Lucio Fulci (1927-1996)
"Vad menas med 'letterbox'?" frågade jag killen på AVC en gång i tiden. Jag tror just det var det begreppet (och inte widescreen) som betecknade den här vhs-importen av filmen med titeln Gates of Hell - ett kärt barn med många namn: Paura nella città dei morti viventi, Staden med levande döda och City of the Living Dead, för att nämna några. Det var i och för sig inte just den som jag frågade om, i detta fallet, men det var just från den filmen som hans förklaring kom: "Om du tänker dig scenen när borren kör genom huvudet på snubben i Gates of Hell... Har du sett den? Tidigare har det varit så att man bara sett huvudet på honom när borren kommit igenom. På letterbox ser man oxå hur borret snurrar på båda sidor om tinningarna. Och det är mycket bättre." Jag blev kanske inte så mycket klokare av det, men visste ändå att jag skulle bli tvungen att se; så var det bara.
Fast det hade inte börjat med COTLD. Jag hade köpt en av den ökända tidningen Darksides lösnummer på Punkten i sta'n efter plugget. Där stod man länge och tjuvläste skräcktidningen innan man skulle ta bussen hem. Den fanns ett smaskigt reportage om en italiensk farbror vid namn Lucio Fulci. Kanske var det inte just detta nummer som en gång i tiden fick mig intresserad av House by the Cemetery, men det var hursomhelst den första titeln jag såg av denne regissör. Jag får erkänna att jag nog inte sett mer än en bråkdel av hela hans livsverk, men jag är helt säker på att jag sett de allra bästa och att jag aldrig mer kommer att införskaffa några andra utgåvor av Fulci än de jag redan har idag.
I varje fall var det av den där yngre killen, vilken jag tidigare berättat om, som jag lånade en inspelning av Huset vid kyrkogården. Det första som slår mig är Daniela Dorias påklädning och hennes "Steve... I swear I'm gonna split without you!" och sedan hur kniven huggs genom hennes huvud och kommer ut genom munnen (fast det var en av scenerna som var rejält trimmade; så det var långt senare som jag fick se hela förloppet). Något som jag har för mig inte var klippt var skyltdockan som tappar huvudet och man får se blodet rinna iväg. Scenen var särskilt magisk tyckte jag. Ett mycket annat mycket minnesvärt moment är ju naturligtvis Dr Freudstein i egen hög person; denna mans utseende och läte var något särskilt och kommer nog inte kunna återskapas på detta sätt och med samma effekt. Som ni förstår var jag ju tvungen att köpa den engelska videon från Melodyline. Likvärdigt var den klippt, och utöver detta mycket mörk i bilden så att det lilla som kanske inte fallt för BBFCs saxar försvann i ett svart töcken. Den oklippta utgåvan skaffade jag dock några år senare genom Vipco Strong Uncut. Idag har jag den på både europeisk och amerikansk dvd-utgåva (EC Entertainment, Anchor Bay).
HBTC var den första och sista cencurerade titeln av Fulci som jag beställde via Melodyline. Senare skaffade jag ytterligare en Strong Uncut - Zombie Flesheaters eller Zombi 2 (den italienska originaltiteln som jag hellre refererar till). Den versionen inleds snabbt med en mäktig zombie-kontakt som fick en att haja till rejält. Sämre blev det ju inte av ytterligare ökända scener som bambusplinter i ögat och starka odöda tänder som kalas på inälvor och sliter upp halsar så att blodet forsar som Niagarafallet. Fast då har redan mötet mellan scuba-zombien och hajen sålt ut biograferna. Mycket berörande var definitivt även konkvistadorerna som lerinpackade och med makar i ögonen sävligt reser sig upp och gör saken kort med huvudpersonerna som dumt nog snokat runt på den karibiska ön. Alla förhoppningar om ett lyckligt slut går sedan på skam när hela New York blir intaget av levande döda.
