Upptäckte denna (med ett annat omslag från en tidig utgåva från New English Library) på ett antikvariat. Jag blev så sugen på den att jag struntade köpte den för busspengarna – strunt samma att jag visste att den fanns nere i mitt förråd redan. Vem orkar rota därnere?
1963 föds Carrietta White av sin mamma Margaret, en extremreligiös kvinna som hela tiden trodde att hennes graviditet istället var en enorm cancersvulst som Gud lagt henne som bestraffning för att hon syndat köttsligt med sin nu hädangångne make. Då skulle hon ha dödat barnet, men var inte stark nog. När Carrie sedan är tre år och får syn på grannens syndiga kropp och då försöker mamman strypa henne, men flickan har starka telekinetiska krafter och räddar sig genom att kasta ut det tunga köksbordet genom fönstret och frammana ett himmelsbombardemang av sten över huset. Så går åren: Carries krafter glöms bort och hon fogar sig i moderns extremt brutala livssyn och att bli skolans hackkyckling nummer ett. Allting är till synes som vanligt men en dag i gymnastikens duschen, när flickan är sexton år, får hon för första gången sin mens. Hon tror hon håller på att dö, medan alla andra tjejer kastar sanitetsbindor och tamponger på henne: "Plug it up. plug it up, plug it-" ... Det är denna traumatiska händelse som återuppväcker hennes dolt liggande krafter; hon börjar experimentera med den; träna den för att få kontroll... Så en dag vill Sue Snell göra bot, för sig själv och alla andra mobbare – hon ber sin pojkvän, den bland alla popläre, Tommy Ross att bjuda henne på studentbalen. Carrie White tackar ja till Tommy, trots sina tvivel... Men några har planerat ett attentat – Carrie ska få utstå den optimala förnedringen igen... I blod! Det ingen vet är dock att hämnden är nära och den kommer att vara fasansfull.
Stephen King publicerade Carrie 1974 och är hans genombrottsroman, vilken blev filmatiserad av Brian DePalma några år senare. Huvudintrigen utspelar sig under maj månad 1979 men handlingen för oss ständigt fram och tillbaka i tiden, från Carries barndom och till vittnesförhören efteråt och den sträcker så långt fram som till 1988. Carrie är en relativt kort berättelse på ett par hundra sidor och är uppbruten i olika narratoligiska perspektiv: Vi får till största delen följa Carrie och hennes upplevelser; vi får också följa hennes mamma, Sue Snell och några andra elever och ortsbor i den lilla orten Chamberlain, Maine. Boken är starkt formad av sina utdrag ur fiktiva vittnesmål, artiklar och böcker om och kring Carrie, katastrofen och fenomenet telekinesi. Sue Snell är oxå med på ett hörn genom att vi även får se utdrag ur hennes bok som hon hoppas ska rentvå henne från stämpeln att varit initiativtagare till sprattet mot Carrie på balen. Mycket av vittnesutdragen, artiklarna och texterna ger oss en känsla av autentiskhet och kanske kan få läsaren att för en stund glömma att det är en påhittad historia. De spelar även en roll att se de efterlevandes syn och myndigheternas tolkning av vad som verkligen ägde rum den där natten i maj. I mångt och mycket upplever jag runtomkring huvudhandlingen att det finns ett behov bland människor av att fördela skulden på ett enstaka antal personer, samt att romanen i sig är står som ett varningens finger för religiös fanatism och att inte utsätta en medmänniska för mobbning år ut och år in – följderna kan bli oöverskådliga!
Carrie läste jag för första gången på vårkanten 1989. Det var den andra boken av mästaren; efter Drakens ögon hade jag fått mersmak och en tjej i klassen som hade denna som pocket lånade ut den till mig. Det var mitt under tiden som man var "verksam" i föreningen UNF, inte för att jag visste särskilt mycket om alkohol då överhuvudtaget, men kanske för att man fick för sig att man skulle träffa tjejer och bli lite mer inne. Istället fick man den irriterande "klassmamman" och hennes hybriska morsa på halsen istället... Och de andra killarna söp ju skallen av sig iallafall. Tur att det tramset gick över snabbt. Hur det nu än må vara med det så förstärkte Carrie mitt intryck av SK som en författare att verkligen ta till sig: Hans fantasi och sättet att skriva har ju, som sagts tidigare, tog mig med storm då ... och tänka sig att det var på svenska; nu när jag läser den på engelska blir naturligtvis ännu bättre. Framförallt är jag frälst i sättet hur King bryter upp den fysiska formen på texten med kursiva fraser och meningar, parenteser, vilket även göra att innehållet får ett annat liv, en annan rörelse. I enkla termer skriver han så att man ska kunna känna dramatiken och karaktärernas liv och känslor.
Jag känner att jag har satt detta lilla första genombrott åt sidan för så många andra King-alster och kanske rent av ringaktat Carrie en aning. Så rätt nu att läsa om den på originalspråket, äntligen, och känna den råa styrkan, snabbheten och effektiviteten i denna roman som på många sätt, trots sitt unika slag, påminner mycket om det Stephen King kom att skriva under pseudonymen Richard Bachman (The Bachman Books: Rage, Roadwork, The Long Walk, The Running Man). Andra tidiga "släktingar" till denna bok upplever jag vara exempelvis Firestarter och The Dead Zone – böcker som tar upp extrasensoriska fenomen som pyrokinesi och psykokinesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar