PARIAH is not PIRANHA in Swedish ... uhm, or English ... or...

Again, towards the final stages of yet another Masterton masterpiece, reaching the duly expected, frightful catharsis of The Pariah (1983) I have unearthed a chilling and macabre tale of an Aztec demon, Mictantecutli (king of netherworld Mictlampa), that in the late 1600s was subdued and brought from Mexico to a small coastal town i Massachusetts to scare the bejesus out of the local populace and drive them even further into zealous religous mania. But as the demon is so powerful, rejected from both Heaven and Hell, he is a pariah that feeds on souls, warmth, and human hearts, and his killing and possessing of three young women is the instigator of the famed Salem witch trials at the end of the 17th century. Finally, the puritan preacher David Dark and his partner i crime, Esau Hasket, realise their mistake in bringing this terrible skeleton creature of Mictantecutli, The Fleshless Corpse, and with the help of an old Narragansett medicin man they passify and cage the evil monster and try to sail away with it. However, the ship sinks just outside the harbour and with its cargo it lies at the bottom, preserved in tons of sand... and so, after almost 300 years, it's time for the monstrous being to finally be released. But the help from a human is needed...

The Pariah is, to this point at least, a well-written and enjoyable read that is again different from his most early work just a few years before -- as with Family Portrait it is more detailed and complex in plot and characters, and what it might lack in drama and viscera in comparison is somewhat gained on a more focused descriptions of haunting ghosts in the homes and lives of the main characters. In other words: it's not yet as bloody as it is creepy. That said, I also have to mention the famed manitou of Misquamacus seems to make a cameo appearance in the manservant and wonderwoker alike -- Quamus. Now ain't that dandy!

One last word: To whom it may or may not apply -- the word PARIAH means "outcast" or "untouchable"; the fish that comes in great numbers and eat you are called PIRANHA, as the Dante and Cameron movies, right ... ;-)

They're Coming! Take Them Away! Get Them Away From My Skin!

"There are those who ought to feel guilty, but don't; and there are those who feel guilty when they have no need to. Then, of course, there are those for whom the concept of guilt has no meaning whatsoever."

Inspired by a friend and literture soulmate, I got on the train again of re-discovering the oldies of that once so notorious limey, Graham Masterton. This round I'm not grappling with the neat little goodies of his late 70s and early 80s, but with the novels of the mid-80s and forward -- a time when his fiction started becoming more complex and intriguing, while pumping up the volume on gore, absurdity and disgust at the same time. The book I'm holding in my hands right now has notably won a price in France (which is not easy, I've been told) of all places (well he is very popular both there and in Poland, you see...); it's Family Portrait (aka. Portrait of Evil, 1985), one of my absolute favourites with it's own interpretation one of Oscar Wilde's most controversial stories -- The Picture of Dorian Gray (1890).

Since I've always enjoyed the more classical books of gothic, doppelgängers and specters rather than the more current time masterpieces, while studying literature at school, I find this Graham Masterton one of his first and most rewarding pieces in a continuous context. Family Portrait is a violent and visceral tale of a family that kills and flays people for their unnatural survival; of a portrait of twelve that rots and suddenly comes alive while innocents are tortured beyond belief; but rest assured that there are some brave souls left to fight this malice that has tormented two continents through generations... I cannot tell you more; I just want to whetten your appetite, but, so typically with Masterton, you start of your reading with quite an initial shock that tells you there's quite more to get where that came from... Mind you, though, that this is still an interesting and enjoyable read should you take away most of the more graphic descriptions -- gone is the ultra slim plot and forgettably boring characters of his first post-Manitou shock-o-ramas ...

So, what are you waiting for? Get this hidden gem on Adlibris, Amazon, Play or where ever its face and start reading; it will be a ride of a life time -- you have my word!

What's EATING YOU, my dear?

While I was in the mood I figured re-reading my English introduction to Ramsey Campbell: his full length novel entrance -- The Doll Who Ate His Mother (1976). With a title like that, decorating the vivid front cover, how can you go wrong with this one? Well, I'll tell you a bit about it; it's quite a mixed bag, both in ways of first novel and the way Ramsey Campbell is as an author and his person...

To get right to the heart of the matter: One evening, Clare is driving her car with faulty breaks when the impossible accident occurs. She crashes her vehicle into a tree and her brother, unprotected in the passenger seat, is slumped against the door and instantly killed. But this is not all; something is missing -- somebody, or something, has taken off his arm!

And so the hunt starts. Clare, and an egotistic writer of criminal novels who claims fame and fortune, begin to look för the young man who supposedly ripped away the brother's arm. The wanted person has a small tendency to bite chunks and bits from animal and human victims. Alledgedly, he was promissed to a kind of devil worshipper and was witnessed to have eaten his way out of his womb at the time of his birth...

Bloody hell! It starts off quite well. There's an atmosphere of absurdity and the macabre, at first, then, unfortunately, the novel begins to tire to an almost standstill, and it's not until the last chapters that it once again becomes interesting. A pity, because it's not a very thick novel and it could (and should!) have been more fast-paced and gripping throughout... But, then again, this is Ramsey Campbell -- one hell of a psychological knock-out, when he likes to...

As always, the violence is off-stage and/or not very graphic. but often described in a way that clearly does not insult the creative and intellectual mind (if not driven too far by subtle descriptions, that is...).

I will continue reading one or a few more Ramsey Campbell novels before long... So if you're interested, just stay tuned.

Go down Harry Moony, harry us no more...

The second Ramsey Campbell novel I ever read, at least in my native tongue, was called Månhunger (The Hungry Moon, 1986). I'd bought it at a sale in the early 90s, a hardback together with another book of his; Återkomst (Incarnate, 1983)...

The Hungry Moon tells us the story of the small village of Moonwell and its citizens; when an American preacher and his followers come along and begin to convert the people from their "pagan religious ways" he unwittingly awakens the Man In The Moon. According to the old Celtic legend this creature came from the moon to bring darkness and slavery upon mankind and to feed upon their sacrifices. The only ones who may be able to stop this horror is the young school teacher Diana and some friends of hers... but will they be able to fight back this ancient monster from the Dark Side Of The Moon ...

The Hungry Moon is a tale that is several times more sinister and foreboding than graphically gory and downright shocking, as with many other works by his hand. Foremost it's a story about with the struggle between darkness and light, in many different ways, and the dangerous manic delusions that people succumb to when they are kept in isolation from rationality by the fear of darkness and ignorance.

Now, almost a couple of decades since the first time, when I read this novel again I find it quite easy to follow the few important plots (this is not always the case with Ramsey Campbell, mind you!) along the way that build up the story of this quite amazing tale of "fear of the moon". The charachters are studiously crafted, as always, and there is again this horrid picture of what kind of people the author himself considers his fellow Britons to be ...

Certainly, I consider Incarnate to be the more psychologically nightmarish of the two; however, The Hungry Moon is the more skillfully crafted and definately the most reader friendly. And why make it unduly hard on yourself and your followers? In any case, I love both books and I'm happy I was able to enjoy this feeling of primal dread once again; this time around in English, as it should be.

PS. In the afterword of my Headline Feature edition Ramsey Campbell tells us, among other things, that a few lines of a rhyme to keep the moon at bay also appears in the infamous Jess Franco's Bloody Moon: "Baja, Harry el lunático..." and the fact that he would gladly have Dario Argento to make a film out of any of his novels, preferably with a sinister score by Goblin, of course. Now ain't that totally awsome, dudes? DS.

The Ruins of Characterization! -- Sarah Pinborough's FEEDING GROUND

To my utter surprise, I recently found out the title of Ms Sarah Pinborough's latest novel: Feeding Ground (2009); and 'let there be light' how I'd love to read yet another Pinborough paperback. Why is that? Haven't I already told you that she's going downhill? Yes, but you see: Feeding Ground is supposed to be, as it were, a sequel to the ultra entertaining second book of hers: Breeding Ground (2006) -- an apocalyptic story about how monster spiders incubate in all women to later feed on all what's remaining... Yes, I assume you got that little gender angle right there too, if you're interested... Anyhow, it's plain entertainment, gore and not-so-fun creepy white arachnids also, and that's all that matters to me.



So, I grabbed Feeding Ground with great anticipation that it would be another tight horror thriller filled with chills and gore galore... But alas, poor Yorrick! Though I have a few chapters left (for a final exploding showdown, dare I hope?) I find that the highly promising composition with a bunch of young drug lords with their prostitutes turning into failed, drug addicted spider junkies has come seriously to a standstill, due to too much dialogue and failed characterization attempts. What was supposed to be an entertaining romp has become quite a bore, in fact, except for an occasional spider attack and a few cocoonings and such. But this is not enough! Get yourself together now Ms Pinborough. Consider what made you such a big time player with your first couple of novels -- The Hidden, Breeding Ground and, why not, The Taken -- and forget about trying to weave complex but forgettable characters in plots that're supposed to be fast paced, horrific and entertaining. Enough said!

This is ONE HELL OF A NEWBORN! -- Bentley Little's THE REVELATION

Late in the year of 2000 I turned my eyes towards a feller by the name of Bentley Little; it was, as usual, in manner the manner of "you want to read similar things by other writers?". And so I got stuck on this guy that, beside computers and modern technology, hates everything to do with religious fanaticism, large-scale corporations, gated communities ... and mailmen!

The book I read (a novel from the latter part of the 90s when, unfortunately, ha started going downhill) was not that great, but it incorporated one of the most nasty, absurd and hilarious horror elements I've ever encountered -- a woman giving birth to a humanoid cactus! Now how can I go wrong from here, I thought, and began persuing every little work of his...

