The Ultimate Dario Argento Hexalogy (in alphabetical order)

I detta inlägg redogör jag för min favoritregissörs bästa filmer. Han har gjort fler filmer av rang, men dessa är i min mening de absolut största...

Inferno (1980)

Endast några år efter den enastående, kritikerrosade Suspiria kommer Argento ut med första uppföljaren i den då tänkta ’moder-trilogin’ med tre häxor som styr världen med olycka och terror. Tidigare på 70-talet hade han filmat den uppmärksammade ’djurtrilogin’. Manuset skrev han själv, inte hans dåvarande sambo, Daria Nicolodi, och det ska enligt uppgift nästan knäckt honom fysiskt och mentalt. Inferno fick inte det positiva genomslag som Suspiria och fortfarande är det många anhängare och kritiker som anser Inferno underlägsen i flera avseenden; man har hävdat att handlingen har varit ett enda stort sammelsurium (men när var handling och karaktärer något som bekymrade Argento?) och att färg och foto inte varit av samma fina och kompetenta slag som föregångaren. Sanningen är dock att vilken film som helst i jämförelse med Suspiria kommer att förlora, i varje fall inte vinna. Personligen tycker jag att Inferno i det närmaste är lika bra och till vissa delar bättre än sitt syskon. Den är vackert filmad (lägg i synnerhet märke till undervattensfotot i början) och färgsättningen som kan härhöras från Suspirias palett används på ett mycket bra sätt för att förmedla filmens stämning och budskap. Musiken av Keith Emerson är pampig och dramatiskt operabetonad, vilket förstärker atmosfären och kraften i de brutala scenerna i filmen. Våldet är inte på något sätt mer nedtonat här än i någon annan Argento – märk i synnerhet det makabra dubbelmordet ackompanjerat av Verdis ’Va Pensiero’ och Kazanians närkontakt med kloakråttor och en köttyxa, bevittnat av den förmörkade månen.

Opera (1987)

Opera är av många ansedd som Dario Argentos sista mästerverk och till lika slutet på hans storhetstid. Jag kan hålla med om att det är den sista i raden av mina absoluta favoriter – de sex filmerna han regisserade mellan åren -75 och -87. Denna filmen har bland annat kritiserats för sin användning av trashig rockmusik, trots att regissören aldrig tycks ha varit främmande för att experimentera med muskens stil och syfte. Vem kan förglömma McNamaras våldsamma demis i händerna på den maskerade, sadistiske mördaren, till tonerna av tidstypiskt skränande Steel Dawn. Musiken spelar i varje film en avgörande roll och är inte en assimilerad del av handlingen som i de flesta mainstream-filmer. Argento har alltid fått frågan varför han så ofta dödade Nicolodi så våldsamt, om det berodde på någon form av dolt hat mot henne eller kvinnor i allmänet. I Opera dödas hon genom en mycket minnesvärd och välgjord scen där en revolverkula passerar genom dörrens titthål, in i ögat och genom huvudet på Nicolodi och slutligen genom telefonen i rummet bakom. Annars är det inte filmens råhet som gör denna till en av de bästa – det är de allerstädes närvarande korparna som zoomas in och förföljs av kamerorna i deras kraxande flykt runtom i operahuset. Missa inte djuret som bland skräpet mellan stolarna letar upp Urbano Berberinis ena öga och leker med det i näbben.

Phenomena (1985)

Om nu Opera var kritiserad för sina rockinfluenser så är nog Phenomena den mest kontroversiella på den punkten; antingen så älskar man hur flickorna på internatet jagas genom mörkret till tonerna av Iron Maidens ’Flash of the Blade’… eller så hatar man det. Utöver detta är Phenomena nog en av de mest egensinniga filmer Dario Argento gjort och den har allmän ansetts som en av hans svagare filmer. Jag erkänner att den må inte vara lika bra som Suspiria, Inferno eller Tenebrae, inte heller i klass med den i mycket ikoniserade Deep Red. Den är däremot en personlig favorit och jag tror att många har förbisett vilket arbete denna film måste ha krävt. Visuellt tycker jag inte det är något fel på Phenomena. Under opening titles följer vi den vackra vyn över ’Swiss Transylvania’ med den livliga fönvinden i träden och det kuperade landskapet ger ett intryck av miljöerna i Mary Shelleys Frankenstein. När vi sedan följer den danska flickan Helgas irrvandring klipps scenerna in av hur kedjor slits loss ur väggen… och då vet vi hur det kommer att sluta. Ett annat mycket lovvärt moment i filmen är när Jennifer kallar på sina beskyddare, insekterna; på kommentarspåret till dvd-utgåvan förklaras hur man lyckades få till det när flugsvärmen sänker sig över huset, vilket ger begreppet kaffesump en helt ny innebörd. Vad gäller närkontakt med miljontals flugor ska jag tala tyst om och när det gäller att bada i likdelar bör man överväga om man vill äta yoghurt efter att ha sett denna film. Avslutningsvis när det gäller Phenomena anser jag att stor del av det negativa bemötandet har sin rot i den enormt saxade 75 minuter långa amerikanska releasen Creepers. Paradoxalt nog var det denna abominabla företeelse som bär en stor del av skulden till att jag fastnade för Argento.

