Dario Argento (*1940-)
Det var en gång på den gamla hyrbutiken ”Broadway” (numera känd som ”Hemmakväll”) en gång för halva livet sedan, när jag åkt in till sta’n som jag fastnade för ett omslag med en egendomlig och lite skrämmande bild på insticket; ett par uppspärrade ögon med några slags galler framför och en mörk bakgrund med vad som såg ut som fönster. (Hur beskriver man bäst ett intryck?) Terror at the Opera löd titeln, men texten och bilderna på baksidan var knappast lockande och det tog lång tid innan jag faktiskt hyrde den tillsammans med ett par andra filmer. Det var ju tur det, kanske, att jag skulle välja just den i det stora utbudet av dussinskräckisar, för det var i och med denna film som jag fick kännedom om den store Dario Argento. Mycket av filmen tyckte jag var segt och knasigt, men samtidigt blev jag otroligt fascinerad av ett sätt att göra film som jag aldrig tidigare mött. Jag glömmer aldrig hur William McNamara blir stucken rakt genom halsen in i munnen av en maskerad, handskförsedd mördare som sedan bara fortsätter att hugga honom medan Cristina Marsillach, maktlöst fjättrad, tvingas se på för att hennes ögonlock inte ska slitas sönder av nålarna fasttejpade under ögonen. Allt detta ackompanjerat av trashig 80-talsmetall – what a rush! Men det var inte slut där. Senare i filmen skjuter skurken Ian Charleston en revolverkula genom titthålet på en dörr; kulan går rakt in i ögat på Daria Nicolodi, som nyfiket tittar på andra sidan, fortsätter genom huvudet och slår sedan sönder telefonen - allt i en enda lång slow motion-färd.
Då lade jag inte märke till regissörens namn, men på något sätt kopplade jag senare ihop namnet med filmen och en handfull andra titlar associerade med honom. I en katalog från ”Melodyline” (speciellt utformad för dem som var intresserade av skräckfilm) fanns titeln Inferno med på bild, medan en annan, Deep Red, bara var listad. Istället köpte jag en helt annan film (Midnight, i tron att det var en Argento) vilket nog var ett av mina första, allra sämsta köp. Istället blev nästa Argento-film Creepers (äks Phenomena), från ”House of Horror”-gänget i hårt nedklippt (mycket värre än vad Terror at the Opera var) utgåva kopierad på vhs, tillsammans med Maylams The Burning. Men sina vanor trogna hade de gjort en miss vid inspelningen av Creepers, för innan filmens gick igång svischade för ett ögonblick en annan inledning upp, Suspirias trummande opening credits (men det visste jag ju inte då). Skumt, tyckte jag, men det måste ändå ha bidragit till att föra mig vidare på den lilla stig jag så smått börjat trampa upp. De stackars 75 minuterna gav mig mer smak för denne man och hans filmer; stämningen var skön, musiken fantastisk och handlingen var som i Opera brutal och kompromisslös . Så blev jag kär i Jennifer Connelly, till på köpet!
Suspiria köpte jag på Melodyline (klippt, klippt film… igen) och den var på nytt våldsam, ibörjan, men sen tyckte jag det inte var så rafflande längre. Jag tyckte om den, precis som de tidigare två, men började så småningom tvivla på att jag gjort rätt med hans filmer. Deep Red från Redemption förstärkte känslan av ångestfylld brunst gentemot Argento. Filmerna var dyra och jag kände inte att jag riktigt fick valuta för pengarna och, allra värst, att jag inte vågade tro på min egen känsla. Känslan sa mig att jag ändå skulle ha kvar filmerna och testa ytterligare filmer. Det var början på ett gift. Tenebrae var nästa i tur (från den där killen ni vet ;-) Den var den mest fartfyllda och råa hittills och jag tyckte mig känna mig säkrare med regissören igen. Det var bara det där makabra dödsfallet i slutet som fick mig att undra lite: ”Skumt, funkar det där verkligen?”. Så tänkte jag flera år framöver.
