Ok, då kör jag resten när kameran är igång igen... Undrar om detta är alla? Förresten så är en av dessa från syrran... Fast den har varken med film eller musik att göra.
tisdag 27 januari 2009
My Cool T-shirts #2 -- Further Immoral Clothing
Ok, då kör jag resten när kameran är igång igen... Undrar om detta är alla? Förresten så är en av dessa från syrran... Fast den har varken med film eller musik att göra.
My Cool T-shirts!
Har sen några år faktiskt på allvar köpt kläder åt mig själv, vilket lätt till en enorm snedfördelning i klädesplagg: "Ok, viken provokativ T-tröja ska jag ha på mig till jobbet där jag ska fungera som förebild...?!" För ett tag sedan var favoriten svart polo med skräck-tee ovanpå ;-)
Här är några tröjor; resten får ni när jag laddat kameran igen. Verkar bilderna konstiga så är det för att jag nyss tappade kameran i golvet... :-o Hursomhelst, klädesplaggen i fråga är inköpta från alla möjliga säljare: Rottencotton, Darkdisc, Fabpress och Ebay...
Här är några tröjor; resten får ni när jag laddat kameran igen. Verkar bilderna konstiga så är det för att jag nyss tappade kameran i golvet... :-o Hursomhelst, klädesplaggen i fråga är inköpta från alla möjliga säljare: Rottencotton, Darkdisc, Fabpress och Ebay...
söndag 25 januari 2009
Greatest Blood Moments of Maestro Argento
Nedan följer en tio-i-topp på de bästa morden/dödsfallen i Dario Argentos filmer mellan -75 och -87 ... Så här ser det ut nu, enligt min smak (kanske ser det inte likadant ut sen). Ge gärna nån kommentar hur ni andra skulle vilja rangordna, ta bort eller tillföra... :-)
1. Suspiria: Efter sin flykt från dansakademin mördas Patty (Eva Axén) och hennes väninna på ett, minst sagt, makabert och originellt sätt… See it to believe it! Goblins vansinniga toner piskar upp en stämning kring dådet som är och förblir ojämförlig och oöverträffbar!
2. Inferno: Under den pågående månförmörkelsen ser vi Kazanian (Sasha Pitoëff) hoppa fram på sina kryckor genom en vattenansamling för att dränka katten han fångat i en säck. Han ramlar dock handlöst framlänges och upptäcks av ett gäng hungriga kloakråttor som börjar mumsa på honom. Hans skrik hörs av en yrkesman med köttyxa som springer till hans undsättning – istället hugger han K upprepade gånger i nacken. Under tiden bygger Keith Emerson upp förväntningarna med sitt soundtrack och avslutar hela förloppet till en känsla av triumf.
3. Suspiria: Blinde pianospelaren Daniel (Flavio Bucci) går hem från krogen och blir dödad och delvis äten av sin trogna blindhund. Återigen är det Goblin som tajmar in musiken med det fantastiska kameraarbetet för att bygga upp och upprätthålla en fasansfullt panisk atmosfär.
4. Opera: Mira (Daria Nicolodi) ’gets it’ när revolverkulan passerar genom titthålet, hennes öga och huvud, för att sedan sluta sin färd med att demolera telefonen. Scenen sker i plågsamt skrikande ultrarapid.
5. Tenebrae: Jane (Veronica Lario) får armen avhuggen av en yxa; med sin kvarvarande stump sprejar hon hela väggen röd med sitt blod, till psykedeliska toner av ex-Goblins Simonetti, Morante och Pignatelli.
6. Inferno: Sara (Eleonora Giorgi) och Carlo (Gabriele Lavia) blir dubbelmördade till tonerna av Verdis ’Va pensiero’ ur Nabucco. Carlo har en kniv genom halsen och dräglar blod över Sara som i sin tur blir huggen i ryggen av samma kniv som rått slitits ur Carlos hals.
7. Tenebrae: Mördaren, Peter Neal (Anthony Franciosa) blir slutligen spektakulärt spetsad på en klädhängare med Nicolodi vansinnigt skrikandes till samma ex-Goblins mind altering stuff.