Via samma företag i Göteborg fick jag tillgång till att köpa holländska vhs av L'aldilà (mer känd som The Beyond) och Paura nella città.... The Beyond hade jag fått vittring om att de hade via deras särskilda skräckkatalog, men precis som med COTLD dröjde det alltså ett tag innan jag fick tag i bra utgåvor för att kunna se dem på bästa sätt (får krasst anta att jag lärt mig något under tiden). En sommardag när jag joggade från hemmet och ut på en lantlig liten väg och sprang förbi en stor hage med en kossa som stirrade svart på mig fick jag plötsligt en tanke på att jag väldigt gärna ville se den där The Beyond-filmen där två knasiga ansikten stirrar ut från omslaget. Turligt nog hade jag inte modet eller råd att köpa filmen då, inte heller City med sina huvuden ur gravarna, och tur var väl det att jag väntade.
Det är framförallt fyra filmer som jag känner väldigt starkt för när det kommer till Lucio Fulci, vilka är just ovannämnda - HBTC, Zombie 2, Beyond och COTLD. En annan mycket bra Fulci är självklart New York Ripper som jag knappast kan säga är bättre eller sämre än de fyra ovan, men som kanske inte har samma personliga aura över sig (sorry farsan!). Vidare har jag i min samling tre av hans tidigare 70-talsverk, Don't Torture a Duckling, Lizard in a Woman's Skin och Seven Notes in Black, varav samtliga är mycket kompetenta filmer och lite favoriter, men de tänker jag heller inte ta upp här och nu. Det enda jag kan nämna är att två av de sistnämnda filmerna är gialli och att den tredje inte handlar om zombies, eller ens kvackande Kalle Anka-wannabes.
"Vad menas med 'letterbox'?" frågade jag killen på AVC en gång i tiden. Jag tror just det var det begreppet (och inte widescreen) som betecknade den här vhs-importen av filmen med titeln Gates of Hell - ett kärt barn med många namn: Paura nella città dei morti viventi, Staden med levande döda och City of the Living Dead, för att nämna några. Det var i och för sig inte just den som jag frågade om, i detta fallet, men det var just från den filmen som hans förklaring kom: "Om du tänker dig scenen när borren kör genom huvudet på snubben i Gates of Hell... Har du sett den? Tidigare har det varit så att man bara sett huvudet på honom när borren kommit igenom. På letterbox ser man oxå hur borret snurrar på båda sidor om tinningarna. Och det är mycket bättre." Jag blev kanske inte så mycket klokare av det, men visste ändå att jag skulle bli tvungen att se; så var det bara.
Fast det hade inte börjat med COTLD. Jag hade köpt en av den ökända tidningen Darksides lösnummer på Punkten i sta'n efter plugget. Där stod man länge och tjuvläste skräcktidningen innan man skulle ta bussen hem. Den fanns ett smaskigt reportage om en italiensk farbror vid namn Lucio Fulci. Kanske var det inte just detta nummer som en gång i tiden fick mig intresserad av House by the Cemetery, men det var hursomhelst den första titeln jag såg av denne regissör. Jag får erkänna att jag nog inte sett mer än en bråkdel av hela hans livsverk, men jag är helt säker på att jag sett de allra bästa och att jag aldrig mer kommer att införskaffa några andra utgåvor av Fulci än de jag redan har idag.
I varje fall var det av den där yngre killen, vilken jag tidigare berättat om, som jag lånade en inspelning av Huset vid kyrkogården. Det första som slår mig är Daniela Dorias påklädning och hennes "Steve... I swear I'm gonna split without you!" och sedan hur kniven huggs genom hennes huvud och kommer ut genom munnen (fast det var en av scenerna som var rejält trimmade; så det var långt senare som jag fick se hela förloppet). Något som jag har för mig inte var klippt var skyltdockan som tappar huvudet och man får se blodet rinna iväg. Scenen var särskilt magisk tyckte jag. Ett mycket annat mycket minnesvärt moment är ju naturligtvis Dr Freudstein i egen hög person; denna mans utseende och läte var något särskilt och kommer nog inte kunna återskapas på detta sätt och med samma effekt. Som ni förstår var jag ju tvungen att köpa den engelska videon från Melodyline. Likvärdigt var den klippt, och utöver detta mycket mörk i bilden så att det lilla som kanske inte fallt för BBFCs saxar försvann i ett svart töcken. Den oklippta utgåvan skaffade jag dock några år senare genom Vipco Strong Uncut. Idag har jag den på både europeisk och amerikansk dvd-utgåva (EC Entertainment, Anchor Bay).
