upphör förrän sommaren året efter. Barnen och de övriga invånarna i staden är DETs egna jaktmark och har varit i evigheter sedan DET kom dit…

Men det är något som händer 1958, något annorlunda – ett gäng ungar, sex pojkar och en flicka – sju barn som vägrar bli offer för DET utan beslutar sig för att besegra monstret som dödat så många. De är ”losers” och är mer eller mindre svaga och/eller utsatta: storebror William Denbrough stammar och har fått skulden av sina föräldrar för lille Georgies död; Ben Hanscombe är skolans ”fatso”; Richie Tozier snackar för mycket och hamnar i trubbel; Eddie Kaspbrack har en överbeskyddande mamma som tror att han har astma och snart ska dö; Mike Hanlon är Derrys enda nigger och den tokige Henry Bowers favorithackkyckling; Stanley Uriz är jude och Beverly Marsh har en pappa som misshandlar henne. Tillsammans, mot alla odds, besegrar de sina plågoandar (sätter Bowers-gänget på plats och gör upp med sina föräldrar) och går sedan ner i stadens hundraåriga kloaker i jakt på monstret som tänkt förgöra dem alla. I en fantastisk ritual lyckas de besegra DET som flyr döende längre ner i jordens inre. Väl ute i friheten igen så lovar de att de ska återvända om monstret överlevt och kommer tillbaka. 1985 är det dags igen; DET har slickat sina sår och redo att kalla tillbaka ”losers”-gänget och hämnas sitt nesliga och plågsamma nederlag...

Not the House on Neibolt Street ;-)

Stephen Kings IT (1986) är en sådan bok man bara måste ha läst. Själv läste jag den i de två svenska inbundna delarna från det lokala biblioteket nån gång när det nu kan ha varit; jag minns bara att jag slarvade igenom största delen av texten och jag en gång hade med boken när jag följde med morsan på rehab vid lasarettet. Så i realiteten har jag aldrig läst boken förrän nu, vilket i och för sig skulle kunna gälla i princip alla böcker som man inte läser eller läst på originalspråket. I vilket fall sticker man nog inte ut hakan när man hävdar att en majoritet av King-läsare och kännare nog anser IT vara en av författarens absolut bästa och mest genomtänkta romaner, kanske bara överglänst av THE STAND (en bok som jag tänkte läsa ”unabridged” senare i sommar). Nu när jag läser den på engelska kanske 15 år senare börjar jag förstå storheten i detta verk; det är en ”coming of age”-roman, vilket innebär att unga människor stöter på stort motstånd, motgångar eller upplever stora omvälvande förändringar och överlever, på gott och ont, och växer sig starkare som personer. I detta fall så handlar det också om att de som vuxna måste möta barndomens fasor; och det är inte lättare för att de är vuxna, snarare svårare för de kanske har förlorat sin magi och fantasi – de viktigaste ingredienserna för att övervinna de tidiga årens ondskefulla demoner.

Under mitten av -90 fick jag för mig att denna långa bok var väldigt rörig och ofokuserad, men den ende som var just det var jag själv; jag hade inte tålamodet, mognaden eller orken att seriöst läsa DET. Stephen King berättar sin historia genom två sammanflätade huvudintriger: Vi får följa barnen och deras vardag och möte med ondskan, varvat med hur de som vuxna får reda på att de måste återvända (men de har glömt till vad och varför). Genom djupgående inblickar i huvudpersonernas tankevärld får vi lära känna dem som vuxna och hur de försöker minnas tillsammans vad som hände den gången för så länge sen när de lovade varandra något; det är bara en som vet vad som hände, som kommer ihåg, och det är Mike Hanlon – den som valde att stanna kvar i Derry, för att hålla utkik efter DET. Det blir väldigt omvälvande för dem att återvända och de kommer inte med samma kraft, fantasi eller som de magiska sju… DET vet detta och har skaffat sig anförvanter i två andra män som inte är ute efter att vara trevliga. Så småningom måste de uppväxta barnen minnas och bara det kan vara farligt nog; de minns när de var kanske elva, tolv år och fick kämpa; de minns svetthyddan där de fick vetskap och DETs ankomst till Jorden; de minns alla barndomens skräckfigurer som angrep dem – mumien, Frankensteins monster, Teenage Frankenstein, spetälska luffare, jättefåglar och havsmonster – som var ämnade att krydda deras kött med rädsla. Bara DET kunde anta dessa former ur barnens fantasi efter att först ha lockat dem till sig som clownen Pennywise. Men har man antagit en form måste man också anta dess svagheter, såväl som dess styrkor; detta vet både barnen och de återvändande vuxna, men andra gången är det inte lika lätt som med en silverkula. Problemet är att det magiska talet är brutet och att sköldpaddan som en gång spydde ut världen inte längre kan hjälpa dem; han ligger död inne i sitt skal.

Kings användande av överlappande kronologi stärker helt klart förutsättningarna för denna bok. Bitvis får man reda på mer och mer om karaktärerna och vad som pågår i staden Derry, både förr och i nutid. IT är en lång roman på över tusen sidor, men författaren håller hela tiden storyn levande genom att koppla samman ”losers”-gängets upplevelser till en röd tråd som spänner över närmare trettio år i tiden. Emellanåt bryter han sedan av med att låta Mike Hanlon berätta betydelsefulla anekdoter om tidigare katastrofer och försvinnanden i Derrys historia som kan spåras till en clown som skulle kunna vara Ronald McDonalds djävulske tvillingbror. Trots Kings levande språk och outsinliga fantasi så blir det ibland svårt att läsa, men man får ta sig i kragen för belöningen finns alltid där bakom hörnet och då får man inte slarva sig fram och missa dem. För efterhand rör sig intrigen snabbare och snabbare, vilket märks också i varje kapitel som avslutas med en halvfärdig mening och fullbordas i nästa tidsepok där den parallella kampen mot DET fortsätter.

Detta sätt att låta handlingarna flyta in i varandra är ett mycket riskabelt sätt att skapa spänning och förväntan om det inte sköts på rätt sätt, men vid skrivmaskinen sitter ju Kungen själv och då blir resultatet förväntat mer än godkänt. När jag nu läst IT och lagt ner den tid som krävs för den känns det mycket tillfredsställande att verkligen förstå den och hänga med i handlingen; den är inte för svår och definitivt inte rörig som jag upplevde den en gång i tiden. DET är en mycket inspirerad och inflytelserik berättelse om kraften i magin och hur barnets fantasi – en fantasi som vi måste behålla inom oss för att kunna identifiera och besegra våra monster, inom oss och ibland oss. Nu när jag ägnat drygt ett halvår till att återupptäcka Stephen King på engelska ska jag försöka ranka detta epos i förhållande till de andra jag rekapitulerat; det är inte lätt – i kampen om de första tre placeringarna av det tiotal jag läst hittills hamnar den tillsammans med THE SHINING och PET SEMATARY: Medan IT greppar ett större perspektiv föredrar jag nog ändå THE SHININGs mer djuplodade fokusering på den isolerade familjen i det hemsökta huset; vidare tycker jag att de renodlade och genuint skräckinjagande momenten i PET SEMATARY överträffar de mer komplexa elementen i IT. Svårt att ranordna, men än så länge tror jag att dessa tre titlar är topp tre, med VARSEL som spader ess i leken. Osvuret är nog bäst, emellertid – många av Stephen Kings tidigare romaner håller väldigt jämn och hög klass och det är egentligen det viktigaste.

Appetisers and Hors d'Oeuvres -- Sam Raimi's DRAG ME TO HELL

Filmen börjar 40 år tidigare med en liten pojke som stulit ett smycke från en zigenare och fått Lamian kastad på sig och blir hämtad till Helvetet utan att kunna räddas. När sedan rollbesättning och crew rullas fram mot en bakgrund av skisser på demoner och plågade människor på väg till Helvetet, alltmedan Christopher Youngs (Hellraiser och Hellbound, någon?) härliga musikkomposition flödar genom det hela, vet man att det här kommer att bli något alldeles extra... och man blir inte missnöjd.

Kameran faller ur fågelperspektiv ner mot den flerfiliga vägen där Alison Lohmans karaktär, Christine Brown, försöker slipa av sig sin bonniga dialekt på bilstereon mot sin väg till storstaden, karriären och kärleken. Hennes pappa är död och mamman har slutit sig hemma i ensamhet och det är inte tillräckligt långt från bondgården och den lilla tjocka flicka hon en gång var: "You were fat once, I can tell..." som dotterdotter Ganoush skulle sagt. Hennes lantlighet lyser dock igenom hos pojkvännens föräldrar när hon tar med sig sin hemmagjorda "skördekaka" gjord på smaskiga gåsägg -- blivande svärmödrar är inte lätta att krusa.

Christine är ute efter vice-posten på banken, i konkurrens med den nedlåtande och allmänt irriterande översittaren Stu som tror att hon som karriärkvinna endast är lämpade för hans mackor-utan-majonäs. Alltså: Det står mellan henne och Stu. Hon har ett stort och viktigt konto som är viktigt för banken, men Stu är ny, framåt ... och man, så det krävs något lite extra igen för att kunna komma före.

En dag kommer en gammal zienerska in till banken; det är gamla kärringen Ganoush som redan fått uppskov hos banken för indrivningen av sitt huset som hon inte kan betala. Hon ser verkligen anskrämlig ut med ruttna löständer (går det?), slemmig mun som suttar karameller och ett öga igenväxt av starr... Ska jag fortsätta? Nej, ni har sett bilden innan och det är bättre att se henne på duken... Hursomhelst: Det är Christines beslut att ge uppskov, men hon tar chansen för karriären och visar att hon både kan hantera konton och ta tuffa beslut. Trots att den gamla tanten ber på sina knän så hjälper det inte. När säkerhetsvakten släpar ut Ganoush kastar hon sig mot Christine och det blir en riktig scen. Chefen är dock stolt över henne och det är ju huvudsaken.