So, a few months later, I got hold of this author's debut: The Revelation (1989). By far, this is not the greatest achievement of this man. However, it's quite a forceful first novel that does not yield at all in the ways of the absurd, macabre and grotesque. The most disturbing scene of the entire book would pehaps be where a demented and geriatric old woman of almost 100 gives birth to a dead and deformed, humanlike creature... To sum it up, though, it's a fast paced read and tells the story of the small town of Randall, California: A strange preacher has come to fight the Devil, as always since the beginning of time, in this very place. He has to have the unfailing help of a few townies whose ancesters fought by his side the last time, ages ago.

The Dark Forces has gathered the lost souls and corpses of all the aborted and miscarried, abandonned and buried fetuses of the town, now and through endless time... And with this army Satan will wreak havoc on earth. The only once able to stop Him from defeating God and mocking the whole Creation is four men with pitchforks, fresh blood and a dried up fetus (you know about Communion, don't you...)

The Revelation is well recommended should you decide to try this Arizona born gentleman on for real. It is quite an easy read and it's basically only focusing on the die hard repulsive and offensive material, and not concerned with the more apparent social commentary that Little later on began to mix with his more or less strange atrocities.

It's Time For Another Rebirth!

Igår avslutades uppföljaren till The Manitou -- Revenge of the Manitou (1980). Det är den sjätte boken jag läser av de allra tidigaste alstren mellan genombrottsroman och de mer uppbyggda horror-verken som tog sin början med romaner som t. ex. The Pariah, Family Portrait och Death Trance under tidigt 80-tal. Något fåtal som jag vet är lite insatta i ämnet kommer förstå att vi får återse karaktärer och aktörer från debuten, dvs. fakemediet och den coola, månriddaren Harry Erskine med sin sidekick John Singing Rock i kampen mot indianska andar och demoner: Den här gången har det gått 999 månvarv sedan den sista massakern på indianerna och nu ska spådomen om De Mörka Stjärnornas Dag träda i kraft; då ska den mäktigaste manitoun Misquamacus (äks. Quamis, Maccus osv... ;-) tillsammans med ett tjugotal andra mäktiga medicinmän före den vite mannens åkalla en monstruös best från mörka vattens djup för att döda lika många vita män, kvinnor och barn som slaktats och stympats av de som tog den röde mannens land. Phew... Och till hjälp har han de andliga kärlen av en skolklass oskyldiga små pojkar och flickor i en skolbuss på utflykt... My God!



Den här boken, som jag läste under Kalla kårar-titeln "Andarnas hämnd" (hittade den på ett antikvariat för en femma) är skön att läsa och håller måttot "you get what you bargained for" -- ren, enkel och snabb underhållning utan en massa omsvep. Dock tycker jag att den är bättre skriven och mer intensiv och engagerande än de flesta av Grahams tidigare böcker. Kanske beror det på att man verkligen älskar den hämndgalne och genommörka gamle medicinmannen Misquamacus som alltid kommer tillbaka för att slutligen kunna få sin hämnd på alla som fördrivit och mördat hans folk (se även Burial (måste!!!) och Manitou Blood (om önskas...)). I denna uppsättning kommer trollkarlen tillbaka genom att ta den lille pojken Tobys (ättling till "Bloody" Fenner) kropp i besittning och jag skräck i sin omgivning genom att låta sig själv få skepnad i en massiv trämänniska ur en garderob ... Yowzah! Tyärr spoilas väl Revenge av ett litet klent slut i själva slutstriden, men jag har varit med om värre... det är smällar man får ta ... etc.

För de som skulle vilja känna på den här serien själva kan jag rekommendera att försöka få tag i The Manitou av Graham Masterton; helst ska det vara den utgåvan jag har med båda sluten -- den med datorernas och maskinernas "manitou" och den urprungliga (den som inte fick vara med från början) avrundningen med "veneriska sjukdomar"... Har ni bara era sinnen med er så duger det nog vilket som...



Nu får jag väl fortsätta mitt Masterton-korståg med Wells of Hell ... för att sedan fortsätta med lite mera rejäla doningar... Så för alla er som orkar... See ya!

"Stay Away From The Rendering Truck!" My Greatest Books Revisited # 4

Hembygdens bibliotek har otippat haft en ganska stor inverkan på mitt läsande -- både i min tidiga ungdom och över mitt läsval nu, nästan en generation senare. Nattsommar läste titeln på den tjocka boken med ett stort, läskigt hus på framsidan av pärmen; vad som stod på baksidan kommer jag inte ihåg, men det fick mig att läsa denna roman, mitt i mitt väckta och växande intresse för skräckens skrivna ord. Det var nog en av de första möten med både "gengångare" och "zombier", om man nu vill identifiera tingestena i romanen som sådana, vill säga. Särskilt en scen stannade kvar hos mig och kanske den och några andra avgjorde att jag skulle logga in på Adlibris och köpa Dan Simmons bok Summer of Night (1991) för att ta reda på om den fortfarande duger ("natt hela sommaren" känns ju lite mer exotiskt än "lördag hela veckan", så då måste man ju som författare försöka leverera...) En splitter ny pocket blev det, för frakten från Amazon hade gett mig en lite risigare bok för ett högre totalpris (varför tar de hela £4 pund för skeppningen utomlands?). Följden blev att upplevelsen med den där flugan som någon fångat och mosat mitt inne i den tunga gamla boken jag läste från första början inte hade någon möjlighet att upprepas, den här gången...







Dan Simmons har jag läst en del böcker av men aldrig kunnat se som någon favorit. Liksom med Robert R. McCammon är det ett par böcker som verkligen sätter sig, medan resten tyvärr bara inte gör det; för Simmons del är det min först lästa, Summer of Night, och den senast insupna, Carrion Comfort, som jag tillochmed skulle erbjuda Stephen King-fans och andra intresserade att läsa som vassa, konkurrenskraftiga alternativ till den store skräckmästarens tegelstenar som It och The Stand (för McCammon: läs Stinger och Swan Song). Summer of Night handlar om ett gäng tolv-, trettonåringar som slutar skolan, den sommaren 1960 då den lilla ortens gamla mastodontskola "Old Central" ska läggas ner. Det skulle bli en sommar av äventyr, men för Mike, Dale, Duane och de andra i gänget kommer lovet att handla om helt andra saker och "fun 'n' games"... Sista skoldagen har galna Cordie Cooks lillbrorsa "Tubby" smitit ner i källaren för att spionera på tjejtoaletten, men slutar i att den gamla Borgiaklockan, gömd högt i den gotiska byggnadens klocktorn, kräver sitt första offer efter 60 års tyst väntan. Detta blir starten på en krypande fasa av människor som väcks från de döda och ... Ja, jag ska inte spoliera nöjet för er -- ni får läsa själva!







I Nattsommar visar Dan Simmons prov på sin berättarskicklighet och sin talang att förstå sig på det skrivna ordet i både form och innehåll. Boken inleder typiskt med ett antal kusliga, mer eller mindre dramatiska händelser som är mer skräckinjagande än blodiga. Därefter, medan karaktärerna introduceras vrids stämningen upp bit för bit på ett berättartekniskt kompetent men långt ifrån stelt sätt. Vännerna tar till slut reda på vad det är som hänt deras tjocke klasskamrat och vad som kan ligga bakom de fasor som släppts lös i det lilla samhället i majsens utbyggder -- en soldat från första världskriget som går igen; konstiga gropar på kyrkogården; döda människor som besköker sina närmaste; den där lastbilen med sin avskyvärda och ruttnande last -- och får ensamma ta upp kampen mot den ondska som släppts lös av den där klockan som flera gånger tidigare krävt sin tribut...







Summer of Night rekommenderar jag varmt till alla som vill läsa något tillräckligt kusligt, äckligt och samtidigt lika välskrivet som Stephen Kings flesta böcker... något som är hälften så långt men lika bra, eller kanske tillochmed bättre än de "coming of age"-berättelser som "The King" skrivit genom sin karriär. Synd bara att Dan Simmons inte är var så jämn att jag kunde fastna för honom, eller att han ville experimentera lite för mycket med SF och fantasy och annat -- känns inte som det hade funkat för mig i längden...

The One Thousand and TWO Nights: Ali Baba And The Forty Stealers of Life

I The Djinn (1976), Graham Mastertons andra horror/suspense, möter vi återigen den tunnhårige Harry Erskine som även tog sig an medicinmannen Misquamacus i debutromanen The Manitou (1975). Den här gången får amatörmediet ta sig an sin nyligen avlidne gudfars förseglade krus med medföljande ande; det med vax förseglade kärlet där den svarte magikern Ali Babas egna "djinn" vid namn "The Forty Stealers of Life" suttit instängd i evigheter och väntat på att släppas lös. Sanningen var den att Ali Baba en gång tämjde den mest fruktnsvärda demonen som fanns, vilket i sin tur slutligen gav upphov till sagan om just honom och "De fyrtio rövarna" -- en harmlös berättelse om ett väsen som kunde släcka livet på människor på fyrtio olika sätt i lika många skepnader. Kul va! Based on a True Story skulle passa bra oxå...

Skämt åsido: The Djinn är ännu en liten arla kioskroman av gamle GM som är heltigenom njutbar, om än med lite hål och brister härochvar... Det viktigaste är emellertid kärleken till konsten. Under handlingens gång, som känns mer spännande än de tidigare GM-kortisarna jag skrivit om i bloggen, får vi följa arbetet att frigöra krukan och ta upp kampen med djinnen däri. Det är inte bara Harry E. som slutligen blir intresserad av att ta upp jakten på väsendet som dödade hans gudfar -- det är oxå två reinkarnerade systrar, en ful och en vacker, som har sin egen agenda att antingen förgöra anden eller bli upptagen i total exstas av fanskepet. Grab a ticket and stand in line, guys!

Blodigt, kusligt och riktigt underhållande och kul!

Nästa gång med GM blir det nog tusan Revenge of the Manitou (och då är gamle räven Erskine tillbaka -- jovars!)

A Small Lament Over Current Horror Writers...

Det var ett halvår sedan som jag läste en såkallad "ny" bok. Ibörjan av året läste jag ett par Brian Keene-romaner och en annan skriven Douglas Clegg. Men så har jag plötsligt tröttnat, verkligen tröttnat, på att leta nya läsupplevelser av författare som jag försökt mig på de senaste åren; så vad skulle man göra nu? Svaret: Läs alla gamla böcker i samlingen; där finns ju alla världens bästa böcker - läs dem igen! Vid samma tid för två år sen hade jag läst om ett gäng Clive Barker... och nu blev det äntligen dags för Stephen King. Jag hade under en tid varit förutseende och skaffat en handfull engelskaspråkiga pocketböcker av King-favoriter som jag bara läst på svenska tidigare, så här skulle plöjas! Kanske det skulle kännas långtråkigt? Tveksamt när jag verkligen kände hur bra böckerna var på originalspråket, såhär 20 år sen förra gången. Och skulle det hända: Ja, då har jag ju mer än en handfull andra författare att gräva upp ur vindsförråd och källare att upptäcka igen...

Men så hände det... Precis som på skraplotten ... att det kom en ny bok som intresserade mig -- ännu en Brian Keene: Urban Gothic. Nästa nyskrivna som jag väntar på är Sarah Langans Audrey's Door. Langan är en av de nya kvinnor som skriver "horror" och det med råge; hennes två tidigare The Missing och The Keeper var både kusliga och välskrivna. Tillsammans har denna amerikanska, tillsammans med sin brittiska namne, Sarah Pinborough, varit ett par hopp för framtiden, min personliga det vill säga... Tyvärr har Pinborough tappat stinget ... och nu, till min fasa verkar det som, halvägs in i boken, att Brian Keenes Urban Gothic luktar rejält med återvunnen gammal dynga à la "tonåringar-vilse-i-öde-hus-anfallna-av-freaks-you-name-it..." Är det såhär Keene ska fortsätta? Prångla ut sunkigheter som alla andra? Ska Pinborough förlora stinget och är Langan oxå dömd att misslyckas?

Slutsatsen blir denna: Ytterligare livslust kommer läggas till världens bästa böcker -- mina egna!

Watch Out For Strange Doors With Dog-Faced Knockers! Ladies And Gents: Here There Be Ramsey Campbell!

... now she was drifting again, Little Nemo piloting the Nautilus deeper and deeper through the chambers of the subconscious but nobody was at the controls ... little nobody...

För länge sen hittade jag ett par inbundna böcker av en "ny" författare på en av alla bokreor man varit på ... Återkomst (Incarnate) och Månhunger (The Hungry Moon) hette de och var skrivna av en snubbe vid namn Ramsey Campbell (och då kom jag på att jag faktiskt köpt en engelsk liten pocket med titeln The Doll Who Ate His Mother (1976) vilken jag förstod senare var hans första romanbedrift...). Jag läste båda och det gav en heltochhållet annan erfarenhet än från de King, Koontz och Barker som man läst mängder av under tiden... De här böckerna var skräckinjagande på ett mycket mer krypande och subtilt sätt, samtidigt som de var väldigt svårhanterliga både i innehåll, form och utförande. I ärlighetens namn var det nog mycket jag inte riktigt fattade, särskilt när det gällde Återkomst, men känslan av att något verkligen mardrömslikt läskigt hade inträffat gjorde sitt uppenbara avtryck och känslan stannade obönhörligt kvar genom åren, vill jag lova.

Många fler Ramsey Campbell-romaner blev det, på engelska, härefter och det var både stimulerande, kusligt och frustrerande; det jobbiga var att många gånger var allting så nedtonat att man kunde missa en massa trevliga hemsökelser och dagliga nattmaror så fort man inte läste varje fras mer än en gång... Det är länge sen nu, känns det, som jag läste gamle Ramsey -- England och Merseysides litterära stolthet -- allt har ju sin tid och sin passion, men jag har inte kunna släppa tanken på att jag borde läsa de där svenska böckerna igen... och på engelska naturligtvis...

Incarnate (1983) tar sin början med ett experiment i sanndrömmar; allt slutar i tumult och panik när det verkar som alla har drömt samma dröm som vår huvudperson Molly, så slutligen läggs hela projektet ned. Jag får tillägga direkt att inledningskapitlet är något av det mest minnesvärda och potenta jag läst överhuvudtaget -- det är just en Campbell i högform, för den som vill veta det... Så hoppar vi fram en elva år i tiden och alla gruppens försökskaniner lever sina egna liv, mer eller mindre jagade och paranoida av det de upplevde när det begav sig: Molly har en karriär inom media men får svårare och svårare att skilja verkliga upplevelser från drömmar (fast efter ett tag undrar man vad som är skillnaden, egentligen...); Freda träffar den egendomlige Sage som försöker få fram väsen från en annan dimension; Danny är bara spritt språngande galen; Helen och hennes dotter träffar en stackars flicka som de aldrig borde ha sett överhuvudtaget och Joyce tror hon jobbar med att hjälpa gamla ... men det finns inget äldreboende i närheten alls... För att göra en lång historia kort -- det öppnades en dörr in till drömmarnas värld och den går inte längre att stänga; varelser från andra sidan försöker tränga sig igen till vår verklighet ... och den som inte passar sig kan förlora sig i sina egna villfarelser, för evigt. Det finns saker som är värre än döden!

Det tog sin lilla tid och jag lät det ta så långt det krävdes. Nu har jag äntligen läst klart och kan summera och reflektera kring det jag en gång läste i ungdomen och se vad som var det ena och det andra. Nu begriper jag mycket bättre vad som kan ha varit verklighet och inte -- det är samma kaos och känsla av ångest över att förlora sig själv och andra till något obegripligt, men skillnaden är att jag själv kan greppa det mesta av hela händelseförloppet (vilket iochförsig gör boken lite mindre mardrömslik än jag mindes, tyvärr...) och det kan både vara plus och minus. Det är fortfarande en riktigt bra och fängslande roman, men mitt stora aber är att den är för lång. Kanske kunde den gjorts en fjärdedel kortare och blivit mer intensiv och komprimerad i sin fasa; jag vet av erfarenhet att de flesta av Sir Campbells bedrifter stannar runt en 300 sidor lite drygt och det är mer än lagom för den här sortens ordvrängande esteter.

Ändå är jag mycket nöjd med helhetsintrycket och snart får jag nog hugga i den andra boken i paret oxå... Vem vet, kanske kör jag en omläsning av Campbells bästa vad det lider. Häng med på bloggen får ni se vad som händer... Om jag inte är förlorade i mina egna ångestfyllda illusioner vill säga... ;-)

Beware: The Master Of Dickering Cometh!

You've Been Here Before...

När jag läser Needful Things och läser bytesidkare Leland Gaunts aristokratiska och egensinnigt knivskarpa och giftiga elokvenser tänker jag på Hannibal "The Cannibal" Lecter ... Missförstå mig inte nu; jag hör alltså Anthony Hopkins i högform, men ser nödvändigtvis inte hans gestalt och anlete; för till den hör varken Hopkins eller Max von Sydows uppenbarelser.

Needful Things (1991), eller Köplust (den svenska titeln, vars inbundna var en present till mig från mina föräldrar) var jag angelägen om att få tag på i en vettig pocketupplaga till överkomligt pris eftersom jag minns den som väldigt intensiv, särskilt i några scener där ett par kvinnor och män gör upp med varandra och med tanke på att där fanns ett särskilt återkommande djur som livnär sig på lidande och ondska. Men som alltid är det inte helt säkert att samma smak hänger i efter snart 20 år, men det skulle visa sig i det här fallet att jag haft alldeles rätt i mina egna reflektioner kring detta verk av Stephen King.

"Needful Things" heter den nyöppnade butiken i den lilla staden Castle Rock (ska rimligtvis kännas igen från tidigare böcker och det finns referensmarkörer här oxå) och den drivs av den vältalige och häpnadsväckande Leland Gaunt. Han tar inte ut hutlösa priser för sina enastående varor; han tar bara det du har i handen ... och det ända du behöver göra utöver detta är att spela någon ett litet oskyldigt spratt -- sedan tar han din själ! Och i varje liten håla finns det lite uppdämda konflikter. Inga sådana av allvarlig sort, kan tyckas... men låter man dem gro och strös med salt så blir snart hela bygden en krutdurk på väg att explodera. Det börjar med ett signerat baseball-kort, en elak polska och en tokig Nettie Cobb ...

Jag känner uppriktigt att Needful Things är en slags halvtidsmarkör i Stephen Kings författarskap; den hamnar nånstans mittemellan hans litterära begynnelse och hans senare skrivande -- och likväl hamnar den som ett mellanting mellan den kompromisslöse skräckförfattaren och den mer utvecklade flergenreupptäckaren. Denna romanen är ett mycket potent, välskriven och genomtänkt kombination av en äldre och en nyare King där i stort sätt inga av de drygt 700+ sidor är onödig ifyllnad eller blytung läsning. Karaktärerna byggs upp på ett välproportionerat sätt och intrigen byggs upp på ett metodiskt sätt ända tills den rafflande finalen.

