Late last night and the night before,
Tommyknockers, Tommyknockers,
knocking at the door.
I want to go out, don't know if I can,
because I'm so afraid,
of the Tommyknocker man.
Det var nån gång under november eller december -89 som jag av syrrans dåvarande sambo fick låna, senare behålla, en tjock, inbunden roman med ett omslag föreställandes två ögon i mörkret bakom ett gäng små och stora batterier mitt i ett svagt moln av grön rök. Kanske några av er kan gissa vilken bok det var; det var just Stephen Kings Knackarna (The Tommyknockers, 1987) – ett verk som jag i nästan 20 år ansett vara en av hans absolut bästa verk.
Jag började läsa den tidigt i januari, följande år och blev betagen av dess handling. Jag undrade vid ett tillfälle om syrrans snubbe hade läst den. Nej, det hade han inte. Varför? ”Jag orkade inte läsa mer än 40 sidor; den var så tråkig för det handlade bara om att den där kärringen har mens hela tiden.” Hur jag reagerade på detta svar kan jag inte dra mig till minnes, men eftersom de månatliga cyklerna hos en kvinna inte låg inom min begreppsvärld över huvud taget, på den tiden, var det nog bara att läsa på som tidigare. Det var ju Stephen King det handlade om: Om inte den största, så åtminstone den första litterära inspirationen som varit betydelsefull för mig.
Det var också den femte boken av honom som jag läste, efter Drakens ögon, Carrie, Raseri och Död Zon. Det var även i januari 1990 som morsan fick sin första rehabiliteringsresa söderut, som ett led i behandlingen av sin aggressiva RA (reumatoid artrit), och kom tillbaka till oss efter tre veckor utan någon som helst spår av återhämtning. Hon mådde då så pass ”bra” att hon mest kände skuld och ett behov av att hjälpa alla andra som hade det värre än vad hon hade, så att hon inte fick ett dyft ut av denna hälsoresa (snarare ytterligare söndervärkta leder och ett vresigt humör hemma hos oss i den smällkalla vintern).
Naturligtvis har inte Knackarna inget med varken morsan eller syrrans boyfriend att göra, men det handlar om att hänga upp boken kring ett antal associerande händelser och kanske förstå varför jag alltid tyckts mig minnas denna så speciellt utöver de andra King-böckerna jag läste under samma period. Under 28 dagar tog jag mig igenom denna tegelsten i skolan och hemma, under dagar och nätter jämte nattslampan. Det var väldigt mycket läst på så kort tid och för mig med min långsamma läshastighet var detta något av ett rekord. Till storyn: James Gardener är en alkoholiserad, fallen poet med dille på kärnkraftmotstånd; Tjernobyl och Harrisburg har fått honom till en rabiat motståndare som inte drar sig för att ge förespråkare hjärtinfarkt i sina hetsiga debatter i fyllan och villan. En gång fick han för mycket beska droppar innanför kostymen under en festlighet hemma och började vifta med en pistol: ”Shot your wife... Good fucking deal, uh?”
Roberta ’Bobbi’ Anderson var en gång Gards partner och vän. Bobbi bor i skogen strax utanför Derry, Maine. När hon är ute med sin gamla halvblinda hund för att se vad som kan behöva avverkas snubblar hon på ett blankt metallföremål som sitter stenhårt fast i marken. Hon blir med ens besatt av att gräva fram föremålet; hon kan inte låta bli för det är något som går in i hennes huvud, i hela hennes kropp, och får henne att fortsätta gräva. Inget annat är av värde för henne. Egendomligare saker händer ju mer hon blottlägger av objektet; Bobbi börjar förändras – först blödningarna och de tappade tänderna, avmagringen, sedan kommer den smygande förvandlingen från människa till … "Knackare". Snart är hela området kring Derry påverkat av föremålet i marken. Det är ett störtat rymdskepp vars döda ”Tommyknockers” får befolkningen att förändras alltmedan de gräver fram farkosten. En annan biverkning är att människorna själva blir ”smartare” och bygger egendomliga hjälpmedel och andra mojänger enligt utomgalaktiska kunskaper.
När Garderner, som tyckt sig höra ett rop på hjälp från sin gamla flamma, kommer till Derry mår han väldigt dåligt av den utomjordiska atmosfären, men skyddas från transformation av den metall han har i kraniet efter sin allvarliga skidolycka - den plockar inte bara upp FM-kanaler, utan skyddar även mot den elaka, gröna "Knackar-juicen". Ändå hjälper Gard Bobbi och de andra ortsborna att gräva fram det enorma skeppet, medan Bobbi alltjämt försöker få i honom som mycket eldvatten att hon ska kunna komma förbi hans plåtbit och kunna läsa hans tankar.
Detta är i varje fall början på ett äventyr som av många fans och andra läsare inte verkar uppskattas alls i samma grad som vissa andra av Stephen Kings skapelser. Jag har fått uppfattningen av att den ses som alltför lång, ojämn och plottrig; vidare har det förekommit åsikter att materialet skulle vara plagierat av H.P. Lovecrafts kompetenta novell The Color Out of Space. Vad gäller det senare påståendet så får man nog ta det med en nypa salt; författare har alltid lånat idéer av andra och Lovecraft är inte den enda som King öppet har erkänt som inspiration för sitt författarskap. Sedan är det ingen ovanlig företeelse att framgångsrika och produktiva författare kan misstänkliggöras för att både stjäla material och ha tillgång till ett outsinligt antal spökskrivare. För att utrycka det enkelt: Det är inte fint att tjäna pengar när man inte är etablerad inom finkulturen.
Men för att komma på rätt spår igen … Jag har sedan ett par år haft boken som pocket på engelska och efter The Shining kände jag att jag också ville läsa om Knackarna under titeln The Tommyknockers, för att även ta reda på hur jag idag känner för boken; mycket kan ju ha hänt efter nästan grosset gångna. Det är de första 200 sidorna som fångar mig. King har en egensinnig förmåga att formulera sig så att det känns engagerande och en färdighet att formulera det engelska språket efter sin egen vilja. Favoriten är hur han målar upp huvudpersonernas tankar och deras levnadshistorier – inte på det där sättet vi känner till i Sverige (segt och realistiskt som våra statarförfattare och månskensbönder) men på ett levande, kaxigt och roligt sätt, både i det han skriver och sättet han gör det. Historierna och intrigen kring Bobbi och Gard, och till viss del även rymdskeppet och dess påverkan, är lika bra och bättre än vad jag minns. Nu förstår jag vad de är för personer och vilka kopplingar de kan tänkas ha till författaren själv.
Efter dessa sidor börjar det bli lite tyngre att läsa: Jag återintroduceras till Derrys övriga befolkning och får veta hur de påverkas: Här har vi andra människoöden som berörs mer ytligt, men som ändå har betydelse för att handlingen och förståelsen av vad som är i görningen; viktigaste birollen har ju syskonen Hillman där den äldre brodern (som aldrig lyckats med ett bra trick) inför publik trollar bort sin lillebor till det ”kosmiska förvaringsplatsen” Altair 4. Andra personer som beskrivs är mer flyktiga och den mest intressant av dessa figurer är helt klart Ruth McCausland som vill skicka ett rop på hjälp genom att spränga sig själv och kommunhusets klocktorn i luften (The Dolls Told Me To). Tyvärr så går The Tommyknockers in ett rejält mittenparti och utöver ett par stimulerande egendomligheter broderas det ut för mycket i detaljer över den påverkan rymdskeppet och befolkningen har inom och utanför Derry. Jag hade varit tacksam om SK kunde kortat ner denna 700 sidiga koloss till effektiva 450, helt i enhet med devisen ”less is more”.
Jag måste erkänna att när det gäller längre romaner kan kanske kungen av skräck bli en aning ojämn på sina ställen. Men när det ser som segast ut lättar det upp rejält mot slutet; de sista 150 eller så får tillbaka smörjmedlet och det är under denna slutpassage som sanningen går upp för Gard och slutstriden för mänskligheten inleds och avslutas. Rent litterärt och innehållsmässigt är inte den sista biten så bra som inledningen, vilket jag anser är både en objektiv och subjektiv bedömning: Inte bara är det verkligen svårare att avsluta en bok på ett perfekt sätt än att börja tillräckligt engagerande; det är även svårt att som läsare har krafter kvar ända in på mållinjen. Det har drabbat mig även när det gäller kortare och tamare berättelser än denna.
Trots att jag idag är långt ifrån riktigt nöjd med Tommyknockers som jag en gång var med Knackarna är helhetsintrycket att det är en fängslande och berörande bok som författaren lagt ner nästan fem år av sitt liv att påbörja och avsluta. Visst blev det lite för mycket här och där, men jag ser det som ett slags experiment av svindlande idéer, såväl lånade som uppfunna på egen hand. Till syvende som sist kommer jag nog i framtiden ändå mest minnas den bästa av bilder som jag haft kvar på näthinnan sedan jag första gången berördes av den (för första är väl ändå som riktigt gills?) – läskedrycksautomaten som krockar med en inkräktande journalist, på jakt efter Pulitzer, i 70 knutar: "One of life's great truths is this: when one is about to be struck by a speeding six-hundred-pound Coke machine one need worry about nothing else.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar