Stay tuned... ... ...

Den Annala Film- och Jack-Festivalen i B*** Anno 2011 -- Beware!

Förra helgen var det återigen dags det klaraste vårtecknet av dem alla – Det Fantastiska Film- och Fylleslaget i Bjuv. Resan ner var icke utan strapatser: Från Växjö ner till Hässleholm flyttade jag mellan iskalla respektive kokheta vagnar, för att sedan på pågatåget mellan Hässle och Bjuv tvingades sitta bland illaluktande ostar, två blängande shih-tzuer och hånglande fjortispar. Jag hade föredraget hund med ostöverdrag direkt; tonårskillen mittemot med sina knäneddragna brallor och hiphopmössa höll på och slabba och jönsa sig på sin skankiga, stripiga flickvän… Nä, nu orkar jag inte förlänga lidandet, utan går vidare…

I bjuviskheten mötte jag min broder av annan moder och efter ett lagom långt introduktionpass med mogen och djupt insiktsfull dialog, varvat med friska tag i tvättstugan, var det dags för min jungfruliga invigning in i BR-formatets tveeggade värld: Den numera konstnärligt hädangångne Neil Marshalls CENTURION blev den första filmen. Vad man får veta av denna är att det inte bara var snyggt foto i Britannien för 2000 år sen, utan att även fruntimren slogs med svärd och båge och hade kroppar som Barbie, yummy! Så efter en sådan mängd kött blev man inte för inte sugen på den sedvanliga kebabben på det ökänt tvivelaktiga haket Burn Your Hot Dogs To Cinders – de bästa Ackalla i stadah…

Framåt kvällen blev det mer filosofiska snilleblixtar och utbränt kärnbränslekaffe och andra vulkaniska tsunamiaktiviteter var det då äntligen dags för den riktiga filmkvällen: På Blu-ray följde den utmärkta STORM ”Pappa-låter-barnen-se-på-hästar” WARNING. Detta spektakel krävde stärkande och moraliskt upplyftande rena och/eller blandade groggar av märket JACK DANIELSSON … och med tanke på vad som komma skulle – INSIDE (À L’INTÉRIEUR) blir bara hårdare och hårdare, grymmare och grymmare, bättre och bättre för varje gång man ser den… Snart ska jag också jämföra om det går att se Beatrice Dalle ”ordentligt” bland skuggorna i min egen dvd:s eviga mörker (sa jag att vi fortsatte BR-kalaset? ;-)

Härefter sänker sig mörkets hjärta över oss… Jag har sporadiska minnen av att ha visat Käre Bror en rad hemligstämplade digitala dokument med mig själv och mina kollegor dyrkandes Den Store Guden i Svinarp, alla iklädda ceremoniella klädnader och menlösa huvdbodnader…  Detta gjorde att jag antagligen glömde ta mina månatliga bakis-brus… Hjälp!

Dagen därpå var det Käre Bror som inte var puckad… Själv kämpade jag tappert med efterdyningarna av den sista, största Jack-supen  och lyckades hålla hulkmonstret stången… men slutligen blev det  omtapetsering av min värds badrum medelst dyrkan av den heliga porslinsstolen… Huaaaaah!

Alltmedan detta fortgick stiftade jag bekantskap med en fader vid namn Robin Williams som blir vittne till att hans son dör i stryponani och som sedan publicerar sonens (sina) livsverk – äntligen duger han nåt till grabbhalvan!

Sista Blu-filmen ut nere i  den hulkande bjuvligheten blev, om jag inte missminner mig, den gripande, utomordentliga GRAN TORINO med den hårde, alltid kultige, Clintan vid rodret och i leaden som en vresig gammal Korea-veteran som får en ny chans till en familj… men det är vissa hinder – han måste sona sina brott och göra upp med det förflutna… Så tufft, sympatiskt … och mästerligt!