8. Deep Red: Synska Helga Ulmann (Macha Méril) huggs skoningslöst ihjäl med ett flertal hugg av en köttyxa. Sista hugget naglar fast henne vid sitt eget krossade fönster. Återigen är Goblin i farten.
9. Deep Red: Martha (Clara Calamai) fastnar med sitt halsband i hissen och blir långsamt, men metodiskt, halshuggen när hissen kör igång och hennes smycke skär in i halsen. Efteråt grinar Marcus (David Hemmings) illa i sin reflektion från hennes blod.
10. Tenebrae: Elsa (Ania Pieroni) får halsen luftad med en klassisk rakkniv, alldeles innan hon kvävs av alla utrivna sidor ur Tenebrae hon fått nedtryckta i svalget. Rått och stilrent.
1. Suspiria: Efter sin flykt från dansakademin mördas Patty (Eva Axén) och hennes väninna på ett, minst sagt, makabert och originellt sätt… See it to believe it! Goblins vansinniga toner piskar upp en stämning kring dådet som är och förblir ojämförlig och oöverträffbar!
2. Inferno: Under den pågående månförmörkelsen ser vi Kazanian (Sasha Pitoëff) hoppa fram på sina kryckor genom en vattenansamling för att dränka katten han fångat i en säck. Han ramlar dock handlöst framlänges och upptäcks av ett gäng hungriga kloakråttor som börjar mumsa på honom. Hans skrik hörs av en yrkesman med köttyxa som springer till hans undsättning – istället hugger han K upprepade gånger i nacken. Under tiden bygger Keith Emerson upp förväntningarna med sitt soundtrack och avslutar hela förloppet till en känsla av triumf.
3. Suspiria: Blinde pianospelaren Daniel (Flavio Bucci) går hem från krogen och blir dödad och delvis äten av sin trogna blindhund. Återigen är det Goblin som tajmar in musiken med det fantastiska kameraarbetet för att bygga upp och upprätthålla en fasansfullt panisk atmosfär.
4. Opera: Mira (Daria Nicolodi) ’gets it’ när revolverkulan passerar genom titthålet, hennes öga och huvud, för att sedan sluta sin färd med att demolera telefonen. Scenen sker i plågsamt skrikande ultrarapid.
5. Tenebrae: Jane (Veronica Lario) får armen avhuggen av en yxa; med sin kvarvarande stump sprejar hon hela väggen röd med sitt blod, till psykedeliska toner av ex-Goblins Simonetti, Morante och Pignatelli.
6. Inferno: Sara (Eleonora Giorgi) och Carlo (Gabriele Lavia) blir dubbelmördade till tonerna av Verdis ’Va pensiero’ ur Nabucco. Carlo har en kniv genom halsen och dräglar blod över Sara som i sin tur blir huggen i ryggen av samma kniv som rått slitits ur Carlos hals.
7. Tenebrae: Mördaren, Peter Neal (Anthony Franciosa) blir slutligen spektakulärt spetsad på en klädhängare med Nicolodi vansinnigt skrikandes till samma ex-Goblins mind altering stuff.
8. Deep Red: Synska Helga Ulmann (Macha Méril) huggs skoningslöst ihjäl med ett flertal hugg av en köttyxa. Sista hugget naglar fast henne vid sitt eget krossade fönster. Återigen är Goblin i farten.
9. Deep Red: Martha (Clara Calamai) fastnar med sitt halsband i hissen och blir långsamt, men metodiskt, halshuggen när hissen kör igång och hennes smycke skär in i halsen. Efteråt grinar Marcus (David Hemmings) illa i sin reflektion från hennes blod.
10. Tenebrae: Elsa (Ania Pieroni) får halsen luftad med en klassisk rakkniv, alldeles innan hon kvävs av alla utrivna sidor ur Tenebrae hon fått nedtryckta i svalget. Rått och stilrent.
torsdag 22 januari 2009
The Ultimate Dario Argento Hexalogy (in alphabetical order)
I detta inlägg redogör jag för min favoritregissörs bästa filmer. Han har gjort fler filmer av rang, men dessa är i min mening de absolut största...