Åren gick och jag skaffade mig nya filmer, nya favoriter, alltmedan jag fortsatte att titta på Argento och köpa nya vhs-utgåvor av hans filmer som jag jagade runt ganska länge efter. För några år sedan skaffade jag hemmabio och efter att ha sålt av nästan alla mina videos började ett långt arbete att samla ihop till en bra filmsamling. Allteftersom jag såg till att skaffa vad jag trodde och ansåg vara de bästa utgåvorna tillgängliga på dvd-formatet visade det sig mer och mer att jag inte haft fel i de grundläggande känslorna jag hade för Dario Argento; hans filmer gick från klarhet till klarhet och ju äldre jag har blivit, ju mer har jag lärt mig att uppskatta denna mästare för hans livsverk. Då, för länge sen, visste jag att det var något som tilltalade mig, men inte alltid vad; nu förstår jag det på ett helt annat sätt och för varje gång jag ser filmerna igen upptäcker jag nya saker som stärker hans särskilda plats i mitt hjärta. Efterhand som dvd-samlingen växte i hyllan intresserade jag mig mer och mer för musiken – Goblin, Simonetti, Emerson m.fl. – och började även samla på soundtrack (även till andra filmer av andra filmskapare), vilket till slut ledde till att musik och film gick hand i hand och verkade som positiv förstärkning på varandra, gång efter annan...
Det var en gång på den gamla hyrbutiken ”Broadway” (numera känd som ”Hemmakväll”) en gång för halva livet sedan, när jag åkt in till sta’n som jag fastnade för ett omslag med en egendomlig och lite skrämmande bild på insticket; ett par uppspärrade ögon med några slags galler framför och en mörk bakgrund med vad som såg ut som fönster. (Hur beskriver man bäst ett intryck?) Terror at the Opera löd titeln, men texten och bilderna på baksidan var knappast lockande och det tog lång tid innan jag faktiskt hyrde den tillsammans med ett par andra filmer. Det var ju tur det, kanske, att jag skulle välja just den i det stora utbudet av dussinskräckisar, för det var i och med denna film som jag fick kännedom om den store Dario Argento. Mycket av filmen tyckte jag var segt och knasigt, men samtidigt blev jag otroligt fascinerad av ett sätt att göra film som jag aldrig tidigare mött. Jag glömmer aldrig hur William McNamara blir stucken rakt genom halsen in i munnen av en maskerad, handskförsedd mördare som sedan bara fortsätter att hugga honom medan Cristina Marsillach, maktlöst fjättrad, tvingas se på för att hennes ögonlock inte ska slitas sönder av nålarna fasttejpade under ögonen. Allt detta ackompanjerat av trashig 80-talsmetall – what a rush! Men det var inte slut där. Senare i filmen skjuter skurken Ian Charleston en revolverkula genom titthålet på en dörr; kulan går rakt in i ögat på Daria Nicolodi, som nyfiket tittar på andra sidan, fortsätter genom huvudet och slår sedan sönder telefonen - allt i en enda lång slow motion-färd.
Då lade jag inte märke till regissörens namn, men på något sätt kopplade jag senare ihop namnet med filmen och en handfull andra titlar associerade med honom. I en katalog från ”Melodyline” (speciellt utformad för dem som var intresserade av skräckfilm) fanns titeln Inferno med på bild, medan en annan, Deep Red, bara var listad. Istället köpte jag en helt annan film (Midnight, i tron att det var en Argento) vilket nog var ett av mina första, allra sämsta köp. Istället blev nästa Argento-film Creepers (äks Phenomena), från ”House of Horror”-gänget i hårt nedklippt (mycket värre än vad Terror at the Opera var) utgåva kopierad på vhs, tillsammans med Maylams The Burning. Men sina vanor trogna hade de gjort en miss vid inspelningen av Creepers, för innan filmens gick igång svischade för ett ögonblick en annan inledning upp, Suspirias trummande opening credits (men det visste jag ju inte då). Skumt, tyckte jag, men det måste ändå ha bidragit till att föra mig vidare på den lilla stig jag så smått börjat trampa upp. De stackars 75 minuterna gav mig mer smak för denne man och hans filmer; stämningen var skön, musiken fantastisk och handlingen var som i Opera brutal och kompromisslös . Så blev jag kär i Jennifer Connelly, till på köpet!