Sen var det dags att ge sig av iväg från vårsolen och upp till de snötäckta skogarna och … bara att bita ihop och sova hela vägen hem – det var precis som Mr Williams sa live på 80-talet: JD är god men blir bara värre och värre efterhand… ;-D

Blog Is Death! Blog Is Definitely Death! --- PONTYPOOL

Ni minns mitt oväntade 3-pack för 99 pix? Ja, andra filmen var ytterligare ett udda och oväntat val: Jag tror jag hittade en handfull mer eller mindre nyproducerade zombie-filmer och ett par verkade intressanta... men... samma gamla tugg när dessa levande döda fick renässans för ett tag sedan; ska jag vara ärlig är jag inte särskilt förtjust i de flesta av de moderna zombierna, undantaget George Romero då -- de är för intetsägande och saknar karaktär och karisma. 

Ändå tog jag till mig en av dessa filmer, för den verkade originell och intressant -- phau rikhtitt! PONTYPOOL (2009) hette denna kanadensare som någon eller några ville titulera "årets bästa skräckfilm". I det lilla samhället Pontypool, Ontario blir radioprataren Grant Mazzy (Steve McHattie) och hans producent och crew, Sidney och Laurel-Ann (den senare nyligen hemkommen från Irak), via etern vittne till våldsamma upplopp... Inte nog med det: En utsänd reporter låter dem lyssna till vad som verkar vara spädbarnsskrik från en pojkes döende läppar; senare får Mazzy konstig feedback via lurarna där han tycker höra sin egen röst tala till sig... och skummare blir det... Laurel-Ann blir plötsligt konstig och börjar bete sig förvirrat och sedan våldsamt, samtidigt som mobben med galna människor omringat radiostationen och försöker komma in. Hur ska det gå?

Det visar sig att viruset som förvandlar människor till sinneslösa kärl, zombies - if you will, sprids via det engelska språket och triggas via ett specifikt ord, unikt för varje drabbad. Vidare måste varje nytt offer söka upp en annan människa att "dö i" vilket skulle förklara varför exempelvis bebisen pratade genom pojken. Låter det konstigt? Ja, men själva upplägget är genialiskt! Det är så bra tänkt, för bra för att hålla 100 % hela vägen ut, men var inte besvikna... Stämningen byggs upp metodiskt genom hela filmen. PONTYPOOL ger äkta kalla kårar med sin stämning -- med sina viskande röster och det katastrofala faktumet att det man säger kan smitta när som helst... Ett bland lyckodragen är Grant Mazzys loopade SOS som med sin säregna, kusliga, röst lägger ut slingan: "SIDNEY-BRIAR-IS-ALIVE". Detta monotona nödrop viskas ut på ett sånt sätt att hela tillvaron känns som en enda sinnesförvridande (o)verklighet. Alltså, TOPPEN!

Ändå, hur avslutar man denna fantastiska soppa?! Ja, det är nog väldigt svårt att göra det i likvärdig stil: Hur gör man för att få stop på viruset? Jo, man måste... Äh, nä jag ska inte säga mer... Låt mig bara, avslutningsvis betona att PONTYPOOL är välspelad, välregisserad och att man ska ge filmen en chans -- det är en upplevelse, även om man nu (som jag) kanske inte riktigt gillade eller förstod slutet. Okej, gilla är väl bra, men att förstå är klart överskattat: Känslan av helheten är det som räknas!

Kill Is Kiss! Kill is definitely Kiss!

No! I Am Not REPOssessing Emilio Esteves' Body Parts!

I veckan föll jag för frestelsen att köpa 3 filmer för 99:- . Detta är något som lockar men mestadels lämnar en helt eller delvis otillfredsställd med en eller två extra sunkfilmer som man aldrig kan göra sig av med... Den här gången visste jag dock att jag skulle vara nöjd med "The Collector"... de andra två filmerna tog däremot sin tid att välja; det hela slutade i att jag gjorde avkall på ett par välkända, men tråkiga, kort och tog chansen...