Inferno (1980)
Endast några år efter den enastående, kritikerrosade Suspiria kommer Argento ut med första uppföljaren i den då tänkta ’moder-trilogin’ med tre häxor som styr världen med olycka och terror. Tidigare på 70-talet hade han filmat den uppmärksammade ’djurtrilogin’. Manuset skrev han själv, inte hans dåvarande sambo, Daria Nicolodi, och det ska enligt uppgift nästan knäckt honom fysiskt och mentalt. Inferno fick inte det positiva genomslag som Suspiria och fortfarande är det många anhängare och kritiker som anser Inferno underlägsen i flera avseenden; man har hävdat att handlingen har varit ett enda stort sammelsurium (men när var handling och karaktärer något som bekymrade Argento?) och att färg och foto inte varit av samma fina och kompetenta slag som föregångaren. Sanningen är dock att vilken film som helst i jämförelse med Suspiria kommer att förlora, i varje fall inte vinna. Personligen tycker jag att Inferno i det närmaste är lika bra och till vissa delar bättre än sitt syskon. Den är vackert filmad (lägg i synnerhet märke till undervattensfotot i början) och färgsättningen som kan härhöras från Suspirias palett används på ett mycket bra sätt för att förmedla filmens stämning och budskap. Musiken av Keith Emerson är pampig och dramatiskt operabetonad, vilket förstärker atmosfären och kraften i de brutala scenerna i filmen. Våldet är inte på något sätt mer nedtonat här än i någon annan Argento – märk i synnerhet det makabra dubbelmordet ackompanjerat av Verdis ’Va Pensiero’ och Kazanians närkontakt med kloakråttor och en köttyxa, bevittnat av den förmörkade månen.
Opera (1987)
Opera är av många ansedd som Dario Argentos sista mästerverk och till lika slutet på hans storhetstid. Jag kan hålla med om att det är den sista i raden av mina absoluta favoriter – de sex filmerna han regisserade mellan åren -75 och -87. Denna filmen har bland annat kritiserats för sin användning av trashig rockmusik, trots att regissören aldrig tycks ha varit främmande för att experimentera med muskens stil och syfte. Vem kan förglömma McNamaras våldsamma demis i händerna på den maskerade, sadistiske mördaren, till tonerna av tidstypiskt skränande Steel Dawn. Musiken spelar i varje film en avgörande roll och är inte en assimilerad del av handlingen som i de flesta mainstream-filmer. Argento har alltid fått frågan varför han så ofta dödade Nicolodi så våldsamt, om det berodde på någon form av dolt hat mot henne eller kvinnor i allmänet. I Opera dödas hon genom en mycket minnesvärd och välgjord scen där en revolverkula passerar genom dörrens titthål, in i ögat och genom huvudet på Nicolodi och slutligen genom telefonen i rummet bakom. Annars är det inte filmens råhet som gör denna till en av de bästa – det är de allerstädes närvarande korparna som zoomas in och förföljs av kamerorna i deras kraxande flykt runtom i operahuset. Missa inte djuret som bland skräpet mellan stolarna letar upp Urbano Berberinis ena öga och leker med det i näbben.
Opera är av många ansedd som Dario Argentos sista mästerverk och till lika slutet på hans storhetstid. Jag kan hålla med om att det är den sista i raden av mina absoluta favoriter – de sex filmerna han regisserade mellan åren -75 och -87. Denna filmen har bland annat kritiserats för sin användning av trashig rockmusik, trots att regissören aldrig tycks ha varit främmande för att experimentera med muskens stil och syfte. Vem kan förglömma McNamaras våldsamma demis i händerna på den maskerade, sadistiske mördaren, till tonerna av tidstypiskt skränande Steel Dawn. Musiken spelar i varje film en avgörande roll och är inte en assimilerad del av handlingen som i de flesta mainstream-filmer. Argento har alltid fått frågan varför han så ofta dödade Nicolodi så våldsamt, om det berodde på någon form av dolt hat mot henne eller kvinnor i allmänet. I Opera dödas hon genom en mycket minnesvärd och välgjord scen där en revolverkula passerar genom dörrens titthål, in i ögat och genom huvudet på Nicolodi och slutligen genom telefonen i rummet bakom. Annars är det inte filmens råhet som gör denna till en av de bästa – det är de allerstädes närvarande korparna som zoomas in och förföljs av kamerorna i deras kraxande flykt runtom i operahuset. Missa inte djuret som bland skräpet mellan stolarna letar upp Urbano Berberinis ena öga och leker med det i näbben.