Senare i parkeringshuset anfalls Christine av kärringen Ganousch på allvar och det är i den här skräckinjagande, makabra, sanslöst roliga och stenhårda bitchfajt som filmen når en av sina många höjdpunkter, kanske den högsta. Här blir slutligen den lilla, söta karriäristen från vischan förbannad med Lamian. Tre dar tar det innan denne demon kommer och hämtar henne för att kalasa på hennes själ -- "Soon it will be you who comes begging to me..." som haggan Ganoush själv skulle sagt.



När sedan Christine börjar plågas svårt av mardrömmar, visioner och syner mitt på dagen av kärringen och en särskild herre med sin hornprydda skugga och tunga oskodda hovar, samt upplever ett flertal andra plågor som vi inte ska avslöja utan att förstöra allt, då är det dags att söka upp en siare som ger henne rådet att göra ett litet blodsoffer. När detta inte hjälper stöter hon ihop med ett gäng kring den dam som en gång inte kunde rädda den där stackars pojken; mediet försöker igen att mana fram Lamain för att förgöra den, men det visar sig lättare sagt en gjort...

Christines förbannelse ligger i den knapp som hon fortfarande äger och som obönhörligt kommer leda demonen till henne. Kanske blir sista utvägen att försöka få någon annan att "äga" denna knapp. Några frivilliga? Stu? Boyfriend? Gammal gubbe med syrgas? -- Vilken?



Drag Me To Hell är helt klart (jag säger det igen) Sam Raimis framgångsrika återkomst som skäckfilmsregissör. Filmen är stämningsfull, actionfylld och underhållande rakt igenom. Den är väl genomtänkt och ger oss en bild av vad vi har att vänta och följer sen sitt åtagande; den är vad den är och viker inte från det -- en modern skräckis som varken håller tillbaka eller spårar ut, utan håller sig till det den lovar på ett ändamålsenligt sätt.

Sam Raimis rulle (skriven av honom och broder Ivan) innehåller en hel del paralleller och härledningar till tidigare klassiker i hans filmografi som Evil Dead II och Army of Darkness; detta särskilt i den svarta, makabra humorn, i kamerans rörelser och i de besattas utseende och beteende. Men, lugn, det här är inget återkok av Brusse & Co. (även om Lohman känns väldigt lik en Groovy-Ash i en viss scen), utan en rysare som står på egna ben och bär de tidigare framgångsrika kännetecknen med charisma och värdighet i en modern tid.

DRAG ME... och hemmabio med polaren!

Polaren ringde som vanligt från sin jobbmobil till min mobil i går (söndags) och undrade om vi skulle träffas. Jag och familjen var ute i skogen och sen skulle vi på ungarnas halvårskalas, men jag frågade om han ville gå på den senare föreställningen på Filmstaden, efter att jag nattat ungarna hemma på kvällen; han sa att han måste snåla till löningen, men jag hade redan tänkt på att bjuda honom för att jag kände mig så himla peppad och taggad för filmen jag velat se sen länge nu, så han sa att han kunde bjuda tillbaka sen, varpå jag svarade att "det ordar sig nog." Frånsett från någon helg då och då har vi denna vår och sommar återupptagit den avslutade trend från sensommaren och hösten att träffas på söndagarna och göra nåt kul. Tidigare var det tennis som gällde, men nu har jag tagit initiativet till att ha filmeftermiddagar/-kvällar och det har varit roligt både för honom och mig: Jag har visat honom en hel del av mina filmer genom veckorna och igår träffades vi på stan innan nio och hämtade ut våra reserverade för Sam Raimis återkomst till skräckfilm -- Drag Me To Hell.

Det har länge varit en önskan att vilja visa de filmer jag tycker om för min gamle vän och då går alltid tankarna till de dagar då jag visade honom den där gamla vhs-inspelningen av Evil Dead II på femman (eller vad kanalen hette på den tiden) och när vi för första gången köpte hem filmer från MelodyLine. Då fortsatte mitt kultfilmsintresse, medan polarens intesse mer låg på musik och annat. Men han har alltid velat se film och nu känns det som han börjar bli lite urskiljande och källkritisk, vilket borde passa mig i min nya mission att göra en riktig kultfilmsnörd av honom (lite att ta i kanske, men ni fattar vad jag menar?). Första filmen ut var ändå lite "mainstream, off-Hollywood" med The Descent (Pathé-utgåvan och inte slarviga Scanbox), följt av Zombi 2. Han gillade båda de båda och hade inga problem med den innehålls- och formmässiga kontrasten mellan filmerna. Jag tyckte det var positivt så varje söndag började jag pracka på ett gäng nya filmer åt honom att se och han tog betet varje gång. Filmerna som följde inpå var Tenebrae, Phenomena och Suspiria. Han gillade farten och fläkten i Tenebrae och det udda i Phenomena, gillade inte den långsamma Suspiria (även om han klart uppskattade det visuella i den).