REPO! THE GENETIC OPERA (2008) var den andra (eller rättare: tredje) filmen jag valde; det var ett risktagande, men med tanke på att man ändå kommer billigt undan kan det vara värt att köra en "bold and beautiful" ... Året är 2056 och efter att i det närmaste alla människors organ sviktat växer megaföretaget GeneCo fram och låter människor transplantera alla möjliga organ -- problemet är bara: När du inte kan betala... kommer Repo Man och skär ut ditt transplantat! Slaskigt värre?! Mja, det intressanta är ändå att filmen faktiskt har en helt okej handling utöver detta: GeneCos starke man, Rotti Largo, är döende och hans både fysiskt och mentalt retarderade barn väntar girigt på att få ta del av kakan. Rotti har emellertid inte tänkt sig att låta sina freaks till ungar ta över -- han söker någon värdig: Flickebarnet som skulle varit hans! Problemet är bara att hon är dotter till hans organindrivare, Nathan/Repo Man, och den kvinna som blev honom bestulen. För att locka flickan, Shilo, att komma till hans sida låter Rotti Largo mörka hemlighter avslöjas om hennes far och vidare lovar han att hennes kroniska blodsjukdom ska botas, om hon levererar -- REPO MAN...

För mig är REPO! en ganska annorlunda och svår typ av film; allt sedan Sound of Music har jag haft svårt för alla former av exempelvis filmer och sketcher där skådisarna sjunger till höger och vänster -- därför har jag heller inte sett Rocky Horror och Evil Dead Musical (inte fullt ut iaf...). Denna film känns ändå som att det funkar; det är spänning och blod, fart och fläkt, skönsång och den har den rätta dystopiska stämningen. Snyggt är det oxå: Kulisserna med opera, gravar osv. korsas med inflikningar av comic strips och lagom CGI. Sminket och kostymen är imponerande den med. Sarah Brightman toppar både skönhetsmässigt och med sin fantastiska sopran (curl up and die, Céline!), i rollen som "Blind Mag". Utöver grand guignol och makaber, absurd skönhet kan THE GENETIC OPERA ses som en svulstig karikatyr av vart världen är på väg -- organhandel, drog och operationsmissbruk, girighet ... och en medkänsla som ersatts av utseendefixering och ytlig underhållning. 

Ja, det är svårt att förklara vad detta är för film och hur man känner inför den... Men den är helt klart en upplevelse utöver det vanliga. Darren Lynn Bousmann har regisserat och i casten finns skådisar som verkligen ser ut att sjunga bra, på riktigt -- Alexa Vega (Spy Kids), Anthony Stewart "Gimme some" Head (Buffy), Sarah Brightman, Paris Hilton, Bill Moseley och Paul Sorvino... Så, har ni inte sett den redan ... Se den redan ikväll!

SANTA MARIA, MOTHER OF GOD -- HELP ME!!! ... Now, it's time for...

RETRIBUTION (1987) var en av de udda filmerna man plockade till sig från de gamla hyrvhs-haken i sin forna lilla hemstad. Jag tyckte igen att det skulle vara roligt med en gammal ungdomsskräckis  och se om man fortfarande gillade den. Det var ju så länge sen, men minnet av huvudpersonen var att han liknade författaren Ramsey Campbell och såg både nördig och grym ut genom filmen.

 Before: Nerd

Nutid då: Filmen slår på stort med ett massivt, energiskt score längsmed en hastig kameraåkning. Titeln "Retribution" möter en i lökigt gröna färger och billig serif. George Miller (Dennis Lipscomb) är en misslyckad konstnär som hoppar från taket i lika misslyckat självmordförsök (better luck next time, dude...). När han återhämtat sig tillräckligt får han gå i terapi hos snygga psykiatern Jennifer och blir plötsligt upptäckt av sina grannar och populär bland brudarna, i synnerhet sin blivande flickvän Angel... Frid och fröjd? Nädå! En suspekt latinosnubbe blev brutalt torterad och mulad i närheten, precis under samma ögonblick som George hoppade, och denna snubbes själ ser till att besätta vår anspråkslöse huvudpersons sinne: När George sover kryper den mördades ande ut med sin värds astralkropp och letar upp sina banemän för att mörda dem de allra gruvligaste sätt...

After: Word!

Guy Magars RETRIBUTION är en i stort sätt väldigt underhållande film, även om den bitvis blir lite pinsam när George slänger sig med sina one-liners och försöker göra sig lustig inför kjoltygen; emellertid
 repareras denna skada av Lipscombs icke oansenliga talanger som manisk, cynisk och ondskefull nemesis, med glödande ögon -- skriandes sin slogan: "Santa Maria, mother of God -- Help me!" Tidsenligt och genremässigt begås det en handfull relativt slaskiga mord genom övernatuliga fömågor, och vidare är slutet helt i sin ordning och alltsomallt lämnas man med ett belåtet leende i filmsoffan medan eftertexterna rullar. Najs!

Can Bill Pullman And A Witch Doctor Save Wes Craven From Mediocrity?! --- The Serpent And The Rainbow

Wes Craven är en regissör som verkar synas och verka i alla filmsammanhang från producent till regissör, från skräckfilmsgalabesökare till allmänt högt aktat namn inom genrerna för kalla kårar. Själv har jag bestämt sett ett antal Craven-filmer, varav jag högst rankar Last House On The Left; A Nightmare On Elm Street är också av klass, men den har inte hållit så bra i längden för min del (Elm Street är mycket bra i början sen dalar den allteftersom). Den första Wes Craven jag såg, emellertid, måste ha varit The Serpent And The Rainbow (1988); en film som jag inte sett på kanske 20 år…

Någon gång då och då har det slagit mig att jag borde se den igen, men då har det inte blivit av. Det jag minns från den är ganska sporadiskt, men jag vet att jag hade en kuslig förnimelse av den…  minst sagt. Hoppfull började jag se den för ett par kvällar sen och det känns väldigt lovande till en början – nålstick i ögat, besatthet, hemska syner och voodoo-pulver… och så snubben från Dust Devil, som häxdoktor!

Yeah, Billy Boy; it's hell trying to save your daddy's films from oblivion -- voodoo, or no voodoo

Det är trevligt kusligt med visionerna och stämningen är som den ska … men det går tyvärr inte för mig hela vägen (missförstå mig rätt) den här gången. Med tanke på allt man sett genom åren så förmår inte riktigt denna filmen slå sig fram genom mediabruset… och är det då inte det som mestadels kännetecknar Wes Cravens filmskapande – som helhet lyckas hans filmer inte få den spetsudd de borde kunna eller föväntas ha. Det är ju så att han anses, särskilt i Amerika?, vara en av de mer framstående skräck-/kultregissörerna. För mig är hans livsverk dock inte mycket mer än medelmåttigt – må vara att han gjort LHOTL, men han är också skyldig till stolpskott och sömnpiller som The Hills Have Eyes och ”ja, vad var det de hette nu igen…” ;-)

"Squeal Like A PIG!!!" ... Äh, nä det var väl inte den förresten... -- William Fruets TRAPPED

Det farligaste man kan göra är att försöka sig på att hajka de djupa lantisskogarna i USA -- risken är överhängande att man råkar ut för några lokala nissar som har sitt eget sociala samhälle, med en helt egen form av rättvisa. När mer än halvtokige byledaren Henry Silva kommer på sin promiskuösa unga hustru att ha ihop det med rultige gossen från socialhjälpen är dags för tjärning, fjädring och lynchning! Några stadsungdomar har oturen att bli vittnen och snart börjar en hetsjakt där de måste tystas... men snart är det inte alla som är på högsta tuppens sida...

                                     So what's the motivation for my scene...?

TRAPPED (Kanada, 1982) är en doldis som inspirerats av mer kända filmer som Deliverence med temat vi och dem, den egna rättvisan i den hårda naturen (den inre såväl som yttre). Filmen ger mersmak och man vill fortsätta med att inte bara avverka Boormans klassiker, utan även Just Before Dawn och Rituals... Det är hårdingen Henry Silva, spelandes en predikantson som skapat sina egna lagar och regler i byn, som tagit ett järngrepp om det lilla samhället begravt djupt in i skogen och denna roll spelar han med bravur -- man märker hur han bit för bit blir tokigare och tokigare, tills även hans mest hängivna underhuggare inte kan stödja honom längre. Utöver detta är det främst själva handlingen och fotot som för filmen vidare. William Fruet har gjort ett mycket bra jobb med denna filmen och man tappar aldrig intresset; spänningen hålls uppe hela vägen ut mot den spektakulära finishen. Som bonus bjuds man på lite mer T&A än väntat, vilket möjligtvis kan glädja ännu lite mer men som egentligen inte påverkar filmens kvalitet som helhet... Häpp!

En mycket sevärd Canuxploitation-film, som sagt, och lite senare ut än kulmen på den lilla undergenren "Rural Revenge" men det märks inte när man är inne i den. Förvånansvärt är dock att Mr Fruet klarar av detta uppdrag med bravur när man tänker på vilket barmhärtighetsdödande piller hans tidigare Death Weekend var... men man ska inte döma för hårt; likväl som man inte är starkare än sin senaste film är man heller inte svagare än densamma ;-)

"You Terrified, So I'm Terrorist" ... C'mon Breathe With Me ... To ... BURIED

Man blir ju alltid nyfiken på olika nya idéer eller andra infallsvinklar inom filmen som inte används så ofta... Bli levande begravd är ju ändå ett gammalt skräcktema från Edgar Allan Poes dagar och som visats mer eller mindre på vita duken. Vidare har man ju sett scener när någon varit i en kista... men aldrig har man väl (inte jag iallafall) sett en fullängdsfilm där hela handlingen utspelar sig i en mörk kista. I BURIED (2010) får man följa huvudpersonen som är biståndsarbetare i Irak och blivit tillfångatagen och begravd i en låda ute i ökensanden. Panik-i-kubik!? Jovisst, men den unge mannen har fått en tändare och en mobiltelefon och lite annat smått och gott med sig ner under marken. Under tiden som han försöker lösa sin situation kommer han i kontakt med både amabassader, gisslanfritagare ... kidnapparen själv -- som naturligtvis vill att han ska skicka videos på sig själv och vädja till lösensumma och eventuell räddning...

Spännande? Ja, delvis... Det är inte så mycket att han våndas och försöker klara skivan därnere; det är för mycket ringande och tjabb för att jag ska få en mysig stämning av filmen. Däremot börjar jag undra om kidnapparen och vem det egentligen är som fixat till detta dilemma för honom. Kanske är det inte alls en vanlig gisslansituation, utan ett slags test eller konspiration från den egna sidan, från armén eller företaget han jobbar för... Eller är det bara en film som slutligen bekräftar hopplösheten och meningslöshet i det mesta som händer oss...

Ingen dålig film, inte riktigt tråkig... men inte särskilt spännande i slutändan och definitivt inga kalla kårar eller sympatier för protagonisten (jag lär mig inte känna honom) -- det räcker inte att idén är bra och utförandet är heltigenom professionellt. När jag tänker levande begravd, i modern tid, så tänker jag mest på "Spoorloos" och den filmen var så mycket mer än bara denna "Live feed" från ett hårt emballage bland dynerna... Ett stort kudos, emellertid, till Jabir som bidrar till att man inte snabbspolar genom filmen; man vill ju inte missa hans fyndiga inlägg i debatten, minsann!

Horny for blogging "s" ...

Kom precis på att jag i helgen sett en hel del filmer som börjar på "S" ... Inte så märkvärdigt kanske, med tanke på exempelvis hur många stjärnor på himlen som börjar på "A" ... Kanske inga riktiga stjärnor jag sett men får skriva lite kort om varje...

SHUTTLE -- Ja inte en "space shuttle", men däremot en pendelbuss som lurar till sig flickor att sälja på svarta marknaden. Filmen är till stora delar oviss och manipulativ, men efterhand barkar det av åt mer och mer förutsägbarhet; även om spänningen hålls uppe så slutar det ändå som väntat -- vilket iofs främjar de njutbara feel bad-känslorna. Det som är lustigt, dock, är hur hjältinnan mosar sin förövare och ändå så... Ja, ja... då hade den varit lite mer originell. Spännande var den iallafall, fast den inte var något mästerverk.

SPLINTER -- Inte nån gammal klassiker från 80-talet, men även om vi inte snackar årgångsvin så känns denna film mycket mer engagerande och nyskapande för den modernare skräckmarknaden. Konceptet med "spetor" som infekterar kroppen och manipulerar och formar den för sitt syfte för tankarna tillbaka till tiden då skräck var nåt som verkligen betydde något... Ok, ni vet nog själva vilka filmer jag menar... Spännande är det här och skådespeleriet är mycket bra. Tyvärr kunde de skippat en hel del av det där irriterande MTV-klippandet. Tur att man inte har epilepsiiiii.