Vid sidan av våldet, blodet och explosionerna, så förs det en kamp inom själen hos huvudpersonerna, vilket gör handlingen mer färgstark; Polly Chalmers slåss med skuldkänslorna kring sitt barns död, medan hennes friare, sheriffen Alan Pangborn (en bra kille men han kommer aldrig att bli lika bra som gamle Bannerman!) plågas av sin egna hustru och barns dramatiska öden -- och tillsammans kan de bli ett slagkraftigt trä i Leland Gaunts krig om Castle Rocks få själar.

Avslutningsvis här värt att tillägga att handelsidkare Gaunt i ett eller annat sammanhang gör sig särskilt gällande även i andra böcker som The Stand och Eyes of the Dragon. Jag uppmanar dem som inte läst denna bok att, på svenska eller helst på originalspråk, läsa detta verk -- det är nog något av det allra bästa han har mäkat med de senaste två decennierna (beroende på hur man ställer sig till hans nyare författarskap det vill säga...)

Do Not Fraternise With Indian Demons With Peculiar And Long-Winded Names!

Fick lite blodad tand och läste ännu en tidig kortroman av den härlige Graham Masterton. Charnel House (1978) är en grad mer underhållande än de två tidigare jag läste nyligen, Devils of D-Day och Heirloom, och är steget före dem i det mesta. Den här gången ägnar sig Masterton att måla ut det okulta kring mytologier bland de nordamerikanska indianerna, något han tidigare gjort i både The Manitou samt Revenge of the Manitou och fortsatt med vid ett antal andra tillfällen, exempelvis i sin utmärkta tredje del om manitou Misquamacus – Burial.




Men till Charnel House nu … Ett hus har plötsligt börjat andas; det är något demoniskt fångat i husets byggstenar där en prärievargs huvud morrar hotfullt som portklapp på dörren. Det är snart dags för demonen ”The First One To Use Words For Force” (eller i all korthet: Coyote) att åter förkroppsliga sig i människornas värld och sprida sjukdom, elände och död omkring sig – först ska han bara skaffa tillbaka sin andedräkt, sina hjärtslag och sitt blod för att bli hel igen… Därefter väntar bara håret som han skurit från jätten Big Monsters huvud – håret som kommer göra honom odödlig!

Precis som Graham Mastertons tidiga berättelser handlar det knappast om något större finlir och skönskrivande, men det kompenseras närmast till fullo utav hans fantasi och förmåga att hela tiden underhålla och hitta variationer i sina teman. I Charnel House får man ta del av blod, makabra händelser och kusliga monstrositeter på löpande band och det lättas knappast på gasen från sidan 3, 4 eller nåt ... Avslutningsvis ska denna titel ha publicerats i svenska "Kalla kårar" under namnet "Demonen" ... men att få tag på en sådan raritet skulle väl vara närmast omöjligt.

Suffer your number ONE fan -- Stephen King's MISERY

Africa

Goddess


Sydney… sorry, Paul Sheldon har precis tagit död på sin guldkalv Misery och har precis firat att han slipper den jäkla bitchen, äntligen; det är just denna gestalt som dragit in så mycket pengar till honom men tråkat ut och hånat hans talanger så länge. Han har också firat att han precis avslutat en ny bok som är så långt ifrån alla damernas favorithjältinna som det bara går att komma. Med soppa i tanken och med ännu mer kröken i kistan drar han ut i vinterlandskapet och kör av vägen. Han är nära döden men räddas turligt nog av sin ”största beundrare" – härligt va! Knappast, för Annie Wilkes är en psykopat som har bestämt sig för att ha sin lille favoritförfattare helt för sig själv. Ingen polis, ingen räddningskår… ingen ska få veta något. Mr Sheldon själv har fått sina ben krossade och måste lita helt till syster Wilkes amatörmässiga omsorger och får upptäcker ganska snart att han är beroende av smärtstillande och att ”his number ONE fan” är helt och hålet bindgalen. Som om detta inte var nog i sig så upptäcker syster Wilkes att hennes patient tagit död på hennes favoritgris… öhh, jag menar favorithjältinna och han blir tvungen att låta henne återuppstå… eller dö… Fast han kommer kanske dö ändå när boken är klar… eller nåt …

Jobbigt och tokigt värre är det i alla fall och för er som läst boken eller bara, oturligt nog, endast sett filmen ska jag bespara er och mig själv ytterligare handling. Stephen Kings Misery (1987) var en bok som jag först köpte inbunden tillsammans med Förbannelse (Thinner) på bokrean en gång för länge sen under den svenska titeln Lida. I nuläget skulle jag klassa romanen som en av de fem bästa SK skrivit (efter The Shining, Pet Sematary och Salem’s Lot men före exempelvis The Stand och It)och det är framförallt i början som den är som allra bäst; jag tänker i synnerhet på de fina beskrivningarna och utmålanden av huvudkaraktärernas sinnestämningar och intryck av världen inom och kring dem. Toppen är väl att jag äntligen fattade de bärande orden ”Africa” och ”Goddess” till slut – Paul Sheldon identifierar sig med det fångade, exotiska djuret på djurparken och befinner sig själv nu fången långt borta och måste till varje pris blidka den fasansfulla gudinnan som har makten att ge och ta hans liv; att han senare baserar sin Miserys återkomst enigt samma premisser gör ju saken inte heller sämre, får jag säga.

Länge har nog Misery fått "lida" för att dess filmatisering à la Rob Reiner knappast kunde komma i närheten av bokens uppenbara och dålda talanger (ain't it a biatch; I know!) men för flera år sen fick jag se något på den lokala teatern ett enastående skådespel med Per Morberg i huvudrollen som allas vår stackars sängbundna skrivmaskinsnötare ... Lida som teateruppsättning var något alldeles extra; det vill jag lova!

BELIEVE ME FOLKS: NOT QUITE HIS VERY BEST! -- Stephen King's The Stand: The Complete and Uncut Edition

Nej, nu är det slutligen fastställt; The Stand (1979/1990) är INTE Stephen Kings bästa! Det konstaterades under och efter 17 dagar under maj och juni månad. Det var efter lång tids ägande av en drygt 14oo sidor lång engelskspråkig pocketutgåva av "The Complete and Uncut Edition" som jag slutligen beslutade att foga in den i min återerövring av Kungens författarskap. Naturligtvis var jag även tvungen att läsa The Stand eftersom jag endast tidigare bökat mig igenom den avkortade versionen av "Pestens tid" under semestern till Rethymnon: Kreta, 1990 (sommaren i city?!) och aldrig gav mig in på den svenska, inbundna översättningen av nyversionen (sålde den till ett antikvariat nyligen).

Orsken till att SK blev uppmanad att skära ner sin enorma tegelsten var enligt egen uppgift att det inte skulle vara ekonomiskt lönsamt att trycka upp en sån tjock bock, med tanke på hur hans tidigare fyra böcker sålt och han fick meddelandet att han själv fick välja om förlaget skulle skära ned godtyckligt eller om han själv ville ta det på sig det arbetet. Naturligtvis valde King att själv ta bort det som behövdes för att få ut boken. Tjock blev den iallafall och när det väl begav sig att släppa den oklippta utgåvan (1990) var det väl varken första eller sista gången han blev beskylld för att ha "diahorrea of the word processor... Men, som han oxå säger i förordet, "The Complete and Uncut" är ingen ny bok, utan en utvidgad version där huvudpersonerna gör mer och det förklaras mer generellt om allt och alla.

Så blir det bättre då? Både ja och nej: Till en början blir The Stand fördjupad och mer intressant när man lär känna vissa karaktärer bättre och får mer kött på benen när det berättas ytterligare hur superflunsan Captain Trips kommer till och hur den ställer till det i samhället, både före och efter viruset. Allteftersom kan man dock märka en kontinuerligt tilltagande utmattning i allt malandet kring bl.a. huvudpersonerna i den goda, östra delen om klippiga bergen, där alla demokratiska råd och omröstningar bara är en enda stor jäsping. Bästa tillägget är dock förhållandet mellan Trash Man och The Kid som är en riktig "treat" må jag säga ;-)

Även om boken kan kännas väldigt överlastad i sitt utökade tillstånd så var inte alltid den kortade versionen mer rapp eftersom den bara är mindre i formatet och knappast rappare och intensiv som kortare bok. Det handlar mer om man ska anse att The Stand är Stephen Kings bästa, som nu många anser. Mitt svar är entydigt -- NEJ! The Shining får fortfarande stå som den bästa av hans alster; jag gillar mer de fåtaliga karaktärerna isolerade än hundratusentals människor som kämpar för civilisationens överlevnad. Dessutom: En annan sak som talar emot Pestens tid är de tydligt starka, kristna drivkrafterna i boken -- de är alltför tydligt och uppenbart dualistiska i sin utformning. Rent strukturmässigt faller den oxå på att avslutningen och slutstriden är lite för snabbt påkommen efter allt malande -- stämningen byggs upp mer ändamålsenligt och tilltalande i bl.a. The Shining. För att ytterligare bekräfta mitt ställningstagande tycker jag gott och väl böcker som Pet Sematary, Misery, Salem's Lot och även It kommer alltifrån någon till flera grader högre i skalan vad gäller helhetsintrycket.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag första och senaste gången läste just Pestens tid var på den där kretensiska semestern för nitton år sen, när jag hade så ont i ryggen att jag knappt kunde röra mig och syrran och hennes squeeze bodde i lägenheten intill, samt att farsan brukade signalera mellan balkongerna genom att smälla av en brakskit mellan glasen Metaxa... Jag minns även tydligt hur mitt rykte som hypokondriker i ögonen på min nästan-blivande-svåger började bli ganska grundmurat... "Titta! Lill-brorsan ligger på lit de parade! skrockade han kärligen spefullt när jag låg platt och stel som en eldgaffel på sängen och läste om den svarte mannen och den gamla äckliga kärringen Abigail bland majsfälten i Nebraska (eller var det möjligtvis ... Colorääääädååå?)

PS. De som vill ha fullgoda alternativ till att läsa maffiga romaner i samma stil och tema som The Stand är att söka upp, inhandla och lusläsa Dan Simmons Carrion Comfort (nazi mind-vampires?!) och Robert R. McCammons post-apokalyptiska Swan Song, båda något kortare än Kings klumpeduns och klart mer rafflande och fräscha i sin utformning... DS.

Don't Sell Your Soul To The Devil! -- Early Graham Masterton x2

Under "semestern" i Lysekil gjorde jag en liten avstickare från min massiva Stephen King-reminiscens med att ta med mig och läsa ett par kortare, tidiga Graham Masterton-romaner: The Devils of D-Day, samt The Heirloom (publicerade i Storbritannien, 1979 resp. 1981). För många som troligtvis inte är bekanta med denna mycket produktive, brittiske författare ska jag bara nämna att han framförallt är skaparen till romanen The Manitou (1976), en originell berättelse om en aggressiv medicinman som återföds genom en ung kvinna för att återigen kunna tampas med den vite mannen. Den är inte riktigt som filmen (klyscha à la Mr. Oscar Wilde?) och jag rekommenderar verkligen de som redan sett filmen (eller inte sett den) att genast försöka få tag på boken; den finns i två versioner, varav den utgåvan med både alternativ- och originalslut finns med torde vara ganska svår att få tag på nuförtiden... I vilket fall är det lönt att försöka komma över minst någon av versionerna för en överkomlig summa. Vidare är Mr. Masterton även känd för sina ungdomsböcker och en mängd sexrådgivningslitteratur, exempelvis How To Drive Your Man Wild In Bed och The Secrets of the Sexually Irresistible Woman... Utöver de två stora länderna på vardera sida om Atlanten är Masterton uppenbarligen mest känd och populär i Polen och Frankrike, av en eller annan anledning.

"I would like to point out that the Pentagon and the British Ministry of Defence strenously deny the events described here, but I leave you to draw your own conclusions." (-- Graham Masterton, London, 1979)

Till böckerna då... The Devils of D-Day (sv. titel: De tretton djävlarna) är nog en av de absolut häftigaste titlarna jag känner till, både inom filmens och läsandets värld. Den handlar just om de allierades invasion av Normandie under WWII, 1944 och vad som egentligen hände vid ett speciellt område i striden mot Nazityskland: Kring bron vid Le Vey i det lantliga Suisse Normande drog tretton svarta pansarvagnar över dalen och besegrade de tyska trupperna där utan pardon - fienden ska ha sagt att de blev jagade av självaste "Der Teufel". Och djävlar är vad det var som körde de där stridsvagnarna; den amerikanska krigsmakten med Patton och Eisenhower i spetsen hade i hemlighet frammanat avgrundsdemonen Adramelechs tretton akolyter för att hjälpa dem vinna slaget. Fast då hade det krävts ett blodsoffer av stora mått, förstås... En vagn med en elak och hämndlysten demon blev dock kvar ... och nu vill han återförenas med sina bröder...

The Devils of D-Day är knappa tvåhundra sidor kort och rapp historia om okult krigsföring. Den är inte sofistikerad på något sätt, men den är inte alls pretentiös utan en rättfram och enkelt underhållande liten roman som man kan avnjuta en liten stund. Det bästa är konceptet med ett antal djävlar som insydda i säckar och inspärrade i små krigsmaskiner gör slarvsylta av allt och alla. När sedan Elmec, den kvarlämnade demonen, visar sin stygga sida känns det ännu mysigare. Problemet kommer mot slutet när det lilla eländet manat fram sina polare och sin herre, samtidigt som "the good guys" ska fixa fram varje spektakulär ängel som fungerar som specifik antikropp mot varje liten imp i grannskapet... Då blir det lite för spektakulärt för resten av den smala boken ... till råga på att jag inte alltid är så fötjust i det alltför enkelspåriga lösningarna kring det onda och goda... osv ... osv... Men totalt sätt ändå en trevlig liten bok som påminner om vad Graham Masterton pysslade med innan han började på sina längre och lite mer komplexa verk.

"The devil is come down unto you, having great wrath, because he knoweth that he hath but a short time." (-- St John, 12:12)

The Heirloom (sv. ung. "arvegodset"), som egentligen lika gärna kunde hetat "The Devil's Chair" (för det är just den det handlar om), introducerar oss till en rikligt och makabert utsmyckad stol som hittar sin väg till en känd antikhandlare och hans familj. Antikhandlaren försöker snart göra sig av med stolen, men varje gång han försöker slänga den kommer den tillbaka till hans hus igen; för det är "Djävulens" egna passage mellan dimensionerna och stolen kan ge ohygglig rikedom och makt... om man ber på sina bara knän om det; sen har alltid lyckan ett särskilt pris ... och vill man göra sig av med stolen så kräver det oxå sitt blodsoffer.

The Heirloom är lite kulsigt mysigare än D-Day, med Ondskan mer som en annan dimension av kaos, negativitet och mörker. Den innehåller både lite kuslig stämning och några grafiska brutaliteter. Liksom D-Day och den andra tidiga böcker som följde mellan The Manitou och Death Trance följer denna släktklenod samma mönster och uppbyggnad, samt enkelhet. Tyvärr hänger samma brist med - en aningen lite pretentiös och lite överreligiös avslutning som skämmer grädden en aning. Å andra sidan är den underhållande och kan man ta dessa tidiga små Graham-bullar för vad de är kan det hända att man får sig en riktigt skön och gosig stund framför brasan därhemma (eller ute i solnedgången om det är sommar, som nu ;-)

Rage, The Long Walk, Roadwork and The Running Man ... The Bachman Books!

Under 13 icke så otursförföljda dagar kapade jag av de fyra först utgivna böckerna skrivna under pseudonymen Richard Bachman. Från början läste jag alla separat, som brukligt på svenska, men sen en tid tillbaka fick jag tag på ett samlingsverk där de fyra mest kända Bachmannarna samlats ihop (strax efter avslöjandet) – The Bachman Books (USA, 1986). Orsakerna till bluffen med Bachman har jag inte orkat utreda närmare, men den enklaste anledningen kan ha varit att King ville kringgå den regel som fanns en gång på agenturen att man bara kunde ge ut en roman om året, vilket knappast lär ha tilltalat en ung, fantasifull och glödande initiativrik författare som han själv (och har man en gång blivit anklagad för att ha ett svårt fall av ”diahorrea of the word processor” måste man ju stå upp för det!)

De fyra böckerna i samlingen är i tur och ordning Rage (-77), The Long Walk (-79), Roadwork (-81) och The Running Man (-82). Visserligen har fler publicerats under det tagna namnet, men de kan inte likställas de första fyra, ”äkta” Bachman-böckerna: Thinner (-84) var missen som avslöjade bedrägeriet; Regulators (-96) var en gimmick kring Desperation (om än en bättre roman än den senare) och Blaze (-07) var en opublicerad skrivbordsprodukt som lämpades jag lika väl under samma täckmantel. De ursprungliga Bachmanromanerna kännetecknas, enligt mig, av en mer stiliserad, minimalistisk och aggressiv King – en närmast utagerande styrka som i all enkelhet skulle kunna ses som ett politiskt ställningstagande mot den amerikanska drömmen…

“The Cherokees used to slit their noses. The idea was to put a cunt right up on their faces so everybody in the tribe could see what part of them got them in trouble”

Rage handlar om tonårige Charlie som är på väg att bli förflyttad till en specialskola; han har tidigare överfallit och skadat en lärare och har i början av berättelsen blivit kallad till rektorn för information om skolbytet – efter mötet tar han fram sin pappas pistol ur skåpet och patroner och går tillbaka till sin lektion, skjuter Mrs. Underwood och tar sin egen klass som gisslan. Officiellt är de under dödshot under huvudpersonens förhandlingar med rektor, psykolog och polis… men så småningom är det ingen som känner sig hotad eller ens frihetsberövad – alla, utom en, i klassrummet känner sig efterhand mer och mer bekväma att lätta sina hjärtan och släppa loss spänningarna i sina liv och allt detta inför och till synes under ledningen av Charlie själv. ”Raseri” berättas i första person och ur Charlies eget perspektiv och utöver detta är det till stor del vi själva som får sluta oss till hur det är ställt med honom, hans klasskamrater och skolan. Ibland får man ställa sig frågan vem som är sjuk och hur mycket.