HBTC var den första och sista cencurerade titeln av Fulci som jag beställde via Melodyline. Senare skaffade jag ytterligare en Strong Uncut - Zombie Flesheaters eller Zombi 2 (den italienska originaltiteln som jag hellre refererar till). Den versionen inleds snabbt med en mäktig zombie-kontakt som fick en att haja till rejält. Sämre blev det ju inte av ytterligare ökända scener som bambusplinter i ögat och starka odöda tänder som kalas på inälvor och sliter upp halsar så att blodet forsar som Niagarafallet. Fast då har redan mötet mellan scuba-zombien och hajen sålt ut biograferna. Mycket berörande var definitivt även konkvistadorerna som lerinpackade och med makar i ögonen sävligt reser sig upp och gör saken kort med huvudpersonerna som dumt nog snokat runt på den karibiska ön. Alla förhoppningar om ett lyckligt slut går sedan på skam när hela New York blir intaget av levande döda.
Via samma företag i Göteborg fick jag tillgång till att köpa holländska vhs av L'aldilà (mer känd som The Beyond) och Paura nella città.... The Beyond hade jag fått vittring om att de hade via deras särskilda skräckkatalog, men precis som med COTLD dröjde det alltså ett tag innan jag fick tag i bra utgåvor för att kunna se dem på bästa sätt (får krasst anta att jag lärt mig något under tiden). En sommardag när jag joggade från hemmet och ut på en lantlig liten väg och sprang förbi en stor hage med en kossa som stirrade svart på mig fick jag plötsligt en tanke på att jag väldigt gärna ville se den där The Beyond-filmen där två knasiga ansikten stirrar ut från omslaget. Turligt nog hade jag inte modet eller råd att köpa filmen då, inte heller City med sina huvuden ur gravarna, och tur var väl det att jag väntade.
Det är framförallt fyra filmer som jag känner väldigt starkt för när det kommer till Lucio Fulci, vilka är just ovannämnda - HBTC, Zombie 2, Beyond och COTLD. En annan mycket bra Fulci är självklart New York Ripper som jag knappast kan säga är bättre eller sämre än de fyra ovan, men som kanske inte har samma personliga aura över sig (sorry farsan!). Vidare har jag i min samling tre av hans tidigare 70-talsverk, Don't Torture a Duckling, Lizard in a Woman's Skin och Seven Notes in Black, varav samtliga är mycket kompetenta filmer och lite favoriter, men de tänker jag heller inte ta upp här och nu. Det enda jag kan nämna är att två av de sistnämnda filmerna är gialli och att den tredje inte handlar om zombies, eller ens kvackande Kalle Anka-wannabes.
Magi, pur magi strömmar ur denna blogg och värmer ett gammalt hjärta som mitt :D
SvaraRaderaTack, käre bror! Inte ett öga är torrt ;-D
SvaraRaderaJag tror just Zombie Flesh-Eaters har skapat mycket magi genom åren. Jag hade tur att se den för första gången i och med Vipcos utmärkta widescreen-utgåva, "strong uncut" givetvis. Bra print, och det fick verkligen filmen att bli så oerhört mycket starkare.
SvaraRaderaSom en motsats så gillar jag inte haj-scenen, även om jag vet att den är älskat. Tycker den drar ner tempot och tar bort lite seriositet. När jag var i New York 2006 så besökte jag bron och hasade mig fram exakt där zombisarna hasar sig fram på slutet :)