SPLICE -- Den mest originella av "S"-filmerna, samt klart mest sympatiska och samtidigt etiskt spekulativa filmen. Inte minst måste det vara en risk för producenter och regissör. Utfallet känns långt ifrån enhetligt, men utförandet är snyggt i varje fall... (se även separat inlägg)

SHELTER -- Julianne Moore som psykiater och framförallt Jonathan Rhys Meyers som patient med Dissociativ Identitetsstörning (personlighetsklyvning) gör ordentligt bra rollprestationer i en film som börjar som en psykologisk thriller med övernaturliga inslag med som övergår mer och mer i en slags renodlad voodooism a la Arkiv X... Det är väldigt interessant och kusligt ibörjan, men tyvärr så spårar det ur slutligen. Antingen kör man hela psykologispelet ut eller kör man renodlat Arkiv X/Okult ... så här blir man bara besviken till slut... Handlingen går iallafall ut på att Moore ska försöka luska ut hur Rhys Meyers kan anta de olika personligheterna från människor som senare visar sig ha dött en fasansfull död. En gemensam nämnare visar sig allteftersom -- alla har tappat sin tro!

Tappat min tro har jag nog gjort för länge sen på filmer i still med STAUNTON HILL... Ja, de försöker hitta variationer, men det är ändå bara samma typ av "lura de dumma turisterna, slakta dem, ät dem eller sälj deras hud och organ till fattiga eller högstbjudande" -- har man sett Turistas och Hostel har man sett dem alla. Kryddan blir väl bara kameraarbete och försök till skådespeleri, annars är det bara samma, trista ... Gäsp!...

Steve, Chuck And Patrick -- Where Art Ye? Sons And Brothers Are Not Worthy Still... ... ... MÄNNISKOJAKT (1992)

Det här är något unikt för denna bloggen och för mig personligen något väldigt ovanligt: Jag har sett en B-grade actionfilm med Z-grade skådisar (eller var det tvärtom ;-) och ska nu försöka skriva ner några få överanalytiska rader om denna upplevelse. Tja, B- eller Z-skådisar är väl inte riktigt sant -- för en toppensnubbe i den naturliga rollen som sleazig skurk är just Billy Dargo, som självfallet gör hela filmen med sitt mer eller mindre sedvanliga manér.

Vilka är de andra då? Jo, det är just orsaken till att jag i många år velat se denna film men just för att det är 90s action har jag genom tidens lopp förträngt denna nyfikenhet... men så gick det inte längre. Så frågan är då: Hur mycket längre till hade jag kunnat motstå att se en hjälte-cast med de legendariska efternamnen McQueen, Norris och Swayze?! Fast nu är det ingen Lonsome Ranger Cowboy-film från Texas-Ookies-Redneck-bältet med bister fader, benfäktande gyminstruktörsfader och en snygg storebror som gillar att hoppa falskärm och surfa. Nej, det är betydligt värre än så -- förnamnen på dessa tre (anti-)hjältar är ingen mindre än Chad, Mike och Don! Så vad säger man; detta måste ses (antagligen är det väl en sånhär PM(S)-film som min käre bror alltid talar om...)

Hursomhaver... Detta är ett underhållande litet actionraffel med lagom mycket martial arts, squibs och gratuitous boob-shots... Okej, jag har redan glömt vad den handlade om, men som jag sagt var nog Drago bra -- Billy Drago, alltså, inte den flygande maltesen Tony Drago ... Synd att han inte kunde hålla huvet på plats hela rafflet ut... Men, men ... man kan inte få allt härivärlden: Det viktigaste är att jag fått denna filmen ur systemet nu och fundera över, tittsomtätt, hur alla filmer till slut kommer att ses nån gång, må det gå tio, tjugo eller trettio år... Spooky!