The Long Walk består av 100 stycken pojkar i övre tonåren som får äran att vara med i tävlingen ”Maratonmarschen” där vinnaren får allt han kan önska. Haken är den att de som förlorar missar inte bara chansen till guld och gröna skogar, de mister även sina liv: Reglerna är tydliga; du måste gå i en hastighet av minst sju kilometer i timmen; du får inte stanna upp eller vika av från kursen, störa medtävlande etc. För varje regelbrott får du en varning och efter tre varningar så väntar bara döden, utmätt av militärer på bandvagnar med hypermodern teknologi. The Long Walk är nog den råaste och uppenbarligen mer känslokallare och kan upplevas helt meningslös – de bara går och går, snackar och får kramp, blir tokiga och skjuts ihjäl… tills någon eventuellt vinner. Men detta bidrag av Bachman är långt ifrån tråkig och meningslös: Främst får vi en chans att försöka sätta oss in i de olika, mycket intressanta karaktärerna via, i huvudsak, deras dialog, samtal som inte en amatör skulle kunna tänka ut. Frågor som: Hur kan de gå in i en sån här tävling? Eller djupare: Är detta en allegori för det amerikanska samhället?

Roadwork tar oss genom de tragiska sista månaderna i en mans liv vars son har dött i cancer, vars hustru lämnat honom, vars hus måste exproprieras eftersom en stor väg ska byggas över grannskapet och leda till den lokala ortens ekonomiska blomstring. Klart, han får ett bra pris för huset, men han vägrar att lämna huset för att den älskade sonens minne är starkt knutet i huset. Istället faller den ena tryggheten efter den andra och hans står slutligen ensam och rasande inför lagen och det annalkande bygget. Han bestämmer sig för att ändå sälja huset … och köpa lite ammunition och dynamit! Roadwork är en berättelse om hur hemmet inte längre är den där trygga och oantastligt säkra borgen som ska skydda oss från inkräktare… och vad som kan hända när man blir lämnad med sina sorger, funderingar och sin frustration. ”Vägbygge” är den längsta boken i samlingen och lite längre än ”Maratonmarschen” (c:a 250 sid.) och har man tyvärr gjort som jag och väntat med den till sist kan det kännas lite tungt innan den riktiga stämningen infinner sig. Annars bygger den upp sin intrig långsamt och metodiskt ända till det oundvikliga slutet.

“I believe you kicked the assistant principal in the upper thigh once while his back was turned?”
“Crap [...] I kicked him in the ass.”

The Running Man tar oss med till ett Amerika år 2025 där allt och alla styrs av Nätverket och deras TV-apparater är obligatoriska i varje hem. I burkarna kan man följa alla sorters 'reality shows’ där de mänskliga deltagarnas insats är alltifrån en hjärtinfarkt, ett förlorat ben eller en arm, till att bli jagad av prisjägare och nedskjuten som en usel brottsling. Många söker till spelen, för det finns inga jobb längre och kanske kan man kvalificera sig för någon såpa för att få in lite kosing (A-kassan blir aldrig var den en gång var!). Ben Richards är en ’svartlistad bråkstake’ som har en sjuk lite dotter hemma (i framtiden har alla gamla svåra sjukdomar kommit tillbaka) och han är trött på att hustrun måste sälja sig för att ha råd att köpa värdelös svarta börsen-medicin. Han beger sig till Spelbyggnaden och kvalificerar sig för den farligaste showen av dem alla – ”Den flyende mannen”. Det är mycket pengar i given här; problemet är att ingen har lyckats överleva spelet ut. The Running Man är nämligen ett utmärkt sätt för regimen att göra sig av med obekväma individer. Men så länge Richards kan hålla sig undan, ju mer pengar kan han dra hem till sin fru och deras sjuka dotter… Det är i varje fall vad han tror… The Running Man är en heltigenom spännande, fartfylld och den klart mest medryckande historien av de fyra i The Bachman Books. Denna framtida dystopi är utan tvekan min favorit bland sina jämlikar. Det ligger nära till hands att känna glöden från författaren inför ställningstagande gentemot den totalitära, kapitalistiska staten där skådespelen, likt dokusåpor likt djävulska gladiatorspel håller folket i okunskap och kontroll, samt sinnlig dekadens.

Avslutningsvis vill jag säga att The Bachman Books är en både bra och ändamålsenlig liten samling som fungerar finemang för att man ska kunna sätta sig in i det lite annorlunda synsätt och förhållande till skrivmaskinen som Stephen King hade under sin nom de plume Richard Bachman. Man kan tycka, åtminstone till en början, att Rage, Walk, Road och Running Man inte kanske känns lika mästerliga och fantasifulla som många andra, mer framgångsrika och typiska Stephen King-romaner som exempelvis It, The Stand och The Shining, men vid närmare eftertanke fyller de ett mycket mer intressant, personligt rum inom Kings författarskap. Jag rekommenderar starkt att man som Stephen King-läsare fortsätter sitt utforskande av honom genom att läsa någon eller fler av dessa mycket tänkvärda små romaner.

The Turtle Can't Help Us! -- Stephen King's IT

Before the universe there had only been two things. One was Itself and the other was the Turtle.

Den lilla staden Derry är inte som alla andra små samhällen; en gång varje generation kommer ett monster på besök och livnär sig på stadens invånare – bytet är i första hand barn. När DET dyker upp 1957 och mördar Stammande Billy Denbroughs lillebror George är det bara början på en ny våg av försvunna och dödade barn, en våg som inte kulminerar och upphör förrän sommaren året efter. Barnen och de övriga invånarna i staden är DETs egna jaktmark och har varit i evigheter sedan DET kom dit…

Men det är något som händer 1958, något annorlunda – ett gäng ungar, sex pojkar och en flicka – sju barn som vägrar bli offer för DET utan beslutar sig för att besegra monstret som dödat så många. De är ”losers” och är mer eller mindre svaga och/eller utsatta: storebror William Denbrough stammar och har fått skulden av sina föräldrar för lille Georgies död; Ben Hanscombe är skolans ”fatso”; Richie Tozier snackar för mycket och hamnar i trubbel; Eddie Kaspbrack har en överbeskyddande mamma som tror att han har astma och snart ska dö; Mike Hanlon är Derrys enda nigger och den tokige Henry Bowers favorithackkyckling; Stanley Uriz är jude och Beverly Marsh har en pappa som misshandlar henne. Tillsammans, mot alla odds, besegrar de sina plågoandar (sätter Bowers-gänget på plats och gör upp med sina föräldrar) och går sedan ner i stadens hundraåriga kloaker i jakt på monstret som tänkt förgöra dem alla. I en fantastisk ritual lyckas de besegra DET som flyr döende längre ner i jordens inre. Väl ute i friheten igen så lovar de att de ska återvända om monstret överlevt och kommer tillbaka. 1985 är det dags igen; DET har slickat sina sår och redo att kalla tillbaka ”losers”-gänget och hämnas sitt nesliga och plågsamma nederlag...

Not the House on Neibolt Street ;-)

Stephen Kings IT (1986) är en sådan bok man bara måste ha läst. Själv läste jag den i de två svenska inbundna delarna från det lokala biblioteket nån gång när det nu kan ha varit; jag minns bara att jag slarvade igenom största delen av texten och jag en gång hade med boken när jag följde med morsan på rehab vid lasarettet. Så i realiteten har jag aldrig läst boken förrän nu, vilket i och för sig skulle kunna gälla i princip alla böcker som man inte läser eller läst på originalspråket. I vilket fall sticker man nog inte ut hakan när man hävdar att en majoritet av King-läsare och kännare nog anser IT vara en av författarens absolut bästa och mest genomtänkta romaner, kanske bara överglänst av THE STAND (en bok som jag tänkte läsa ”unabridged” senare i sommar). Nu när jag läser den på engelska kanske 15 år senare börjar jag förstå storheten i detta verk; det är en ”coming of age”-roman, vilket innebär att unga människor stöter på stort motstånd, motgångar eller upplever stora omvälvande förändringar och överlever, på gott och ont, och växer sig starkare som personer. I detta fall så handlar det också om att de som vuxna måste möta barndomens fasor; och det är inte lättare för att de är vuxna, snarare svårare för de kanske har förlorat sin magi och fantasi – de viktigaste ingredienserna för att övervinna de tidiga årens ondskefulla demoner.

Under mitten av -90 fick jag för mig att denna långa bok var väldigt rörig och ofokuserad, men den ende som var just det var jag själv; jag hade inte tålamodet, mognaden eller orken att seriöst läsa DET. Stephen King berättar sin historia genom två sammanflätade huvudintriger: Vi får följa barnen och deras vardag och möte med ondskan, varvat med hur de som vuxna får reda på att de måste återvända (men de har glömt till vad och varför). Genom djupgående inblickar i huvudpersonernas tankevärld får vi lära känna dem som vuxna och hur de försöker minnas tillsammans vad som hände den gången för så länge sen när de lovade varandra något; det är bara en som vet vad som hände, som kommer ihåg, och det är Mike Hanlon – den som valde att stanna kvar i Derry, för att hålla utkik efter DET. Det blir väldigt omvälvande för dem att återvända och de kommer inte med samma kraft, fantasi eller som de magiska sju… DET vet detta och har skaffat sig anförvanter i två andra män som inte är ute efter att vara trevliga. Så småningom måste de uppväxta barnen minnas och bara det kan vara farligt nog; de minns när de var kanske elva, tolv år och fick kämpa; de minns svetthyddan där de fick vetskap och DETs ankomst till Jorden; de minns alla barndomens skräckfigurer som angrep dem – mumien, Frankensteins monster, Teenage Frankenstein, spetälska luffare, jättefåglar och havsmonster – som var ämnade att krydda deras kött med rädsla. Bara DET kunde anta dessa former ur barnens fantasi efter att först ha lockat dem till sig som clownen Pennywise. Men har man antagit en form måste man också anta dess svagheter, såväl som dess styrkor; detta vet både barnen och de återvändande vuxna, men andra gången är det inte lika lätt som med en silverkula. Problemet är att det magiska talet är brutet och att sköldpaddan som en gång spydde ut världen inte längre kan hjälpa dem; han ligger död inne i sitt skal.

