What the Snuff is going on?

Jag minns för många år sedan hur min mamma blev närmast vansinnig när hon upptäckte ett undangömt filmutskick från en videoklubb (och ni vet såklart vilken!). På det lilla uppslaget annonserades bl. a. filmen Make Them Die Slowly med sedvanligt omslag och kommentarer. Som den handlingskraftiga person hon är ringde hon upp de stackars ansvariga, skällde på dem, undrade vad det var för skit de hade skickat och om deras verksamhet var laglig överhuvudtaget. Ni kan tänka hur pinsamt det hela var så jag ringde upp senare till klubben och bad om ursäkt för det inträffade. Sedan, för att göra en lång historia kort, gick jag ned i källaren och lät morsan se lite av mina hemliga videoband och fick henne att förstå att det inte var på riktigt. Jag hade inte funderat så mycket på det där. Ofta såg de bra ut, ibland mindre bra och ibland kunde det vara riktigt dåliga specialeffekter. På riktigt? När mamma hade utbildat sig till grundskollärare på 80-talet hamnade hon mitt i den sedan länge pågående debatten om videovåld och hur vi skyddar våra barn. Där hade hon blivit informerad om förekomsten av såkallade ”snuff-movies”. Gud förbjude att hennes egen son skulle få tag på sådant!

Termen ”snuff” användes först av Ed Sanders i hans bok The Family - The Story of Charles Manson's Dune Buggy Attack Battalion. Den redogör för en filmgenre där skådespelarna verkligen mördas framför filmkameran och där sedan filmerna sprids och säljs inom en sluten grupp: ”Snuff films depict the killing of a human being – a human sacrifice (without the aid of special effects or other trickery) perpetuated for the medium of film and circulated amongst a jaded few for the purpose of entertainment.” Ursprunget till begreppet går att spåra till Argentina: 1971 producerade Michael och Roberta Findlay, utifrån en mycket blygsam budget, filmen Slaughter som bygger på Mansons inblandning i Tate/LaBianca-morden. Porrfilmsstjärnan Linda Lovelace var en av dem som vittnade om att verkliga mord ägde i rum filmen:”... woman acting in porn films were being murdered on camera or after filming when they were deemed of no further use”. 1976 gavs filmen ut med titeln ”Snuff” i ett försök att väcka allmänhetens uppmärksamhet och man lade även till sloganen: ”A film that could only be made in South America, where life is CHEAP!”. Filmen väckte hysteri i Amerika: Los Angelespolisen gjorde en utredning om förekomsten av det nya fenomenet, men tvingades erkänna att de inte funnit några bevis för att människor verkligen mördats i filmen. Senare förnekades det att man överhuvudtaget gjort någon utredning, vilket troligen berodde på att man var rädd för att bli trakasserade av den allmänna opinionen som var övertygade om motsatsen. Reportrar som följde upp ryktena hittade heller inget som skulle stödja den påstådda förekomsten av ”snuff”. Trots detta var allmänheten övertygad om att ”snuff films” redan utgjorde en mångmiljonindustri på den svarta marknaden.

