Another Breed of Slasher -- Jeff Lieberman's JUST BEFORE DAWN

*OBS! Kan innehålla SPOILERS*



Just Before Dawn (1981) hade just de där ingredienserna för att bli en ordentligt tilltagen ”slasher” i mängden att följa Friday the 13th och andra filmer i samma spår: Vi har fem stycken ungdomar (en snygg tjej och en beskedligt söt; en kille som är glasögonorm och en joker till snuffe, samt en riktigt fåraktig tuffing till man) som tar husbilen ut i vildmarken utan att lyda varningarna om ”demoner” och andra faror som lurar där ingen kan höra deras skrik.


Vad som är annorlunda med denna outing är först och främst att den är regisserad av den högt originella och excentriska filmskaparen Jeff Lieberman, mannen bakom den elakt kusliga kultfavoriten Blue Sunshine (1976) och de krypande massornas Squirm (1976). JBD blir i hans händer en intelligentare typ av slasher-film som fokuserar så mycket mer på saker och ting i och kring oss än bara på de blodiga morden och de nakna tjejerna. Redan i vinjetten får man en fingervisning om själva tempot för filmen och stämningen som ska följa med en genom hela äventyret. Det är ett makalöst vackert panorama av vildmarken, en kameraåkning som mynnar ut i en fokusering på den stigande solen på horisonten, som åtföljs av riktigt olycksbådande toner och en ödesdiger visselsignal. Vi ska fås att tänka på vad som kan komma att hända alldeles före gryningen…


Själva handlingen chockstartar med ett par jägare som tar sin vila till en övergiven liten kyrka djupt inne i skogen; den yngre av dessa män blir den förste att falla offer för mördaren (eller är det mördarna? Lieberman ger oss senare en skuggig ledtråd innan sanningen avslöjas…) i en särskilt sadistisk kastreringsscen med machete. Efter detta dåd skulle man nog vänta sig en klart konkurrenskraftig blods- och våldsorgie, men tricket regissören gör här är enkelt; han slår bara inledningsvis an på de ytliga klichéerna kring denna filmtyp för att få oss in på rätt kurs – att förstå det faktum att Just Before Dawn, som lockar med något annat, egentligen är ämnad att visa oss något helt annat. Och det gör den, med råge…


Det första väsensskilda är porträtteringen av naturens skönhet kontra dess våldsamma och dödliga krafter. Dess spektakulära prakt växelverkar med den allestädes närvarande mänskliga brutaliteten som mestadels utspelar sig vid sidan om kameran och lämnar det mesta kvar åt fantasin. På detta sätt känns filmen som en hyllning till John Boormans Deliverance (1972), men JBD är naturligtvis en film som ändå går sin egen väg utan att bli beroende av sina förebilder. För det andra spelar tystnaden en central del i filmen; istället för att hela tiden ha ledande spänningsmusik och plötsliga skrämselackord låter Lieberman avsaknaden av ljudeffekter bygga upp spänningen. Till sin hjälp har han också ett foto som på ett mycket levande sätt ställer händelser, människor och deras sinnesstämningar både i fokus och skymundan. Och för det tredje – kanske det viktigaste – är karaktärernas utveckling genom filmens gång. Jag tänker i synnerhet på förhållandet mellan Warren och Constance.


Från början ser vi den tuffe Warren med kepsen körandes sin stora husbil och han är till början den tuffa, coola typen, medan hans flickvän Constance är den vänare och känsligare typen som är propert klädd och har håret strikt i ordning. Så kör de på ett rådjur och det visar sig att Warren ljuger för de andra om djurets skador för att han inte ska behöva möta dess dödskamp; uppenbarligen är han inte så bredaxlad som man kan få intrycket av. Och så här fortsätter det för vår vän – han blir mer och mer försiktig och rädd och när det hettar till ordentligt vågar han inte se den fasanfulla sanningen i vitögat utan fortsätter med sitt ”There’s nothing out there but God’s little creatures”, en fras som han till en början använde för att lugna Constance.


Constance däremot ställs tidigt inför en insikt om att hon är för passiv och medan deras kamrater dör och deras egna liv hotas växer hon allt mer och inser med kall beslutsamhet allvaret i det hela. Slutligen står hon själv som segrare och filmens hjältinna med både sin svårt sårade beskyddare och ett tillintetgjort monster vid sina fötter. Sättet hur hon oskadliggör sin mer än dubbelt så tunga motståndare, utan vapen och uppenbarligen helt försvarslös, är ännu ett genialsikt drag från regissören sida; det är sensationellt och uppseendeväckande, men helt i sin ordning eftersom det är det ända sättet i vilket hon ska kunna rädda sig själv och besegra sin motståndare – hon använder sin arm för att kväva honom. På detta sätt börjar filmen med en närmast sexualiserad död och avslutas likväl med döden likt en sexuell perversion.


Som helhet är Just Before Dawn en ganska långsam film som just i sitt tempo avslöjar sin storhet, framförallt i sitt bildspråk som domineras av kontraster och viktiga budskap som inte bara serveras oss på silverfat. Inte att förglömma är spelet mellan ljud och tystnad, samt Liebermans sätt att låta karaktärerna spela med varandra och sin omgivning på ett mer meningsfullt sätt än vad som förväntas en film av detta slag. Våldet visas grafiskt och ändamålsenligt vid ett par avgörande tillfällen, annars utspelar sig det mesta av våldet utanför kameran och det är något som till slut gör det ännu värre när man måste fantisera om vad som verkligen hände. Utöver de mer publikfriande momenten är nog favoritscenen i JBD precis där den överlevande jägaren tittar upp genom rökhålet till kyrkan och får se sin partners blivande mördare kika ner med ett debilt flin. Ögonblicket innan och efter finns han inte där längre. Kusligt värre, tycker jag. En annan givande scen är när samme kille som jagar denne försupne jägare kastar sig på bakdelen av husbilen i samma ögonblick som det rödhåriga bombnedslaget vinklar backspegeln för att sminka sig – tänk om föraren hade fått se vad som hände istället!


Jag har ännu inte nämnt något om någon enskild skådespelare eftersom jag tycker att deras prestationer överlag är mer än tillfredsställande. Avslutningsvis kan jag ändå säga att jag tycker att filmen varken förlorar eller vinner på någon enskild rollinnehavare; filmen är det viktigaste och den är tillräckligt bra för att styra sig själv, även om exempelvis George Kennedy är en mycket kompetent och inlevelsefull aktör så tycker jag varken att han tillför eller tar bort något särskilt från själva filmen; fast någon annan i hans ställe hade kanske förstört det istället och det är väl det som är storheten i hans sätt att höras och synas. Ska jag ändå framhäva några tycker jag att Gregg Henry och i synnerhet Deborah Benson (Warren och Constance) är de två som står för det mesta och det bästa av skådespeleriet i Just Before Dawn.