Kings användande av överlappande kronologi stärker helt klart förutsättningarna för denna bok. Bitvis får man reda på mer och mer om karaktärerna och vad som pågår i staden Derry, både förr och i nutid. IT är en lång roman på över tusen sidor, men författaren håller hela tiden storyn levande genom att koppla samman ”losers”-gängets upplevelser till en röd tråd som spänner över närmare trettio år i tiden. Emellanåt bryter han sedan av med att låta Mike Hanlon berätta betydelsefulla anekdoter om tidigare katastrofer och försvinnanden i Derrys historia som kan spåras till en clown som skulle kunna vara Ronald McDonalds djävulske tvillingbror. Trots Kings levande språk och outsinliga fantasi så blir det ibland svårt att läsa, men man får ta sig i kragen för belöningen finns alltid där bakom hörnet och då får man inte slarva sig fram och missa dem. För efterhand rör sig intrigen snabbare och snabbare, vilket märks också i varje kapitel som avslutas med en halvfärdig mening och fullbordas i nästa tidsepok där den parallella kampen mot DET fortsätter.

Detta sätt att låta handlingarna flyta in i varandra är ett mycket riskabelt sätt att skapa spänning och förväntan om det inte sköts på rätt sätt, men vid skrivmaskinen sitter ju Kungen själv och då blir resultatet förväntat mer än godkänt. När jag nu läst IT och lagt ner den tid som krävs för den känns det mycket tillfredsställande att verkligen förstå den och hänga med i handlingen; den är inte för svår och definitivt inte rörig som jag upplevde den en gång i tiden. DET är en mycket inspirerad och inflytelserik berättelse om kraften i magin och hur barnets fantasi – en fantasi som vi måste behålla inom oss för att kunna identifiera och besegra våra monster, inom oss och ibland oss. Nu när jag ägnat drygt ett halvår till att återupptäcka Stephen King på engelska ska jag försöka ranka detta epos i förhållande till de andra jag rekapitulerat; det är inte lätt – i kampen om de första tre placeringarna av det tiotal jag läst hittills hamnar den tillsammans med THE SHINING och PET SEMATARY: Medan IT greppar ett större perspektiv föredrar jag nog ändå THE SHININGs mer djuplodade fokusering på den isolerade familjen i det hemsökta huset; vidare tycker jag att de renodlade och genuint skräckinjagande momenten i PET SEMATARY överträffar de mer komplexa elementen i IT. Svårt att ranordna, men än så länge tror jag att dessa tre titlar är topp tre, med VARSEL som spader ess i leken. Osvuret är nog bäst, emellertid – många av Stephen Kings tidigare romaner håller väldigt jämn och hög klass och det är egentligen det viktigaste.

Burnt child dreads the Fire. Charlie doesn't! -- Stephen King's FIRESTARTER

Andy McGee och 6-åriga dottern Charlie är på flykt genom New Yorks gator. Efter dem är agenter från "The Shop" (skrattretande översatt "Butiken" på svenska) som vill stänga in dem och experimentera med dem på högkvarteret i Virginia. De lyckas fly Big Apple genom att pappa Andy "trycker till" taxichauffören mentalt så de kan åka ut ur stan utan onödiga frågor eller hinder. För många år sen var Charlies mamma och pappa deltagare i ett medicinskt försök som mörkades -- alla tolv deltagare blev injicerade med hallucinogenen "Lot 6" och utan dessa är det bara tre som överlevt sedan dess, däribland mamma och pappa. När de två helt oväntat gifter sig och skaffar barn blir de ytterst intressanta för "The Shop" som varit tvungna att lägga ner och tysta det gamla projektet "Lot 6". Tidigare hade man redan noterat att Andy McGee haft en förmåga till "mental domination" -- han kan styra vissa människor att göra som han vill, men det har sitt dyra pris -- men att mamman inte har någon anmärkningsvärd PSI-förmåga. Emellertid hade man tänkt sig att en eventuell avkomma av två försökspersoner skulle kunna leda till något anmärkningsvärt. Så vad gör man? I vad som antigligen är en misslyckad insatts dödas modern och Andy och Charlie lyckas fly.

När Andy inte orkar längre (han måste vila efter varje kraftansträngning eftersom han skadar sig själv när han använder kraften för hårt) får Charlie sköta ruljansen; bl.a. genom att tömma telefonautomater på mynt. Men det är en helt annorlunda och mycket mer anmärkningsvärd förmåga som lilla Charlene McGee förfogar över -- hon kan tända eldar... och det utan tändare eller tändstickor. En gång blev lilla bebisen arg och tände eld på sitt hår... en annan gång brände hon mamma ... Den tredje gången blev hon arg på Nalle och satte eld på honom. Mamma och pappa bestämmer sig för att verkligen skrämma sin dotter så att hon inte ska kunna skada sig själv eller någon annan igen. Men plötsligt på flygplatsen upptäcker hon bland telefonerna en kille som är elak mot sin flickvän och plötsligt börjar hans skor överhettade...

De flyr vidare och Charlie lovar sig själv att inte använda krafterna igen; hon känner skuld. Samtidigt har agenterna fått upp vittringen igen av all uppståndelse. Far och dotter tar sin tillflykt till makarna Manders gård och där sammandrabbar Charlie med ett gäng underhuggare och hon kan inte kontrollera sin pyrokinetiska förmåga som inte bara bränner till de elaka männen utan även bränner upp de söta kycklingarna och det trevliga parets hem och levebröd. Gubben Manders är dock en riktigt kämpe och låter dem fly vidare i hans bil. Andy och Charlie lyckas hålla sig undan i ett år, men de är övervakade och när tiden är mogen så slår "The Shop" till igen...

Precis som med Carrie är Eldfödd (eller Firestarter som är den lite sämre originaltiteln) en bortglömd skatt i mitt personliga Stephen King-valv. Som många andra böcker införskaffades denna på någon bokrea under 90-talets gryende år. Jag vill minnas att jag köpte den som sidekick till Varsel (The Shining); den var väldigt rafflande och engagerande (som allt kring SK på den tiden), men efter alla romaner som följde blev den en bakom mängden och tynade såsmåningom bort i minnet. Som med Carrie och Dead Zone tidigare så går King i Firestarter in på extrasensoriska förmågor hos personer vars öden långt ifrån är önskvärda: Flickan Charlie, en söt tjej med blont hår i flätor, har som huvudattraktion en till en början otyglad pyrokinesi (dvs. tända eld med hjälp av tanken) men har oxå en god förmåga till prekognition, såtillvida att hon, precis som farsgubben, kan känna föraningar om att någonting är på tok.

Denna roman från 1980 räknar jag som en av de första King-berättelser som känns så där genuina på ett sätt som inte bara handlar om nostalgi. Det handlar även om upplevelsen av att vi en effektiv och okomplicerad författare som, trots sitt engagemang i fakta och research kring olika fenomen, klarar av på ett mycket kompetent sätt hålla intresset för handling och karaktärer vid liv. Det som alltid kännetecknat King är ju ett till synes gediget research kring olika företeelser som ska vävas in i berättelsen. Utöver detta finns den sedvanliga vardagen med de alldagliga människorna som råkar ut för olika sorters verkliga och övernaturliga hemskheter. Det hemska i detta verk är hur oskyldiga människor luras och sedan uttnyttjas, förföljs och fängslas för att man på något sätt ska kunna "trygga säkerheten" för resten av de amerikanska medborgarna i kampen mot ... ja vadå?

Nu tar vi en närmare titt på karaktärerna, som jag generellt tycker är väl uppbyggda så att man hinner känna både sympati och antipati för dem. Till skillnad från exempelvis Carrie och Cujo, som jag skrivit om tidigare, får man mycket mer insikt i de flesta personligheterna på ett djupare plan. Charlie är en liten flicka som tvingas bli mogen och växa upp snabbt, men hon är fortfarande ett barn; hon känner skuld och rädsla inför sina förmågor som hon först inte kan kontrollera och hon väljer vid ett kritiskt ögonblick att aldrig mer tända några eldar. När hon efter ett år i "The Shops" förvar lockas hon slutligen av John Rainbird att visa vad hon kan, i utbyte mot att få gå ut och rida... att till slut få träffa sin pappa... Snart så börjar hon tycka om att använda sina krafter; de har vuxit och hon verkar kunna kontrollera det, åtminstone det "lilla" hon visar upp.

John Rainbird är den vanställde indiankrigaren som jobbar som hitman för "The Shop". Han har dock endast sina egna intressen att göra sig vän med Charlie och föra henne bakom ljuset; han beundrar henne, fruktar henne och älskar henne -- det är en kärlek som bara hans sinne kan förstå, men det är en ömsesidig känsla som till en början manipulerats fram för att sedan verka genuin på ett makabert och paradoxalt sätt. Inblicken i Rainbirds sinne är som en lång och fascinerande resa genom ett ondskefullt genis hjärna. Han är en mästare på att manipulera och han räds inget mot sitt mål att finna dödens hemligheter. Och det är Charlie som ska hjälpa honom på den sista vägen.

Charlenes pappa, Andy, är ingen typiskt moraliserande hjälte utan mer en man av den praktiska sorten. Som nämnts tidigare har han skrämt sin dotter att inte använda fömågan, men allteftersom tvingas han uppmuntra henne att använda förmågan mot de som tänker "göra något ännu fulare" mot dem. Andy försörjer sig på att genom sin "mentala dominans" att få människor att känna större självförtroende. Det visar sig dock tidigt att han lider av att använda den för mycket och att ta i för hårt; gör han det så skadas han och riskerar att dö om han inte hinner ta igen sig tillräckligt länge. Samtidigt som han själv riskerar sin hälsa kan en för hård "mental push" på en person leda till att denna upplever ett såkallat "eko" som kan röja upp farliga undermedvetna minnen och tendenser. När Andy äntligen förstår att han måste använda all sin kraft för att hjälpa sin dotter drar han sig inte för att trycka för hårt på dem han måster påverka, vilket leder till dessa personers slutliga undergång.

Firestarter är först och främst en väldigt känslosam bok med djup personkännedom. Närheten till människorna märks främst i förhållandet mellan far och dotter, Charlie och Rainbird. Eldfödd är dynamisk i sitt sätt att måla upp sina huvudkaraktärer, medan formen på språket inte är riktigt lika revolutionerande utformat som det var i Carrie; både form- och innehållsmässigt flyter det på bra vid läsningen och det blir aldrig tråkigt. Slutet är öppet och det funkar bäst för denna brinnande historia.

My Greatest Novels Revisited # 3 -- Jack Ketchum's THE GIRL NEXT DOOR

You think you know about pain?


Talk to my second wife. She does. Or thinks she does. She says that once when she was nineteen or twenty she got between a couple of cats fighting. [...] Thirty-six stitches I think she said she got. And a fever that lasted days.

My second wife says that's pain.

She doesn't know shit that woman.



Det var, vill jag minnas, ett tidigt 2001 och jag var inte särskilt kry den kvällen i väntrummet på jourläkarcentralen när jag började läsa den senaste boken av en författare jag då aldrig läst tidigare. The Lost lydde titeln och som auteur stod en man vid namn Jack Ketchum (1946-), ett nom de plume för Dallas William Mayr (Thomas Edward Ketchum, senare känd som "Black Jack Ketchum", var en kofösare i Western som blev en känd mördare och tågrånare som hängdes 1901). Närmast alltid är det av en ren händelse, en slump, man överhuvudtaget får vetskap om en författare som man senare kommer att fastna för och följa; så var det med Stephen King (hade inte morsan prenumererat på sina bokklubbar, så...), så var det med Clive Barker (tacka Katedralskolan!), Bentley Little (tacka RLK!), Graham Masterton (tacka utlandssemester med morsan!) och så kommer det att förbli. Som med Bentley Little hade jag fått fram namnet Ketchum när jag var inne på Steve Gerlachs fansajt över den nu hädangångne Richard Laymon (RIP! 1947 - 2001). Jag kollade upp böckerna som fanns tillgängliga och fastnade först för just The Lost. Efter denna fick jag emellertid blodad tand och kom att läsa ett flertal andra böcker och noveller av denna subversiva och genialiska konstnär: Off Season, Offspring, Right To Life, She Wakes och Peaceable Kingdom. Ändå är det inte någon av dessa verk som jag ska fokusera på i detta inlägg -- nej, jag ska skriva om och kring den allra bästa av dem, The Girl Next Door (1989), en roman som kanske mer än någon annan skakat om mig och som kanske tillhör de två, bästa böckerna jag någonsin läst i mitt liv.






Nuförtiden är det enklare att få tag på flertalet av Ketchums böcker; det går att surfa in på Bokus eller Adlibris och få dem relativt billigt om man fokuserar på vanlig pocket (de inbundna utgåvorna är desto dyrare). Men för några år sen var det närmast omöjligt för mig att få tag i vissa böcker, som just Girl Next Door eller Bentley Littles The Ignored (som även den ganska nyligen kommit i nyutgåva på pocket). Jag minns hur jag satt överallt på datorerna och läskade mig med recensioner, kommentarer och illustrationer från extremlimiterade specialutgåvor. Aldrig att jag hittade någon lättillgängligt och prisvänligt alternativ. En gång köpte jag faktiskt boken på en svindyr amerikansk sajt, men fick aldrig hem boken och pengarna brann även dem inne. Vid ett annat tillfälle under hösten 2001 satt jag som lärarpraktikant vid en elevdator och surfade efter denna bok i vad som kände som flera timmar. Det verkade hopplöst. Men som med Littles bok ett år tidigare fick jag till slut under sensommaren 2002 äntligen tag i en utgåva från Adlibris; det var en nyligen importerad inbunden sak för strax under 300 pix inklusive frakt -- klart att jag köpte den direkt!







Jag minns så väl första dagen jag började läsa i denna så hett eftersökta bok; det var en solig morgon när jag satt i bilen vid samåkningsplatsen och väntade på att poola till mitt första lärarjobb. Sedan kunde jag inte släppa den. Det är den sedan länge vuxne David som utifrån sitt eget perspektiv berättar historien om en fruktansvärd händelse i sin barndom; det hela utspelar sig i en amerikansk förort på 1950-talet. Huvudpersonen introducerar oss till sina barndomsvänner och snart får vi veta hur några av barnens mamma, alkoholisten Ruth, har skaffat sig tillit och makt bland ungdomarna som kan få springa in hos henne och leka fritt och ta i hur hårt och tufft de vill. Så kommer Meg och hennes lillasyster Susan till Ruth för att bo där och det är då som The Girl Next Door tar fart på allvar. Några av er har kanske redan läst den och några fler har säkert sett filmen med samma namn, så jag ska inte gå in på djupet i själva handlingen; för er som inte läst boken ska se till att göra det så fort som möjligt och då kan inte jag skriva en massa spoilers här...





Hursomhelst: The Girl Next Door är en berättelse som bygger på verkliga händelser (som ett antal andra Ketchum) och den här gången rör det sig om fallet med Sylvia Likens och Gertrude Baniszewski; Sylvia och hennes syster Jenny, vars föräldrar jobbar på en kringresande cirkus, blir lämnade i 7-barnsmamman Gertrudes vård för en summa pengar, men istället för att ta hand om barnen misshandlar hon dem och förgriper sig våldsamt på Sylvia och låter tillochmed hennes egna barn och deras kompisar delta i övergreppen. Mycket har skrivits om dess hemskheter och ett antal filmer har gjorts, men när det gäller Ketchums bok och filmen som bygger på hans bok är båda mycket mer fiktiva än sina föregångare och samtida skildringar. Ketchum bryr sig inte om några fakta kring rättegången etc. utan fokuserar helt och fullt på att tolka händelserna kring David, kompisarna, Ruth och Meg. Det handlar alltså inte om en skildring av fallet Likens som sådant utan en skönlitterär tolkning av verkliga händelser, men det är just det fiktiva förhållningssättet som gör alltihop så mycket hemskare, än att bara följa vittnesmål och kalla fakta.






Jack Ketchums roman skiljer sig främst från det verkliga fallet i att allt utspelar sig i en 50-talsmiljö, till skillnad från 60-talet, och det är ett medvetet drag från författaren i det att han verkligen vill ge oss läsare en bild av hur Amerika fortfarande var ett drömmarnas och förhoppningarnas land (före JFK, före Grisbukten och Vietnam osv.) där oskuldsfullheten plötsligt blir nedfläckad, förförd och fördärvad, vilket så professionellt och engagerande utmålas i barnens grymma lekar, Ruths tillåtande och de andra föräldrarnas tysta (o)vetskap.

När det gäller karaktärerna får vi en utförlig bild av såväl berättaren David som Ruth och Meg. David och hans kompisar (flera av dem är Ruths barn) leker "Commando" där det vinnande laget får binda förloraren och göra vad de vill med honom eller henne; de har mer eller mindre allvarliga hyss för sig, men det finns inget som förberett varken David eller de andra barnen om vad Ruth slutligen har i tankarna och vilken roll de själva kommer att spela i den fruktansvärda och skoningslösa lek som flerbarnsmamman initierar och låter eskalera. De vet nog att det är fel, det de gör, men Ruth har givit sitt tillåtande och då är det fritt fram att göra vad man vill med Meg. Ruth är initiativtagaren och den som bär det yttersta ansvaret för allt som utspelar sig i källaren i hennes hem; hon är mångdubbelt skyldig eftersom hon förleder sina barn och deras kamrater att begå obegipliga handlingar mot Meg; hon reduceras till ett djur som kan behandlas hursomhelst. David, berättaren, är den mest intressante eftersom man måste utgå från hans vittnesmål och fylla ut luckorna utifrån hans synvinkel. Han blir kär i Meg direkt när de träffas vid ån ocn ofrivilligt blir han både offer genom systrarnas lidande och förövare i det att han inte vill, kan eller vågar sätta sig upp mot auntie Ruth, innan det är försent. Tillsammans med David är Meg den person man sympatiserar mest med; det är inte bara för att hon är det är hon utsätts, utan för att hon verkligen är den starka hjältinnan som inte viker sig trots allt -- kanske är det mest tragiska att stolthet och mod leder till största elände och lidande för henne.





Slutligen är det dock bara David som är kvar, ensam att bära på skulden av att han kanske kunde ha gjort mer och vågat göra det tidigare. Kanske kan vi förstå honom och de andra ungdomarna: "De var ju bara förledda barn och vi vuxna gjorde inget; vi låtsades som vi inget visste..." Kanske kan han förlåta sig själv, men han kommer alltid att känna... smärtan...



You think you know about pain?