"Varför ska du springa ner på Hörnans och hyra när du kan låna filmerna från mig?" Så löd frågan från en snubbe några år yngre än jag som bodde några gator längre bort, mellan mig och min gamle polare. Det var många år sen nu, innan någon av oss hade mönstrat (en av oss fick reserven och en annan gjorde bort sig totalt?!). Så jag lånade filmer från honom; han hade väl ett par, tre tusen filmer på band som han spelat av från olika kabel- eller satellitkanaler. Men det var framförallt inte de ordinarie filmerna, utan mer udda filmer inom skräck, suspense, supernatural och annat som var intressant för min del. Några tidiga filmer jag kom över därifrån var hederliga gamla 70- och 80-talare som From Beyond, House by the Cemetery (innan Melodyline), Day of the Woman, Phantasm, Tenebrae, samt ett antal till jag inte kan dra mig till minnes. Under tiden jag började få smak för Dario Argento letade jag vid en tidpunkt efter hans Inferno bland killens alla vhs och hittade en snarlik titel i hans hopkokade indexkatalog och lånade hem den tillsammans med ett antal andra filmer. Grejen var ju den att när jag satte på filmen hemma blev jag inte lätt överraskad när jag fick reda på att titeln mer exakt löd Anal Inferno ... Sen var det färdliglånat där, för min del ...
Mitt filmbeställande skapade ett beteende som jag fortfarande har kvar idag; jag kände att jag var tvungen att hela tiden smussla med mina filmer och gömma dem bakom böcker i hyllor och i skrymslen i vårt gamla lekrum eller i nån attachéväska med kombinationslås. Det här behovet av att gömma och vara på min vakt har färgat mig in i vuxen ålder så att jag ogärna visar inköp av inte bara filmer, utan många andra saker med för den delen, vilket ibland lett till trubbel med exempelvis min fru när hon "inte vill att vi ska ha hemligheter för varandra". Vadå hemligheter? Jag har bara inte vanan eller självförtroendet att visa varenda film jag köpt eller sett för en människa till som eventuellt inte skulle tycka det lämpligt, varken ekonomiskt eller etiskt. Å andra sidan vet hon mycket mer än vad man tror om mig om min filmsamling och kanske är det därför inte vill utforska det mer... Jag kan nämna en annan anekdot (på begäran) när det gäller våldsfilm och mina föräldrar: Det var inte lätt med farsan heller - han ville ofta se mina filmer, vilket inte kändes roligare än morsans reaktioner. Vid ett tillfälle hade han lyckat snoka reda på min New York Ripper och börjat se på den. Han hade lämnat kvar den i spelaren och när jag upptäckte detta gömde jag snabbt undan den igen med nån knasig tanke att både jag och farsan skulle glömma bort att han tjuvtittat. Sen kom han, några dagar senare, och viskade lite trevande i mitt öra och undrade vad jag hade gjort av den där porrfilmen han ville se mer av... Ja.. jag säger bara det - Fan ta dig, Delli Colli! :-D
Kwak-kwak! That's for being stupid in the first place.
Jag tror vi alla uppskattar dina tillbakablickar! Jag kan inte känna igen mig allt för mycket då mina föräldrar var väldigt förstående och båda var ändå betydligt värre själva på andra sätt, så varför förmana mig? :)
SvaraRaderaJag fick se en oerhört mängd filmer då jag var och hälsade på min far, vi hyrde alltid film och jag valde alltid bland de mer obskyra rullarna som jag helt enkelt tyckte såg roligare ut. Det var nog en viktig del i min filmmani misstänker jag.
Angående New York Ripper så lånade jag ut den för kanske tio år sedan till en god vän. Så han gick hem och visade den för sin åldriga mor (som tyvärr avled förra året)! Jag bara skrattade när han berättade att han visat NYR för tanten :)
En underbar historia om dig och farsgubben där :D
SvaraRaderaDen har jag myst åt många gånger :D
Morsan klagade aldrig på vad jag såg. Hon såg hon med med mig då, aldrig själv.
Kommer ihåg när vi såg Cannibal Ferox och hon bara skrattade men när Fredagen den 13:e del 2 åkte på så blev det tyst i luckan. Så kan det gå hahaha
Tack för uppskattningen, gubbs! :-D
SvaraRaderaFarsan var väl den av parenteserna som växt upp lite med film på biografen med hans favoriter James Stewart, John Wayne, Robert Mitchum, m.fl.
Morsan var väl den där skötsamma lilla flickan som skulle stanna hemma och hjälpa till och inte vara äventyrlig (det kom senare i livet).
Två faktorer spelade in för morsans välmenande kritik - "farlig film" och "spara och slösa". Hon skulle även kritiserat min litteraturhobby om hon vetat hur mycket jag lagt ut på den... Men det har ju bidragit till en del lite lustiga episoder, vilket jag kan le åt idag.