Alltmedan vi fick riktig smak för det så blev det fler och fler filmer ur tortyrkammaren; av de mest anmärkningsvärda bör väl i första hand nämnas: The Prowler, Bay of Blood, The Deadly Spawn, Humanoids from the Deep och Scanners. Som väntat imponerades min Dude-dödsporlare av råheten och det tuffa i den bajonettbärande och högaffel svingande, försmådde Viet-veteranden; asflabbade åt det underhållande taffliga rafflet och billiga Spawn och Humanoids; samt förvånades över att Scanners var så bra och intensiv, vilket han inte mindes den vara. Fast kronan på verket (än så länge) var när vi såg Mario Bavas gamla klassiker där han verkligen tappade haka på slutet: "Va! Va' i helvete hände?!" Han kunde knappt sluta asflabba av förvåningen och chocken att ungarna till slut fixade dealen... "They are good at playing dead! Hahahahahahahah..." messade han mig på mobilen när jag cyklade hem med väskan full med film ;-D

Så, inte som en härlig avslutning på vårt tittande utan som en härlig bekräftelse på desamma, kändes det som att ett riktigt biobesök med äkta, hederliga skräck (Friday-09 får ursäkta) av en riktig expert som återutforskar sina gamla domäner som ett riktigt bra drag. Min kompis gillade den skarpt (överfallet i bilen gillade han bäst), men jag älskade den. Drag Me To Hell är en gammal mästares återkomst till sitt rätta element och det känns skönt att alla belackare av honom kan få munnarna tilltäppta en gång för alla; de må tycka illa om Spider Man-filmerna, och rättmäteligen avsky The Grudge, men de ska inte kunna hävda att Sam Raimi inte är en av de bästa (skräck-)regissörerna som fortfarande är med i gamet. Få ändan ur era sönderfisna soffor och ränn iväg och se filmjäveln, på bio -- CAPISCI ?!

Burnt child dreads the Fire. Charlie doesn't! -- Stephen King's FIRESTARTER

Andy McGee och 6-åriga dottern Charlie är på flykt genom New Yorks gator. Efter dem är agenter från "The Shop" (skrattretande översatt "Butiken" på svenska) som vill stänga in dem och experimentera med dem på högkvarteret i Virginia. De lyckas fly Big Apple genom att pappa Andy "trycker till" taxichauffören mentalt så de kan åka ut ur stan utan onödiga frågor eller hinder. För många år sen var Charlies mamma och pappa deltagare i ett medicinskt försök som mörkades -- alla tolv deltagare blev injicerade med hallucinogenen "Lot 6" och utan dessa är det bara tre som överlevt sedan dess, däribland mamma och pappa. När de två helt oväntat gifter sig och skaffar barn blir de ytterst intressanta för "The Shop" som varit tvungna att lägga ner och tysta det gamla projektet "Lot 6". Tidigare hade man redan noterat att Andy McGee haft en förmåga till "mental domination" -- han kan styra vissa människor att göra som han vill, men det har sitt dyra pris -- men att mamman inte har någon anmärkningsvärd PSI-förmåga. Emellertid hade man tänkt sig att en eventuell avkomma av två försökspersoner skulle kunna leda till något anmärkningsvärt. Så vad gör man? I vad som antigligen är en misslyckad insatts dödas modern och Andy och Charlie lyckas fly.

När Andy inte orkar längre (han måste vila efter varje kraftansträngning eftersom han skadar sig själv när han använder kraften för hårt) får Charlie sköta ruljansen; bl.a. genom att tömma telefonautomater på mynt. Men det är en helt annorlunda och mycket mer anmärkningsvärd förmåga som lilla Charlene McGee förfogar över -- hon kan tända eldar... och det utan tändare eller tändstickor. En gång blev lilla bebisen arg och tände eld på sitt hår... en annan gång brände hon mamma ... Den tredje gången blev hon arg på Nalle och satte eld på honom. Mamma och pappa bestämmer sig för att verkligen skrämma sin dotter så att hon inte ska kunna skada sig själv eller någon annan igen. Men plötsligt på flygplatsen upptäcker hon bland telefonerna en kille som är elak mot sin flickvän och plötsligt börjar hans skor överhettade...

De flyr vidare och Charlie lovar sig själv att inte använda krafterna igen; hon känner skuld. Samtidigt har agenterna fått upp vittringen igen av all uppståndelse. Far och dotter tar sin tillflykt till makarna Manders gård och där sammandrabbar Charlie med ett gäng underhuggare och hon kan inte kontrollera sin pyrokinetiska förmåga som inte bara bränner till de elaka männen utan även bränner upp de söta kycklingarna och det trevliga parets hem och levebröd. Gubben Manders är dock en riktigt kämpe och låter dem fly vidare i hans bil. Andy och Charlie lyckas hålla sig undan i ett år, men de är övervakade och när tiden är mogen så slår "The Shop" till igen...