Profondo Rosso (Deep Red, 1975)

Tillsammans med Suspiria ansedd av de flesta som det allra bästa han gjort sig skyldig till; det var filmen som i genrens slutfas revolutionerade och förnyade den stelbenta och konservativa giallon. Om Mario Bava skapade giallon så förnyades och problematiserades den på ett tidigare inte skådat sätt av just Dario Argento. Den italienska originalversionen gjordes runt två timmar lång, medan en internationell version kortades ned till runt en timme och fyrtio minuter. Båda versionerna har sina klara fördelar, men i den längre betonas några av Argentos käpphästar klart och tydligt – kvinnorna. Kvinnorna, offer så väl som hjältinnor, är starka personligheter som kan agera själva och föra handlingen framåt. Männen, däremot, är som handlingsförlamade barn som försöker vara centrum och vara i kontroll men som egentligen inte har mycket att komma med. Vidare är Argento den förste, och kanske enda under denna tid, att inte brottsbelägga homo- och transsexuella och stämpla dem som perverterade puckon. I den kortare versionen är det den utvecklade relationen mellan kvinna och man, Nicolodi och David Hemmings, som blir lidande. Emellertid så erbjuder den kortare klippningen en högre intensitet och ett rappare förlopp, samt en möjlighet för tittarna att läsa mellan replikerna, så att säga, och skåda mellan frejmen. Den mästerliga musiken av Goblin är avskalad, hypnotisk och kuslig i sin delvis barnramsiga utformning. Goblin kom att göra sitt sista framträdande senare, med en helt annan typ av soundtrack, i Suspiria. Även om filmen är en av de sex i den optimala Argento-sextetten har den aldrig någonsin, för mig, aspirerat på den absoluta tronen.

Suspiria (1977)

”Vilken är din favoritfilm?” har jag några gånger fått frågan och jag har sedan några år tillbaka rätt och slätt replikerat: ”Suspiria” – en enkel lösning på ett svår ställningstagande. Suspiria är i vilket fall en av de absolut bästa filmer jag sett, men att den villkorslöst skulle vara den bästa filmen Dario Argento skapat är inte och har aldrig varit självklart för mig. Mycket länge var det Tenebrae som hade den förmånen och bitvis har jag tyckt att en film som Inferno har gjort sig förtjänt en pole position. I vilket fall: det första man slås av i Suspiria är något av det mest dramatiska, experimentella och väsensskilda som filmhistorien hört. Det är åter Goblin som står för soundet i filmen och hela filmens väsen andas dessa, ofta rent skräckinjagande, toner som sträcker sig från sju toner i all sin enkelhet till en rent spöklik cocktail av ångestväckande klanger, ljudeffekter och väsande röster. Skådespelarna ska ha fått öva och utföra sina rollerprestationer inför den redan färdiga musiken för att på så sätt få dem i rätt, förhäxad stämning. Suspiria är även prisad för sin unika och vackra färgsättning med en palett i rött, blått och grönt. Spelet mellan de olika färgerna och i kombination med de överdådiga ljudeffekterna ger filmen en genuin känsla av hemsökelse. När det gäller skräck och ond bråd död är ändå denna film inte särskilt bloddrypande. Det är de inledande två morden på ett par unga kvinnor och senare en hunds kalasande på sin husse som tillsammans med den täta, upprivande atmosfären ger intrycket av att Suspiria är enastående våldsam. I detta fall är den mycket tamare än exempelvis Inferno, Opera och Tenebrae.



Tenebrae (1982)

Tenebrae (även känd som Tenebre) betyder ’mörker’, men det är främst i karaktärernas inre som skuggorna står att finna här. Till skillnad från många av Argentos produktioner saknas framförallt mörkret och de iögonfallande färgerna (utöver det röda blodet som flyter ymnigt, förstås). Filmen är särskilt ljus och även vid mörkrets inbrott är det ljussatt kring händelsernas centrum. Det mörka och dunkla hittar vi i det stiliserande våldet och en väldigt renodlad råhet som har sin närmaste like i exempelvis Opera. Tenebrae är Argentos första återtåg till giallon, efter Suspiria och Inferno. Den skiljer sig emellertid drastiskt från Deep Red både visuellt och i sitt budskap; den är snarare ett brutalare, radikalare svar på hans första gialli: Bird with the Crystal Plumage, Four Flies on Gray Velvet och Cat O'Nine Tails. Borta är genusperspektivet och stora delar av den visuella leken som återfinns i Deep Red är ersatt med sterila kameraåkningar och i grymhet eleganta dödsögonblick. Dock har Argentos egna svarta handskprydda händer fått stanna kvar. Några moment som etsats fast vid näthinnan är Ana Pieronis död, halsen avskuren med sidor från mördarens egna roman (vid namn Tenebrae) nedtryckta i svalget. De som sett filmen måste även klart minnas kvinnan som får armen avhuggen med yxa (med följande pastellmålning på väggen) och hur mördaren slutligen spetsas av sin egen klädhängare, till ljudet av Daria Nicolodis panikslagna skrik, alltmedan Claudio Simonetti och hans ex-Goblins elektroniska våldsamheter forsar ut genom filmens end titles.