Suspiria köpte jag på Melodyline (klippt, klippt film… igen) och den var på nytt våldsam, ibörjan, men sen tyckte jag det inte var så rafflande längre. Jag tyckte om den, precis som de tidigare två, men började så småningom tvivla på att jag gjort rätt med hans filmer. Deep Red från Redemption förstärkte känslan av ångestfylld brunst gentemot Argento. Filmerna var dyra och jag kände inte att jag riktigt fick valuta för pengarna och, allra värst, att jag inte vågade tro på min egen känsla. Känslan sa mig att jag ändå skulle ha kvar filmerna och testa ytterligare filmer. Det var början på ett gift. Tenebrae var nästa i tur (från den där killen ni vet ;-) Den var den mest fartfyllda och råa hittills och jag tyckte mig känna mig säkrare med regissören igen. Det var bara det där makabra dödsfallet i slutet som fick mig att undra lite: ”Skumt, funkar det där verkligen?”. Så tänkte jag flera år framöver.
Åren gick och jag skaffade mig nya filmer, nya favoriter, alltmedan jag fortsatte att titta på Argento och köpa nya vhs-utgåvor av hans filmer som jag jagade runt ganska länge efter. För några år sedan skaffade jag hemmabio och efter att ha sålt av nästan alla mina videos började ett långt arbete att samla ihop till en bra filmsamling. Allteftersom jag såg till att skaffa vad jag trodde och ansåg vara de bästa utgåvorna tillgängliga på dvd-formatet visade det sig mer och mer att jag inte haft fel i de grundläggande känslorna jag hade för Dario Argento; hans filmer gick från klarhet till klarhet och ju äldre jag har blivit, ju mer har jag lärt mig att uppskatta denna mästare för hans livsverk. Då, för länge sen, visste jag att det var något som tilltalade mig, men inte alltid vad; nu förstår jag det på ett helt annat sätt och för varje gång jag ser filmerna igen upptäcker jag nya saker som stärker hans särskilda plats i mitt hjärta. Efterhand som dvd-samlingen växte i hyllan intresserade jag mig mer och mer för musiken – Goblin, Simonetti, Emerson m.fl. – och började även samla på soundtrack (även till andra filmer av andra filmskapare), vilket till slut ledde till att musik och film gick hand i hand och verkade som positiv förstärkning på varandra, gång efter annan...
Hmm.. klippta filmer från Melody Line, det väcker verkligen minnen det hahaha Kommer ihåg själv första gången man äntligen skulle få se Huset På Kyrkogården och man köpte den där igenom för mycket dyra pengar (på den tiden) och får hem den och läser på baksidan den är klippt! En gång sågs den sen gavs den bort eller nåt sådant. Prata om att vara knäckt samt blåst hahaha Men Melody Line hjälpte faktiskt till att starta mitt filmsamlar intresse precis som ditt, bror. Så trots alla besvikelser på klippfronten så är man tacksam för dem ändå :D
SvaraRaderaKalasblogg som vanligt förresten med ;D
Åh, jag köpte en svindyr utgåva av Dawn of the dead via Melody Line... den var faktiskt oklippt och på den tiden var det nog det mest blodiga jag någonsin sett. Jag har kvar den kassetten någonstans, som ett naivt anfall av nostalgi :)
SvaraRaderaDen första Argento jag såg var troligtvis Deep Red, redemption i en fruktansvärt fullscreen-version. Jag var också tveksam över den, men när jag senare såg den i widescreen så var det bara att buga och bocka för att karln gav oss ett sånt mästerverk!
Minns när jag köpte Halloween 5 vhs som englands import för över 300:- från Melody Line bara för att nån vecka senare hitta den som 2 för 99:- på svensk dvd.
SvaraRadera