Precis som med Carrie är Eldfödd (eller Firestarter som är den lite sämre originaltiteln) en bortglömd skatt i mitt personliga Stephen King-valv. Som många andra böcker införskaffades denna på någon bokrea under 90-talets gryende år. Jag vill minnas att jag köpte den som sidekick till Varsel (The Shining); den var väldigt rafflande och engagerande (som allt kring SK på den tiden), men efter alla romaner som följde blev den en bakom mängden och tynade såsmåningom bort i minnet. Som med Carrie och Dead Zone tidigare så går King i Firestarter in på extrasensoriska förmågor hos personer vars öden långt ifrån är önskvärda: Flickan Charlie, en söt tjej med blont hår i flätor, har som huvudattraktion en till en början otyglad pyrokinesi (dvs. tända eld med hjälp av tanken) men har oxå en god förmåga till prekognition, såtillvida att hon, precis som farsgubben, kan känna föraningar om att någonting är på tok.

Denna roman från 1980 räknar jag som en av de första King-berättelser som känns så där genuina på ett sätt som inte bara handlar om nostalgi. Det handlar även om upplevelsen av att vi en effektiv och okomplicerad författare som, trots sitt engagemang i fakta och research kring olika fenomen, klarar av på ett mycket kompetent sätt hålla intresset för handling och karaktärer vid liv. Det som alltid kännetecknat King är ju ett till synes gediget research kring olika företeelser som ska vävas in i berättelsen. Utöver detta finns den sedvanliga vardagen med de alldagliga människorna som råkar ut för olika sorters verkliga och övernaturliga hemskheter. Det hemska i detta verk är hur oskyldiga människor luras och sedan uttnyttjas, förföljs och fängslas för att man på något sätt ska kunna "trygga säkerheten" för resten av de amerikanska medborgarna i kampen mot ... ja vadå?

Nu tar vi en närmare titt på karaktärerna, som jag generellt tycker är väl uppbyggda så att man hinner känna både sympati och antipati för dem. Till skillnad från exempelvis Carrie och Cujo, som jag skrivit om tidigare, får man mycket mer insikt i de flesta personligheterna på ett djupare plan. Charlie är en liten flicka som tvingas bli mogen och växa upp snabbt, men hon är fortfarande ett barn; hon känner skuld och rädsla inför sina förmågor som hon först inte kan kontrollera och hon väljer vid ett kritiskt ögonblick att aldrig mer tända några eldar. När hon efter ett år i "The Shops" förvar lockas hon slutligen av John Rainbird att visa vad hon kan, i utbyte mot att få gå ut och rida... att till slut få träffa sin pappa... Snart så börjar hon tycka om att använda sina krafter; de har vuxit och hon verkar kunna kontrollera det, åtminstone det "lilla" hon visar upp.

John Rainbird är den vanställde indiankrigaren som jobbar som hitman för "The Shop". Han har dock endast sina egna intressen att göra sig vän med Charlie och föra henne bakom ljuset; han beundrar henne, fruktar henne och älskar henne -- det är en kärlek som bara hans sinne kan förstå, men det är en ömsesidig känsla som till en början manipulerats fram för att sedan verka genuin på ett makabert och paradoxalt sätt. Inblicken i Rainbirds sinne är som en lång och fascinerande resa genom ett ondskefullt genis hjärna. Han är en mästare på att manipulera och han räds inget mot sitt mål att finna dödens hemligheter. Och det är Charlie som ska hjälpa honom på den sista vägen.

Charlenes pappa, Andy, är ingen typiskt moraliserande hjälte utan mer en man av den praktiska sorten. Som nämnts tidigare har han skrämt sin dotter att inte använda fömågan, men allteftersom tvingas han uppmuntra henne att använda förmågan mot de som tänker "göra något ännu fulare" mot dem. Andy försörjer sig på att genom sin "mentala dominans" att få människor att känna större självförtroende. Det visar sig dock tidigt att han lider av att använda den för mycket och att ta i för hårt; gör han det så skadas han och riskerar att dö om han inte hinner ta igen sig tillräckligt länge. Samtidigt som han själv riskerar sin hälsa kan en för hård "mental push" på en person leda till att denna upplever ett såkallat "eko" som kan röja upp farliga undermedvetna minnen och tendenser. När Andy äntligen förstår att han måste använda all sin kraft för att hjälpa sin dotter drar han sig inte för att trycka för hårt på dem han måster påverka, vilket leder till dessa personers slutliga undergång.

Firestarter är först och främst en väldigt känslosam bok med djup personkännedom. Närheten till människorna märks främst i förhållandet mellan far och dotter, Charlie och Rainbird. Eldfödd är dynamisk i sitt sätt att måla upp sina huvudkaraktärer, medan formen på språket inte är riktigt lika revolutionerande utformat som det var i Carrie; både form- och innehållsmässigt flyter det på bra vid läsningen och det blir aldrig tråkigt. Slutet är öppet och det funkar bäst för denna brinnande historia.

My Greatest Novels Revisited # 3 -- Jack Ketchum's THE GIRL NEXT DOOR

You think you know about pain?


Talk to my second wife. She does. Or thinks she does. She says that once when she was nineteen or twenty she got between a couple of cats fighting. [...] Thirty-six stitches I think she said she got. And a fever that lasted days.

My second wife says that's pain.

She doesn't know shit that woman.



Det var, vill jag minnas, ett tidigt 2001 och jag var inte särskilt kry den kvällen i väntrummet på jourläkarcentralen när jag började läsa den senaste boken av en författare jag då aldrig läst tidigare. The Lost lydde titeln och som auteur stod en man vid namn Jack Ketchum (1946-), ett nom de plume för Dallas William Mayr (Thomas Edward Ketchum, senare känd som "Black Jack Ketchum", var en kofösare i Western som blev en känd mördare och tågrånare som hängdes 1901). Närmast alltid är det av en ren händelse, en slump, man överhuvudtaget får vetskap om en författare som man senare kommer att fastna för och följa; så var det med Stephen King (hade inte morsan prenumererat på sina bokklubbar, så...), så var det med Clive Barker (tacka Katedralskolan!), Bentley Little (tacka RLK!), Graham Masterton (tacka utlandssemester med morsan!) och så kommer det att förbli. Som med Bentley Little hade jag fått fram namnet Ketchum när jag var inne på Steve Gerlachs fansajt över den nu hädangångne Richard Laymon (RIP! 1947 - 2001). Jag kollade upp böckerna som fanns tillgängliga och fastnade först för just The Lost. Efter denna fick jag emellertid blodad tand och kom att läsa ett flertal andra böcker och noveller av denna subversiva och genialiska konstnär: Off Season, Offspring, Right To Life, She Wakes och Peaceable Kingdom. Ändå är det inte någon av dessa verk som jag ska fokusera på i detta inlägg -- nej, jag ska skriva om och kring den allra bästa av dem, The Girl Next Door (1989), en roman som kanske mer än någon annan skakat om mig och som kanske tillhör de två, bästa böckerna jag någonsin läst i mitt liv.






Nuförtiden är det enklare att få tag på flertalet av Ketchums böcker; det går att surfa in på Bokus eller Adlibris och få dem relativt billigt om man fokuserar på vanlig pocket (de inbundna utgåvorna är desto dyrare). Men för några år sen var det närmast omöjligt för mig att få tag i vissa böcker, som just Girl Next Door eller Bentley Littles The Ignored (som även den ganska nyligen kommit i nyutgåva på pocket). Jag minns hur jag satt överallt på datorerna och läskade mig med recensioner, kommentarer och illustrationer från extremlimiterade specialutgåvor. Aldrig att jag hittade någon lättillgängligt och prisvänligt alternativ. En gång köpte jag faktiskt boken på en svindyr amerikansk sajt, men fick aldrig hem boken och pengarna brann även dem inne. Vid ett annat tillfälle under hösten 2001 satt jag som lärarpraktikant vid en elevdator och surfade efter denna bok i vad som kände som flera timmar. Det verkade hopplöst. Men som med Littles bok ett år tidigare fick jag till slut under sensommaren 2002 äntligen tag i en utgåva från Adlibris; det var en nyligen importerad inbunden sak för strax under 300 pix inklusive frakt -- klart att jag köpte den direkt!







Jag minns så väl första dagen jag började läsa i denna så hett eftersökta bok; det var en solig morgon när jag satt i bilen vid samåkningsplatsen och väntade på att poola till mitt första lärarjobb. Sedan kunde jag inte släppa den. Det är den sedan länge vuxne David som utifrån sitt eget perspektiv berättar historien om en fruktansvärd händelse i sin barndom; det hela utspelar sig i en amerikansk förort på 1950-talet. Huvudpersonen introducerar oss till sina barndomsvänner och snart får vi veta hur några av barnens mamma, alkoholisten Ruth, har skaffat sig tillit och makt bland ungdomarna som kan få springa in hos henne och leka fritt och ta i hur hårt och tufft de vill. Så kommer Meg och hennes lillasyster Susan till Ruth för att bo där och det är då som The Girl Next Door tar fart på allvar. Några av er har kanske redan läst den och några fler har säkert sett filmen med samma namn, så jag ska inte gå in på djupet i själva handlingen; för er som inte läst boken ska se till att göra det så fort som möjligt och då kan inte jag skriva en massa spoilers här...





Hursomhelst: The Girl Next Door är en berättelse som bygger på verkliga händelser (som ett antal andra Ketchum) och den här gången rör det sig om fallet med Sylvia Likens och Gertrude Baniszewski; Sylvia och hennes syster Jenny, vars föräldrar jobbar på en kringresande cirkus, blir lämnade i 7-barnsmamman Gertrudes vård för en summa pengar, men istället för att ta hand om barnen misshandlar hon dem och förgriper sig våldsamt på Sylvia och låter tillochmed hennes egna barn och deras kompisar delta i övergreppen. Mycket har skrivits om dess hemskheter och ett antal filmer har gjorts, men när det gäller Ketchums bok och filmen som bygger på hans bok är båda mycket mer fiktiva än sina föregångare och samtida skildringar. Ketchum bryr sig inte om några fakta kring rättegången etc. utan fokuserar helt och fullt på att tolka händelserna kring David, kompisarna, Ruth och Meg. Det handlar alltså inte om en skildring av fallet Likens som sådant utan en skönlitterär tolkning av verkliga händelser, men det är just det fiktiva förhållningssättet som gör alltihop så mycket hemskare, än att bara följa vittnesmål och kalla fakta.