"One Crazy Afternoon We Just Thought Of Putting That Little Bun In The Oven On Super-Acceleration..." --- SPLICE (2009)

Inom en nära framtid har man skaffat sig kunskaper hur man skapar till synes perfekta organismer genom att kombinera de bästa generna från alla olika sorters djur och växter. Det unga paret Adrien Brody och Sarah Polley är en stor upptäckt på gång; man vill föra vidare sin forskning på en ny nivå -- inte bara experimentera med produkter, utan testa sitt genmaterial på mänskliga celler för att man är säker på att komma åt en mängd vanliga och farliga sjukdomar. Men ledning och finansiering säger stopp; man vill inte ha en etisk bomb och, framförallt, det är nu viktigare att lansera kommersiellt och få in pengar till ytterligare forskning. Paret fogar sig, men sätter i hemlighet igång ett experiment vid sidan om... Det både fantastiska och chockerande resultatet blir -- DREN! -- En prefekt varelse som blir Sarahs egna "barn". Så småningom vänjer sig även Adrien vid den nya familjemedlemmen som måste hållas hemlig. Allt väl så långt, men den alltmer människolika varelsen blir snabbt äldre och äldre och lär sig mer och mer... Snart börjar hon även förändras -- precis som de tidigare försöksvarelserna -- vilket får dramatiska följder...

SPLICE [av "splicing": att 'skarva' kromosomer] är en egensinnig sci/fi-historia som utifrån eventuella Species-teman skapar något alternativt från det vanliga inom Aliens och genmanipulation. Den är vacker att se på -- Dren är både intressant och sympatisk på många sätt; filmen är bitvis dramatisk och aldrig tråkig, samt väcker en hel del tänkvärt inom genmanipulation och annat. Tyvärr vet filmen inte riktigt var den ska ta vägen och slutet lämnar en konfunderad på ett sätt som inte fungerar med helheten... Vad ska man säga mer om denna märkliga film? Ja, ni får nog ta och se den själva; den är välspelad och rollen som Dren borde närmast Oscar-nomineras, fast då börjar man tänka på en annan ung dam som fick just denna statyett och det visade sig vara bluff... Oops, där vred sig huvet runt igen ;-)

My Baby Girl Is Teething ... She Is Drawing Blood Again... --- GRACE (2009)

Madeline (Jordan Ladd) har försökt få barn tidigare, men fått missfall. Nu är det dags igen och till sin påträngande svärmors stora förtret har hon bestämt sig för en barnmorska istället för att förlösa på sjukhus. Detta går dock hand-i-hand med svärdottern utstuderat veganska kosthållning och medicinska historia. Så långt så bra, men när Maddie får ett gallstensanfall och nästan råkar ut för livsfarlig felbehandling på förlossningen (räddas lägligt av barnmorskan Samantha) anar man klart mer än bara ugglor i mossen. Senare, en annan kväll, på väg från Samantha råkar paret ut för en bilolycka där maken omkommer och så även den ofödda bebisen. Trots detta bestämmer sig Maddie att gå graviditeten ut ... och så småningom föder hon sitt döda barn ...

Snart visar det sig dock att barnet i högsta grad lever -- en välsignelse från ovan: GRACE! Eller ...? Barnet verkar må bra och amningen kommer igång, men det visar sig snart att mjölk är inte det som Grace verkligen vill ha. Och var kommer all hemsk lukt ifrån? Och alla dessa flugor?!

Det här är en lite annorlunda film som man måste ha tålamod med; förväntar man sig splatter och läska övernaturligheter med CGI-effekter så bedrar man sig. Istället är GRACE krypande, psykologiskt störande och inte förrän mot sista delen börjar blodet tillta och det med råge. Fast det är ju inte det som gör denna filmen: Utöver vackra Jordan Ladd (förr om åren: söta) och hennes udda beteende med krav på veganism och alternativa medicinska metoder, samt tendenser till bisexualitet, så glänser Gabrielle Rose som den extremt kontrollerande svärmor Vivian som trots sin övre medelålder har bröstpump och en kärlekskrank, förtryckt gammal make till hands för att hålla mjölkproduktionen uppe ifall hon skulle behöva rädda sitt nykomna barnbarn från sin vanvårdande, oansvariga och tokiga, numera ensamstående moder... 

Alltså, som helhet välgjort och välspelat i en film som kan ses på en eller flera sätt -- som ett porträtt av en själsligt sargad kvinnas postnatala trauman med dess katastrofala följder, eller en psykologiskt, övernaturliga skräckthriller. I vilket fall måste man tänka till innan man ser den: Är man i rätt stämning för den? Då tjänar man mest på den ... för mycket sevärd är den!