Why Widescreen? Why not!

Fram till 1952 var standardmåttet på vita duken 4:3 (1,33:1), dvs. 4 enheter på bredden multiplicerat med 3 på höjden. 99,9% av alla filmer som gjordes tidigare och under denna tid anpassades efter dessa proportioner och det är därför man inte kan se gamla mästerverk som exempelvis CITIZEN KANE (1941) eller GONE WITH THE WIND (1939) på bredbild. Formatet 4:3 går internationellt under benämningen ”Academy Ratio” och har använts för i stort sätt alla TV-produktioner fram till mitten av 1990-talet. '

Tidigt stod det klart för biograferna att den växande televisionen utgjorde ett särskilt hot: Publiken övergav stora duken till förmån för den lilla boxen i vardagsrummet. Det var då som Hollywood bestämde sig för att göra sina filmer mer spektakulära och på ett sådant sätt att de skulle framstå som löjliga i en liten ruta. Efter ett misslyckat försök med 3-D började man experimentera med filmdukar som var större och framförallt bredare än tidigare. 1953 introducerade Cinemascope en duk som nästan var dubbelt så bred som standardformatet. Denna utveckling ledde så småningom till att vanliga filmer utanför Cinemascope också blev bredare.

När man även kommit underfund med att våra ögon fångar in mer information horisontellt än vertikalt blev snart formatet 1,66:1 (European Widescreen) populärt i Storbritannien och Europa. Generellt sätt var det bara européerna som kunde filma med just dessa proportioner: När Stanley Kubrick skulle filma BARRY LYNDON (1975) fick han skicka efter en särskild projektor för att maska filmen så den skulle passa för de amerikanska biograferna. Orsaken till att européerna sedan gick över mer och mer till det vanligaste formatet, 1,85:1 (American Widescreen), var framförallt för att göra sina alster mer konkurrenskraftiga över Atlanten. Flera av dessa filmer var från början gjorda i 4:3 och blev efter produktionen maskade till bredbild för att kunna visas på stor duk och sedan smärtfritt kunna konverteras tillbaka televisionens medium via ”open matte”, ett förfarande som innebär att man tar bort de svarta fält som från början gav produktionen en bredbild.

Det bredaste av de allmänt använda formaten är 2,35:1 (Panavision/CinemaScope), där bilden är just 2,35 gånger längre på bredden än på höjden. Trots att knappa 25 % av vita dukens filmer använder dessa mått är 2,35:1 viktigt eftersom så många ”klassiska” och populära titlar filmats och fortfarande filmas på detta sätt. Det används mestadels när filmskapare vill skapa speciella visuella effekter. Vidare har formatet kommit att få en liten extra statusstämpel och används någorlunda flitigt bl. a. vid högt profilerade DVD-releaser.

Trots denna utveckling som fick filmen att se både större och bättre ut, var emellertid televisionens inflytande enormt starkt. När sedan videon kom i mitten av 1970-talet förstärktes 4:3-formatets dominans i och med insikten att en film tjänande in 90 % av sina intäkter via liten skärm: dvs. TV och video. Problemet med bredbild var att det ursprungligen skapats för att inte kunna visas på en liten TV-skärm på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. När så de tre bredbildsformaten visades i TV var man tvungna att kompromissa: Antingen klippa bort de breda kanterna och få till en ”Pan and Scan”, som kunde fylla ut hela rutan, eller så fick man förminska bilden. Med det senare alternativet kunde man bibehålla filmens proportioner. Detta förfarande resulterade emellertid i att bildens definition blev lägre och att över- och underdelen av TV-rutan fylldes ut av svarta fält.

De svarta fälten oroade många tittare; de trodde sig gå miste om bilden som inte fyllde deras 4:3-TV. För att blidka tittarna klippte man följaktligen i kanterna på filmerna i bioformatet för att få den önskade teverutan fylld genom ”Panning and Scanning”. Det fungerade så att man letade upp vad man tyckte var den bästa 4:3 rutan i bredbilden. Naturligtvis förlorade man på det sätt mycket bildinformation. Värst råkade filmerna i 2,35:1 ut – vem har väl inte sätt exempelvis James Bond eller Bruce Lee totalt inklämda i televisionens påtvingade och onaturliga format? Upp till närmare halva den ursprungliga bilden försvinner på detta sätt. Det är därför som kunniga filmälskare hatar detta sätt att beskära filmer – man kan likna det vid att skära sönder en målning för att den ska få plats på väggen.

Att visa bredbild på TV har varit väldigt problematiskt ända fram till alldeles nyligen. För bara några år sedan slog bredbildstelevisionen igenom med dunder och brak. Ännu ett format introducerades – 16:9. Man skulle kanske säga att det här också är en kompromiss, även om det är en liten sådan: Istället för en mer kvadratisk ruta får vi en rektangulär bild där ovannämnda problem minskar. 16:9 (c:a 1,78:1) ligger någonstans mellan ”Academy Standard” och ”2,35:1” och innebär att alla fyra standardproportionerna kan visas på ett någorlunda tillfredställande sätt: En ”American Widescreen” lämnar obetydliga svarta fält över och under, medan en ”European Widescreen” möjligtvis skulle lämna lite svart utrymme till vänster och höger. Dessa två brukar dock formateras om direkt till 16:9, så att alla fält försvinner. En 2,35:1 kommer alltjämt inte kunna visas utan de svarta fälten, däremot kommer de inte vara så framträdande som på en ”vanlig” TV. Skulle man å andra sidan se en film i 4:3 på en 16:9 skulle de svarta fälten bli relativt stora på vardera sidan om bilden, men oftast kan en bredbilds-TV ställas in så att den drar ut bilden så den fyller hela skärmen. Tycker man emellertid inte om att saker och ting blir onaturligt breda i rutan och att bilden blir sämre kan man ju alltid försöka zooma in.

"16:9 widescreen" verkar vara den bästa lösningen på problemet mellan biografernas och televisionens olika format. Ett antal bekymmer har emellertid dykt upp på vägen: Först och främst finns det de inom och utanför filmindustrin som fortfarande slåss med näbbar och klor för att hålla fast vid det gamla 4:3 formatet, trots att fler och fler direkt till TV-produktioner går över till ett av de många bredbildsformaten som finns. Detta resulterar ofta i att vissa filmer beskärs eller släpps i olika versioner – en för bio och en för TV. Men det får inte glömmas bort att det finns faror på bredbildsfronten också: Många vill känna en extra hacka på 16:9-revolutionen och så fort de ser en ursprunglig 4:3 (Fullscreen) som gjorts för TV eller video klipper de den till exempelvis 16:9. Lika fel som det är med ”Pan and Scan” är det att beskära filmer som från början är tänkta att fungera bäst som i 4:3. Det finns flera exempel på hur viktig bildinformation försvunnit via detta förfarande.

Förlust av bildinformation är inte bra, vare sig det sker från höger till vänster eller i över- och underkanten. Det handlar inte bara om att man kanske går miste om viktiga detaljer; det handlar även om att bevara filmens ursprungliga budskap. Ett uttryck som man ofta stöter på är OAR (original aspect ratio) och det är den man ska leta efter om man ska hitta rätt.