Jack Ketchums roman skiljer sig främst från det verkliga fallet i att allt utspelar sig i en 50-talsmiljö, till skillnad från 60-talet, och det är ett medvetet drag från författaren i det att han verkligen vill ge oss läsare en bild av hur Amerika fortfarande var ett drömmarnas och förhoppningarnas land (före JFK, före Grisbukten och Vietnam osv.) där oskuldsfullheten plötsligt blir nedfläckad, förförd och fördärvad, vilket så professionellt och engagerande utmålas i barnens grymma lekar, Ruths tillåtande och de andra föräldrarnas tysta (o)vetskap.

När det gäller karaktärerna får vi en utförlig bild av såväl berättaren David som Ruth och Meg. David och hans kompisar (flera av dem är Ruths barn) leker "Commando" där det vinnande laget får binda förloraren och göra vad de vill med honom eller henne; de har mer eller mindre allvarliga hyss för sig, men det finns inget som förberett varken David eller de andra barnen om vad Ruth slutligen har i tankarna och vilken roll de själva kommer att spela i den fruktansvärda och skoningslösa lek som flerbarnsmamman initierar och låter eskalera. De vet nog att det är fel, det de gör, men Ruth har givit sitt tillåtande och då är det fritt fram att göra vad man vill med Meg. Ruth är initiativtagaren och den som bär det yttersta ansvaret för allt som utspelar sig i källaren i hennes hem; hon är mångdubbelt skyldig eftersom hon förleder sina barn och deras kamrater att begå obegipliga handlingar mot Meg; hon reduceras till ett djur som kan behandlas hursomhelst. David, berättaren, är den mest intressante eftersom man måste utgå från hans vittnesmål och fylla ut luckorna utifrån hans synvinkel. Han blir kär i Meg direkt när de träffas vid ån ocn ofrivilligt blir han både offer genom systrarnas lidande och förövare i det att han inte vill, kan eller vågar sätta sig upp mot auntie Ruth, innan det är försent. Tillsammans med David är Meg den person man sympatiserar mest med; det är inte bara för att hon är det är hon utsätts, utan för att hon verkligen är den starka hjältinnan som inte viker sig trots allt -- kanske är det mest tragiska att stolthet och mod leder till största elände och lidande för henne.





Slutligen är det dock bara David som är kvar, ensam att bära på skulden av att han kanske kunde ha gjort mer och vågat göra det tidigare. Kanske kan vi förstå honom och de andra ungdomarna: "De var ju bara förledda barn och vi vuxna gjorde inget; vi låtsades som vi inget visste..." Kanske kan han förlåta sig själv, men han kommer alltid att känna... smärtan...



You think you know about pain?

"Thinkin' 'bout havin' yourself a new mutt? Well, think again!" -- Stephen King's CUJO

"... he had always tried to be a good dog."

Denna roman, färdigskriven runt 1982, är ett litet avsteg för mig på så sätt att den inte är en återerövring på originalspråket som just är mallen för mitt läsande av Stephen Kings romaner; jag har alltså aldrig läst Cujo tidigare, varken på svenska eller engelska. Så jag har inga personliga minnen att skriva om i detta fall, som med så många andra av hans böcker. Det finns inga morsor med presenter och resor, inga gåvor från syrrans pojkvänner eller från mina kompisar, ej heller har jag försökt köpa den själv att läsa. Varför inte läst? Kanske har jag haft en avog inställning till galna djur och inte upplevt att det skulle tillföra mig något att läsa den, eller så har filmen varit ett hinder (som för Jurtjyrkogården). I vilket fall så bestämde jag mig nu för att läsa denna för första gången och då direkt på engelska, naturligtvis, då blir allt till det bättre...

Ni som inte läst Cujo men sett filmen vet kanske redan den enklare ramberättelsen -- en rabiessmittad hund blir galen och dödar ett antal människor för att senare belägra huvudpersonerna, en mamma och hennes lille son, i en motorhavererad bil. Jag minns själv väldigt lite av filmen, men de tydligaste bilderna är väl när St. Bernardshunden gång på gång försöker komma åt de båda i bilen genom att kasta sig mot den och när mamman tar upp kampen på allvar med den grymma byrackan.