Än idag, trettio är senare, varnas det för eventuella förekomster av verkliga mord på film. Kvar är de som är övertygade om att det finns starka nätverk som rutinmässigt kidnappar barn och unga människor till sina filmer för att möta en aldrig sinande efterfrågan av verkliga mord. En utav de senare filmerna som anklagats för att vara ”snuff” är en av de ökända Guinea Pig-filmerna – Chiniku No Hana: Flower of Flesh and Blood (1991). Skådespelaren Charlie Sheen blev så överväldigad av de japanska specialeffekterna att han direkt rapporterade filmen till MPAA (Motion Picture Association of America) och FBI, samt startade en organisation för förhindrandet av spridning av denna typ av filmer. Den här gången fann man heller inga bevis, men det hela ledde till att teknisterna på filmteamet kände sig tvungna att ge ut The Making of Guinea Pig, där man visade hur skickligt och verklighetstroget det går att göra film. Otaliga andra filmer har misstänkts och anklagats: The Texas Chainsaw Massacre, Cannibal Holocaust, The Last House on Dead End Street, Friday the 13th, The New York Ripper, Mute Witness, för att bara nämna några. Vidare är det filmerna som hela tiden spätt på ryktena om verkliga mord på film: Tesis, 8MM m.fl. Många experter hävdar att ”snuff” är en ”urban legend”, en myt, och med tanke på hur många som hävdar att ”snuff” existerar är det ännu ingen som lyckats bevisa dess förekomst. Visserligen finns det filmer som skildrar olyckor, mord och avrättningar (som ibland kategoriseras under ”mondo”) i nyhetssyfte, men dessa räknas inte som ”snuff”. Det finns även de filmer som dokumenterar exempelvis människor med skador och missbildningar och redan döda människor i olika stadier av förruttnelse – detta är heller inte ”snuff”. Med Internet har denna myt fått nya anhängare och det finns mängder av sajter som påstår sig vara ”snuff”, men som till synes verkar vara mer sensationssökande än äkta varan. Som motargument kanske man kan hävda att samhället är sjukt och att det skulle vara väldigt enkelt att kidnappa några människor i Rio de Janeiros slum (eller någon annanstans i världen), spela in filmen och sedan låta dem försvinna spårlöst. Visst, inget är omöjligt, men man kan nog med säkerhet säga att det spelats in fler filmer om ”snuff” än med ”snuff”.

Gång efter annan har alltså myndigheterna undersökt och utrett och fortfarande har man inte hittat en enda film som skulle kunna göra myten verklighet. Al Goldsteins (Screw Magazine) utfästa belöning på en miljon dollar till den som får tag på en kommersiellt såld ”snuff film” väntar fortfarande på sin ägare. Människors antagande att det skulle finnas villiga att betala för att äga en sådan film ligger i deras fascination för smaskiga specialeffekter, vilket lett till att filmmakare blivit allt skickligare på att få filmer att se verkliga ut. Vidare bidrar filmer där både fejkade och riktiga dödsscener dokumenterats, bl.a. Faces of Death, de som utger sig vara ”snuff” eller avslöjar ”snuff”, samt de eviga ryktena om seriemördare som filmar sina offer i deras sista ögonblick. Att mördare skulle filma sina offer är inget sensationellt, det är däremot antagandet att de skulle sälja bandet vidare. Svårigheterna med att verkligen göra en äkta ”snuff-film” skulle vara enorma och ingen frisk människa skulle försöka sprida eller äga något som på samma sätt skulle utsätta de för problem. En film skulle utan svårigheter kunna avslöja både offer, gärningsmän och brottsplats. Dessa bevis skulle sedan kunna användas som underlag för straff som livstids fängelse eller rentav döden. Vem skulle vilja utsätta sig för något sådant? Troligtvis är det ingen vid sina sinnens fulla bruk. Möjligheten finns alltid att det kan ha cirkulerat ett band vid något tillfälle. Likväl finns det ingen underjordisk marknad och inget underlag för att skapa den.



Jag har inte sett Findlays Snuff. Jag har däremot sett ett antal andra av de påstådda ”snuff-filmerna”. En film som The New York Ripper har säkert bättre effekter än Findlays film (som jag hört anses vara riktigt dåliga), men att tro att verkliga mord ägt rum är rena dumheter med tanke på hur filmen är gjord. Det behöver man inte vara expert för att se. Cannibal Holocaust kan kännas verklig, ända tills man kommer till den genomborrade kvinnan. Som sagt, jag är ingen expert, men inte skulle hon väl se ut på det sätt hon gör med en påle genom hela kroppen om det vore på riktig. Däremot lär styckandet av sköldpaddan vara autentiskt, som många andra djurscener i kannibalfilmer, och det ser definitivt inte trevligt ut och känns ganska jobbigt att se. Ändå är det inte ”snuff”. Jag har också sett Flower of Flesh and Blood och med rätta mått lite illa; för tänk om det vore på riktigt, istället för riktigt bra FX. Vad gäller dokumentation av olyckor, mord och avrättningar är det en fråga om etik. För Internets del så gäller likaså att försöka bevisa förekomsten av ”snuff”. Avslutningsvis ska jag säga att Make Them Die Slowly-incidenten varken var den första eller sista i morsan och mina sammandrabbningar angående mina teve- och videovanor. Idag förstår jag ändå hennes agerande, nu när jag själv är förälder.