Confessions of a Justified Cultist - Part the One

Det är svårt för mig att avgöra vad som egentligen förde in mig på det spår som leder till min filmsmak (en smak som jag själv inte alltid har riktig koll på). Jag vet att jag inte tyckte om saker jag såg på teve, när jag var yngre. Jag minns hur jag som elvaåring såg Hitchcocks Psycho och inte kunde sova med lampan släckt på fjorton dar. Taxi Driver var en annan film som jag inte mådde bra av, inte heller Gudfadern-filmerna tålde jag särskilt bra. Det var framförallt när mörkret kom, när ljus och skuggor i huset lekte med varandra och reflektioner i glaset på dörren till vardagsrummet hjälpte till att påminna mig om det hemska jag sett. När man satt nere i källarvåningen vågade man inte snegla åt det hållet där den mörka korridoren med de mörka rummen fanns. På väg genom korridoren och upp längs trappan sprang jag alltid med slutna ögon och en krypande känsla av att vara förföljd. Däruppe var det emellertid lika många dunkla vrår där fantastiska faror lurade. Så var det länge och så är det kanske fortfarande när man kommer tillbaka - till barndomshemmet.

Som de flesta andra barn drömde jag väldigt mycket. Mardrömmar kom och gick och upprepades de första åren av mitt medvetna liv. Dock drömde jag sällan om filmer jag sett, inte ens under tiden då jag var som mest mörkrädd. Jag drömde om krig (krypandes i mörka gångar under jorden, springandes från en ’tickande’ atombomb på gatan ...), gigantiska monster (däribland en geting och självaste Galactus) och förstås om döden (att falla ner i ett mörkt, ändlöst hål – för att sen vakna när…). Alltså, inget ovanligt. Likväl har jag ett mycket tidigt minne av en egendomligt bisarr och skräckinjagande dröm som handlade om mig och en kompis längst bort på gatan; hon var några år yngre, kanske två eller tre år gammal bara. Vi var nedanför trappen utanför mitt hus och bråkade om något. Jag slog till henne och hon började gråta. Det var då som hon på något sätt skrumpnade ihop, löstes upp, smälte bort och försvann. Kanske är det sedan dess jag ofta, i och utanför drömmens värld, har skuldkänslor och rädslor för de eventuella hemska saker man gjort sig skyldig till.

Hursomhelst, trots min rädsla för skräck och blod var man ju ändå intresserad av att gå på barnförbjudna filmer, men morsan var sträng på den punkten och det var inte förrän i nian som jag och min bästa kompis lagligen gick in på byns gamla biograf och såg Jurtjyrkogården. Men det är inte i huvudsak en film, eller ens denna film, som i huvudsak är skyldig till för mitt växande intresse för särskilda typer av filmer. Syrran hade, när jag gick på lågstadiet, kommit hem från en språkresa i England och i sitt rum berättat hon för mig om en helt makalös film hon sett därborta; hon framförde med enastående inlevelse om hur människor isolerade på nån kall plats blev kopierade av ett virus, hon berättade om exploderande hundar, spindlar med mänskliga ansikten och hur det till slut bara var två stycken personer kvar i världen som pratade om hur de skulle frysa ihjäl. Jag kan inte påstå att jag förstod riktigt vad det var hon menade, men bilden och känslan av denna berättelse har stannat kvar och kommer antagligen att finnas kvar hela livet...

(continúa; to be continued; fortsättning följer, etc…)

Return II

Just when you thought it was safe to be dead…

Det blev så småningom Return of the Living Dead II av Ken Wiederhorn (Shock Waves, Eyes of a Stranger...) för mig att vila ögonen framför de sista vakna minuterna av dygnet. Inte var det en så dålig film som jag fått uppfattningen att den skulle vara. Den var i alla fall klart bättre än de riktiga bottennappen som uppsättning fyra och fem i serien, Rave to the Grave och Necropolis (sen när är dessa köplatser bra i någon serie?). Måhända att det är en ordentlig efterapning av originalet av Dan O’Bannon, med mer än snarlik intrig och samma två huvudpersoner som drabbas av samma öde, men jag tycker filmen ändå bidrar med några nya moment som gör att spektaklet kan stå på egna ben. Dessutom är uppföljaren överraskande rolig på det sätt den bjuder på sin beskärda del av knasiga karaktärer, kommentarer och tokig zombie-makeup. Naturligtvis har filmen sina brister, men så är det väl tänkt att den skulle vara. Detta gör dock inget eftersom jag inte är någon utomordentligt hängiven anhängare av den första Return of the Living Dead och dess svarta, punkiga humor med en naken, gravdansande Linnéa Quigley. Därför kan jag heller inte ge något dåligt betyg till uppföljaren i relation till originalet. Däremot är jag mer för den mer eller mindre humorbefriade Return of the Living Dead III av producenten till den ökända Re-Animator, Brian Yuzna – en film många misstycker på grund av sidospåret från de andra bidragen.

Sitter här vid datorn och ska göra mitt första inlägg på min allra första blogg... Visst ja! Snart är det jul och jag har precis blivit entledigad från det där avskyvärda jobbet på [censored!]. Samtidigt som det känns skönt blir det ju svårare att finansiera den där nya, större lägenheten vi ska flytta in i lagom till nyåret. Det blir mer plats för oss och barnen, men mycket mindre i plånboken. Fast det löser sig nog. Det blir bökigt att tömma den gamla lyan och få med sig det allt innan slutbesiktning och annat kräfs.



Har precis läst färdigt min 55:e skönlitterära bok för året (rekordet är 60): Brian Keenes The Rising - en zombieroman för att omvända en person som inte trodde att det gick att skriva något bra om dessa levande döda som så framgångsrikt härjat den vita duken. Slutet på berättelsen kräver dock att man genast skaffar sig uppflöjaren City of the Dead (observera: inte Fulcis COTLD ;-) för att inte sitta där med skägget i brevlådan. Följaktligen väntar jag på den och två andra böcker att levereras från Adlibris innan Dopparedagen; de andra är Douglas Cleggs The Infinite och samme Keenes Ghoul (inte zombies, utan ghuler). Måtte de hinna komma fram i tid!



Funderar lite på vad jag ska göra under de par, tre timmar man fortfarande kommer vara uppe. Har inte riktigt kläm på vilken film jag ska ta och se, men det blir väl något till slut att avnjuta med lite tilltugg och någon slurk whisky eller rom, om man är pigg på det. Det blir till att rota i flyttkartongerna efter lämplig rulle...