Men romanen Cujo är mer än så: King inleder historien med att porträttera att Ondskan i form av en mördare tidigare kom till staden Castle Rock (gammalt känt Kingterritorium) och försvann, men Ondskan dör aldrig -- några år senare kommer istället en hund vid namn... ja, ni vet... Och denna ondska hälsar först på vår lille huvudperson, den 4-årige Tad, i hans garderob varje natt med glödande ögon och redo för språng... Pojken tänker i sin fasa att det här monstret är bekant på något sätt: "My name was Frank Dodd [...] I'm a monster, Tad, the old monster, and I'll have you soon, Tad. Feel me getting closer... and closer... ."

Pappa och Mamma Donna visar honom såklart att det inte finns några farligheter i garderoben (de finns bara i fantasin) och visar honom att den gruvliga varelsen bara var ett par filtar på en stol och ögonen på en nalle och de flyttar på sakerna... men ... nästa natt är åter monstret på plats... närmare denna gång. Nästa knep är att pappa Vic skriver en ramsa att på en lapp som sonen läser varje kväll för att besvärja bort Ondskan och det verkar fungera, till en början, iallafall. För när familjens ena bil är fallfärdig och maken ska bort på affärsresa med den andra så måste Donna slutligen ta bilen till närmsta reparatör utanför stan... Ingen vet dock att pojkens Bretts stora hund, som bor där, har blivit sjuk och galen. Det är Cujo, som är påfallande lik det där farliga inne i garderoben på natten...

Cujo är ingen särskilt lång bok ("bara" 340 sidor i min Warner-pocket) och dröjer inte länge vid oväsentligheter men tar ändå tid att bygga upp spänningen genom ett par sidokonflikter, ett klassiskt förfarande att låta läsarna få känna på effekterna av det "Björnen på stranden"-greppet. Fru Donna har problem att vara hemmafru och känner att åren tickar iväg och att tystnaden kväver henne; snart ska lille Tad börja gå i skolan och vem ska fylla ut tystnaden, tomheten och det stora hålet inombords med sitt brus? Inte lille Tad, längre. Tycka vad man vill, men hon tar sig ett ordentligt litet snedsprång med den sociopatiske lokale konstnären och hantverkaren med snygg kropp och som är bra på tennis. Hon dumpar honom, men han blir grovt försmådd och skriver ett fult brev till maken på dennes jobb (för att redan bekräfta det "Old Hubby" Vic redan misstänkte...) och sedan vandalsera deras hus. Se där ännu ett monster i berättelsen och då i den redan söndrade relationen.

Bretts mamma är inte heller nöjd med sin tillvaro, som så många olyckliga av Stephen Kings kvinnokaraktärer som tagit det de trodde var det enda tillgängliga för dem efter skolan; det gällde att gifta sig med första bästa manhandling karlslok och bli respektabelt gift och skaffa barn. Hon är nu rädd för att sonen Brett ska bli för mycket influerad av sin far och hon vill rädda honom från ett liv av fördomsfullhet, sprit och omoral... De får tillåtelse att åka till hennes syster, på ett villkor att fadern får ta grabben på en jakttur med gubbarna. Tyvärr vet de tu inte vad det är de lämar efter sig. Pojken har dock sett att hans hund inte mår så bra, eller...?

Det mest intressanta är emellertid hur man får ta en titt in i hunden Cujos sinne; man får veta hur han tänker, känner och upplever världen omkring sig; man får klart uppleva hur han alltid varit en duktig hund som allteftersom förvandlas till en helt annan varelse. Cujo jagar ner en fet kanin i ett hål, men vet inte om att där är fullt av smittade fladdermöss, varav en biter honom på nosen... och då är det kört. Hunden mår gradvis sämre och sämre tills han slutligen förlorar sig själv helt och upplever att alla människor han stöter på är skuld till att han mår så dåligt -- han blir det mordiska monstret i Tads garderob!

Lustigt nog var det hundens perspektiv (om än i tredje person, men ändå...) som slutligen intresserade mig för boken när jag äntligen skaffade den. Det var en vittnesmålet för länge sen från en bardomsvän som fick mig att ta det avgörande steget nu: Han sa att det häftigaste var att man fick veta vad hunden tänkte. Se, ett barndomsminne trots allt! Vidare: den mest intresanta aspekten kring mötet mellan Donna och Cujo är inte hur hon besegrar den galna hunden utan hur hon upplever sig kunna känna hundens tankar om henne själv. Kan han möjligen då känna vad hon tänker?

Cujo är en mycket intressant bok och trots att inte må vara i bland de mest minnesvärda och prisade läsupplevelser jag haft i livet var den mer givande och spännande än vad jag tidigare kunnat föreställa mig. Det var alltså inte bara en massa hund och rabies utan den innehöll mycket annat tankvärt. I synnerhet är det en bok om hur det onda runtomkring oss, såväl som inom oss, egentligen aldrig dör. Det finns en tuff och viktig lärdom som vi alla måste acceptera; att hemska saker händer av ingen särskild anledning alls och att vi inte alltid kan tro att det goda och lyckliga skall förhärska i evighet. Vi måste leva med det faktumet. Vikigaste måste dock vara att man måste försöka att kämpa vidare, ändå, all olycka och motgång till trots -- endast då kan man besegra Ondskan!