"Thinkin' 'bout havin' yourself a new mutt? Well, think again!" -- Stephen King's CUJO

"... he had always tried to be a good dog."

Denna roman, färdigskriven runt 1982, är ett litet avsteg för mig på så sätt att den inte är en återerövring på originalspråket som just är mallen för mitt läsande av Stephen Kings romaner; jag har alltså aldrig läst Cujo tidigare, varken på svenska eller engelska. Så jag har inga personliga minnen att skriva om i detta fall, som med så många andra av hans böcker. Det finns inga morsor med presenter och resor, inga gåvor från syrrans pojkvänner eller från mina kompisar, ej heller har jag försökt köpa den själv att läsa. Varför inte läst? Kanske har jag haft en avog inställning till galna djur och inte upplevt att det skulle tillföra mig något att läsa den, eller så har filmen varit ett hinder (som för Jurtjyrkogården). I vilket fall så bestämde jag mig nu för att läsa denna för första gången och då direkt på engelska, naturligtvis, då blir allt till det bättre...

Ni som inte läst Cujo men sett filmen vet kanske redan den enklare ramberättelsen -- en rabiessmittad hund blir galen och dödar ett antal människor för att senare belägra huvudpersonerna, en mamma och hennes lille son, i en motorhavererad bil. Jag minns själv väldigt lite av filmen, men de tydligaste bilderna är väl när St. Bernardshunden gång på gång försöker komma åt de båda i bilen genom att kasta sig mot den och när mamman tar upp kampen på allvar med den grymma byrackan.

Men romanen Cujo är mer än så: King inleder historien med att porträttera att Ondskan i form av en mördare tidigare kom till staden Castle Rock (gammalt känt Kingterritorium) och försvann, men Ondskan dör aldrig -- några år senare kommer istället en hund vid namn... ja, ni vet... Och denna ondska hälsar först på vår lille huvudperson, den 4-årige Tad, i hans garderob varje natt med glödande ögon och redo för språng... Pojken tänker i sin fasa att det här monstret är bekant på något sätt: "My name was Frank Dodd [...] I'm a monster, Tad, the old monster, and I'll have you soon, Tad. Feel me getting closer... and closer... ."

Pappa och Mamma Donna visar honom såklart att det inte finns några farligheter i garderoben (de finns bara i fantasin) och visar honom att den gruvliga varelsen bara var ett par filtar på en stol och ögonen på en nalle och de flyttar på sakerna... men ... nästa natt är åter monstret på plats... närmare denna gång. Nästa knep är att pappa Vic skriver en ramsa att på en lapp som sonen läser varje kväll för att besvärja bort Ondskan och det verkar fungera, till en början, iallafall. För när familjens ena bil är fallfärdig och maken ska bort på affärsresa med den andra så måste Donna slutligen ta bilen till närmsta reparatör utanför stan... Ingen vet dock att pojkens Bretts stora hund, som bor där, har blivit sjuk och galen. Det är Cujo, som är påfallande lik det där farliga inne i garderoben på natten...

Cujo är ingen särskilt lång bok ("bara" 340 sidor i min Warner-pocket) och dröjer inte länge vid oväsentligheter men tar ändå tid att bygga upp spänningen genom ett par sidokonflikter, ett klassiskt förfarande att låta läsarna få känna på effekterna av det "Björnen på stranden"-greppet. Fru Donna har problem att vara hemmafru och känner att åren tickar iväg och att tystnaden kväver henne; snart ska lille Tad börja gå i skolan och vem ska fylla ut tystnaden, tomheten och det stora hålet inombords med sitt brus? Inte lille Tad, längre. Tycka vad man vill, men hon tar sig ett ordentligt litet snedsprång med den sociopatiske lokale konstnären och hantverkaren med snygg kropp och som är bra på tennis. Hon dumpar honom, men han blir grovt försmådd och skriver ett fult brev till maken på dennes jobb (för att redan bekräfta det "Old Hubby" Vic redan misstänkte...) och sedan vandalsera deras hus. Se där ännu ett monster i berättelsen och då i den redan söndrade relationen.

Bretts mamma är inte heller nöjd med sin tillvaro, som så många olyckliga av Stephen Kings kvinnokaraktärer som tagit det de trodde var det enda tillgängliga för dem efter skolan; det gällde att gifta sig med första bästa manhandling karlslok och bli respektabelt gift och skaffa barn. Hon är nu rädd för att sonen Brett ska bli för mycket influerad av sin far och hon vill rädda honom från ett liv av fördomsfullhet, sprit och omoral... De får tillåtelse att åka till hennes syster, på ett villkor att fadern får ta grabben på en jakttur med gubbarna. Tyvärr vet de tu inte vad det är de lämar efter sig. Pojken har dock sett att hans hund inte mår så bra, eller...?

Det mest intressanta är emellertid hur man får ta en titt in i hunden Cujos sinne; man får veta hur han tänker, känner och upplever världen omkring sig; man får klart uppleva hur han alltid varit en duktig hund som allteftersom förvandlas till en helt annan varelse. Cujo jagar ner en fet kanin i ett hål, men vet inte om att där är fullt av smittade fladdermöss, varav en biter honom på nosen... och då är det kört. Hunden mår gradvis sämre och sämre tills han slutligen förlorar sig själv helt och upplever att alla människor han stöter på är skuld till att han mår så dåligt -- han blir det mordiska monstret i Tads garderob!

Lustigt nog var det hundens perspektiv (om än i tredje person, men ändå...) som slutligen intresserade mig för boken när jag äntligen skaffade den. Det var en vittnesmålet för länge sen från en bardomsvän som fick mig att ta det avgörande steget nu: Han sa att det häftigaste var att man fick veta vad hunden tänkte. Se, ett barndomsminne trots allt! Vidare: den mest intresanta aspekten kring mötet mellan Donna och Cujo är inte hur hon besegrar den galna hunden utan hur hon upplever sig kunna känna hundens tankar om henne själv. Kan han möjligen då känna vad hon tänker?

Cujo är en mycket intressant bok och trots att inte må vara i bland de mest minnesvärda och prisade läsupplevelser jag haft i livet var den mer givande och spännande än vad jag tidigare kunnat föreställa mig. Det var alltså inte bara en massa hund och rabies utan den innehöll mycket annat tankvärt. I synnerhet är det en bok om hur det onda runtomkring oss, såväl som inom oss, egentligen aldrig dör. Det finns en tuff och viktig lärdom som vi alla måste acceptera; att hemska saker händer av ingen särskild anledning alls och att vi inte alltid kan tro att det goda och lyckliga skall förhärska i evighet. Vi måste leva med det faktumet. Vikigaste måste dock vara att man måste försöka att kämpa vidare, ändå, all olycka och motgång till trots -- endast då kan man besegra Ondskan!