Douglas Clegg: The Infinite
Jag började det nya året 2009 med att läsa ytterligare en roman om det besatta huset Harrow (även kallat Nightmare House) i skogarna djupt inne i delstaten New York. Douglas Clegg har skrivit en handfull längre och kortare verk i denna delvis fristående men ändå sammanhängande serie som innefattar titlarna Mischief, The Infinite, Nightmare House, The Abandoned och Necromancer. Av dessa återstår nu endast Mischief att avverka. Clegg har varit verksam åtminstone sedan 1988 då hans första roman, Halloween Man, gavs ut, men det är först under de senaste sju, åtta åren han fokuserat en stor del av sin tid till serien Harrow Academy.
I korthet handlar The Infinite om en välbärgad kvinnas besatthet av huset som sägs ha ett eget liv och en egen kraft; hon restaurerar byggnaden som har en historia av hemsökelser, bränder och ohyggliga dödsfall. I sin jakt på Harrows hemlighet har hon låtit leja ett antal män och kvinnor med såkallade övernaturliga förmågor för att på så sätt kunna dokumentera vad som händer med huset när människor med ESP bosätter sig där för observation. Vad ingen vet är att kvinnan har en dold agenda och ingen vet heller hur Harrows krafter kommer att påverka dem.
Boken kickstartar med sedvanlig kuslig skräck (varsel, visoner och ond, bråd död) för att sedan smyga fram långsamt mot slutet, alltmedan vi får ta del av karaktärernas yttre och inre liv och deras initiering i det stora, huset med oöverskådliga krafter. I de sista kapitlen exploderar emellertid handlingen i läsarens ansikte och avslutningen är blodig och makaber när Harrow släpper loss sina själar för att på sedvanligt vis samla nya offer till sig.
Harrow-serien verkar innefatta två olika sidor av Douglas Cleggs övriga författarskap – I Necromancer (får ses som en liten prolog till Harrow) och The Abandoned får vi ta del av hans förmåga att skriva av sig allt vad blod, sex och fasa hans makabra fantasi kan producera. Å andra sidan har vi större delarna av The Infinite och hela Nightmare House som ger läsaren en bild av en mycket mer långsam, stilfull och eftertänksam konstnär. Det är mycket i serien som jag anser både bra och lite sämre; totalt sätt tycker jag klart att Nightmare House är den starkare romanen i sviten – den har ett jämnare tempo och är mer genomtänkt, samt skräckinjagande på ett mer subtilt sätt än de andra, mycket mer iögonfallande, berättelserna.
I övrigt kan jag rekommendera de allra bästa böckerna som jag läst av honom; förra året avnjöts bl.a. Afterlife och Dark of the Eye som båda är mycket dystra, mörka och traumatiska att läsa. Afterlife är den stillsammare av de två. Den handlar om hur ett antal personer dödar andra människor för att sedan väcka dem tillbaka i ett försök att få dem odödliga. Och det är i själva dödsögonblicket det avgörs om det går – offren måste gå en så mentalt fasansfull död till mötes som möjligt. Dark of the Eye är blodigare och mer grafisk, men går på samma linje som Afterlife, både i jakten efter odödlighet, men framförallt i det ångestfyllande faktum att huvudpersonen är ett barn som utsätts för vuxna anhörigas vedervärdiga experiment. Och när jag nu väl är på temat så kan jag ju då också göra slag i att flagga för ett par andra Clegg-favoriter – Naomi, Breeder och ... ... ... Neverland.
Jag började det nya året 2009 med att läsa ytterligare en roman om det besatta huset Harrow (även kallat Nightmare House) i skogarna djupt inne i delstaten New York. Douglas Clegg har skrivit en handfull längre och kortare verk i denna delvis fristående men ändå sammanhängande serie som innefattar titlarna Mischief, The Infinite, Nightmare House, The Abandoned och Necromancer. Av dessa återstår nu endast Mischief att avverka. Clegg har varit verksam åtminstone sedan 1988 då hans första roman, Halloween Man, gavs ut, men det är först under de senaste sju, åtta åren han fokuserat en stor del av sin tid till serien Harrow Academy.
I korthet handlar The Infinite om en välbärgad kvinnas besatthet av huset som sägs ha ett eget liv och en egen kraft; hon restaurerar byggnaden som har en historia av hemsökelser, bränder och ohyggliga dödsfall. I sin jakt på Harrows hemlighet har hon låtit leja ett antal män och kvinnor med såkallade övernaturliga förmågor för att på så sätt kunna dokumentera vad som händer med huset när människor med ESP bosätter sig där för observation. Vad ingen vet är att kvinnan har en dold agenda och ingen vet heller hur Harrows krafter kommer att påverka dem.
Boken kickstartar med sedvanlig kuslig skräck (varsel, visoner och ond, bråd död) för att sedan smyga fram långsamt mot slutet, alltmedan vi får ta del av karaktärernas yttre och inre liv och deras initiering i det stora, huset med oöverskådliga krafter. I de sista kapitlen exploderar emellertid handlingen i läsarens ansikte och avslutningen är blodig och makaber när Harrow släpper loss sina själar för att på sedvanligt vis samla nya offer till sig.
Harrow-serien verkar innefatta två olika sidor av Douglas Cleggs övriga författarskap – I Necromancer (får ses som en liten prolog till Harrow) och The Abandoned får vi ta del av hans förmåga att skriva av sig allt vad blod, sex och fasa hans makabra fantasi kan producera. Å andra sidan har vi större delarna av The Infinite och hela Nightmare House som ger läsaren en bild av en mycket mer långsam, stilfull och eftertänksam konstnär. Det är mycket i serien som jag anser både bra och lite sämre; totalt sätt tycker jag klart att Nightmare House är den starkare romanen i sviten – den har ett jämnare tempo och är mer genomtänkt, samt skräckinjagande på ett mer subtilt sätt än de andra, mycket mer iögonfallande, berättelserna.
I övrigt kan jag rekommendera de allra bästa böckerna som jag läst av honom; förra året avnjöts bl.a. Afterlife och Dark of the Eye som båda är mycket dystra, mörka och traumatiska att läsa. Afterlife är den stillsammare av de två. Den handlar om hur ett antal personer dödar andra människor för att sedan väcka dem tillbaka i ett försök att få dem odödliga. Och det är i själva dödsögonblicket det avgörs om det går – offren måste gå en så mentalt fasansfull död till mötes som möjligt. Dark of the Eye är blodigare och mer grafisk, men går på samma linje som Afterlife, både i jakten efter odödlighet, men framförallt i det ångestfyllande faktum att huvudpersonen är ett barn som utsätts för vuxna anhörigas vedervärdiga experiment. Och när jag nu väl är på temat så kan jag ju då också göra slag i att flagga för ett par andra Clegg-favoriter – Naomi, Breeder och ... ... ... Neverland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar