Confessions... Part the Second

Jag minns vidare att jag och min polare gick till ett gatukök vid stationen (stället är sedan många år borta) som hade ett litet krypin på några få kvadratmeter med hyrfilmer av lägre status än vad som fanns på den riktiga videouthyraren på byn. En av de mer minnesvärda omslagen därinne var det till The Evil Dead, med den klassiska handen som drar ner tjejen i träskets djup. Något över 70 minuter har jag för mig att filmens längd var, vilket kändes väldigt kort (då visste jag inte mycket om censur och dyl.) Det blev aldrig att vi såg den, men under en marknad i augusti, i början av nittiotalet, fick jag syn på en vhs vid namn Evil Dead 2 och när jag några veckor senare såg i tidningen att denna film skulle sändas på kabelteve cyklade jag i ilfart tvärs över sta'n till några av min familjs bekanta som hade just den kanalen och gav dem ett inspelningsbart band. Tyvärr hade jag tagit loss den där plastbiten på kanten så de hann inte spela in början på filmen utan fick ta ett eget band. Ändå missade jag bara de första fem minuterna, vilken tur (eller otur?) - mitt liv kunde tagit en helt annan vändning om de missat spela in filmen åt mig.

Vännerna hade sett filmen tillsammans med sina barn och det verkade som om de inte riktigt visste vad det var jag hade bett dem spela in, vilket jag själv inte visste för den delen. Jag bara betraktade deras häpna, halvt förskräckta skratt när de försökte beskriva vad de gått igenom. Hittills hade jag inte sett något liknande, inte något ens i närheten, av vad jag fick se. Det var oerhört fascinerande, knasigt, kusligt och vansinnigt roligt (har alltid saknat de passande orden för denna). Det var först ytterligare några år senare som Peter Jackson (vadå "Sagan om Ringen"?!) väckte liknande egendomliga känslor hos mig när jag såg Bad Taste och Braindead (fortfarande de två bästa splatterkomedierna som finns). Jag visade filmen för polaren och han var riktigt entusiastisk (han hade själv sett mycket mer vid den här tiden av farliga filmer, klippta som oklippta. Däremot var det ingen hitt att visa den för föräldrarna; morsan fick nästan en lika stor chock som när jag visade henne Jurtjyrkogården, då hon fick ta lugnande för att kunna sova och ge mig en rejäl utskällning på kuppen.

Morsan var väldigt mycket motståndare till mitt gryende och växande, nya filmintresse. Hon hade varit på någon föreläsning om videovåld långt tidigare och hon förfasade sig över vad som kunde ske med mig när jag såg dessa filmer. Fast vid det laget som jag började köpa engelskimporterade vhs genom MelodyLine var jag så pass gammal att jag inte behövde någon målsmanns underskrift eller annan tillåtelse. Jag var så gammal som nitton när kompisen beställde Clive Barkers Hellraiser och jag Hennenlotters Basket Case (båda klippta, som så utgåvor från England och via ML). Problemet var bara att jag kände mig tvungen att hela tiden smussla med mina köp, år ut och år in. Ibland kom hon på mig med beställningstalonger och produktutskick och vi grälade väldigt om inte bara moralen i det hela utan även hur mycket pengar jag eventuellt slösade bort på skräp. Jag minns särskilt en gång då det blev riktigt jobbigt; det var när jag blivit medlem i Art Video Club och hon upptäcket ett flygblad men bild och information över kannibalfilmen Make Them Die Slowly (äks. Cannibal Ferox). Trots att jag rivit sönder utskicket och slängt det i papperskorgen, tog hon och pusslade ihop det och ringde killarna på AVC och undrade vad det var för olagligheter de höll på med...

(to be continued... osv.)