Phenomena (1985)
Om nu Opera var kritiserad för sina rockinfluenser så är nog Phenomena den mest kontroversiella på den punkten; antingen så älskar man hur flickorna på internatet jagas genom mörkret till tonerna av Iron Maidens ’Flash of the Blade’… eller så hatar man det. Utöver detta är Phenomena nog en av de mest egensinniga filmer Dario Argento gjort och den har allmän ansetts som en av hans svagare filmer. Jag erkänner att den må inte vara lika bra som Suspiria, Inferno eller Tenebrae, inte heller i klass med den i mycket ikoniserade Deep Red. Den är däremot en personlig favorit och jag tror att många har förbisett vilket arbete denna film måste ha krävt. Visuellt tycker jag inte det är något fel på Phenomena. Under opening titles följer vi den vackra vyn över ’Swiss Transylvania’ med den livliga fönvinden i träden och det kuperade landskapet ger ett intryck av miljöerna i Mary Shelleys Frankenstein. När vi sedan följer den danska flickan Helgas irrvandring klipps scenerna in av hur kedjor slits loss ur väggen… och då vet vi hur det kommer att sluta. Ett annat mycket lovvärt moment i filmen är när Jennifer kallar på sina beskyddare, insekterna; på kommentarspåret till dvd-utgåvan förklaras hur man lyckades få till det när flugsvärmen sänker sig över huset, vilket ger begreppet kaffesump en helt ny innebörd. Vad gäller närkontakt med miljontals flugor ska jag tala tyst om och när det gäller att bada i likdelar bör man överväga om man vill äta yoghurt efter att ha sett denna film. Avslutningsvis när det gäller Phenomena anser jag att stor del av det negativa bemötandet har sin rot i den enormt saxade 75 minuter långa amerikanska releasen Creepers. Paradoxalt nog var det denna abominabla företeelse som bär en stor del av skulden till att jag fastnade för Argento.
Profondo Rosso (Deep Red, 1975)
Tillsammans med Suspiria ansedd av de flesta som det allra bästa han gjort sig skyldig till; det var filmen som i genrens slutfas revolutionerade och förnyade den stelbenta och konservativa giallon. Om Mario Bava skapade giallon så förnyades och problematiserades den på ett tidigare inte skådat sätt av just Dario Argento. Den italienska originalversionen gjordes runt två timmar lång, medan en internationell version kortades ned till runt en timme och fyrtio minuter. Båda versionerna har sina klara fördelar, men i den längre betonas några av Argentos käpphästar klart och tydligt – kvinnorna. Kvinnorna, offer så väl som hjältinnor, är starka personligheter som kan agera själva och föra handlingen framåt. Männen, däremot, är som handlingsförlamade barn som försöker vara centrum och vara i kontroll men som egentligen inte har mycket att komma med. Vidare är Argento den förste, och kanske enda under denna tid, att inte brottsbelägga homo- och transsexuella och stämpla dem som perverterade puckon. I den kortare versionen är det den utvecklade relationen mellan kvinna och man, Nicolodi och David Hemmings, som blir lidande. Emellertid så erbjuder den kortare klippningen en högre intensitet och ett rappare förlopp, samt en möjlighet för tittarna att läsa mellan replikerna, så att säga, och skåda mellan frejmen. Den mästerliga musiken av Goblin är avskalad, hypnotisk och kuslig i sin delvis barnramsiga utformning. Goblin kom att göra sitt sista framträdande senare, med en helt annan typ av soundtrack, i Suspiria. Även om filmen är en av de sex i den optimala Argento-sextetten har den aldrig någonsin, för mig, aspirerat på den absoluta tronen.
Tillsammans med Suspiria ansedd av de flesta som det allra bästa han gjort sig skyldig till; det var filmen som i genrens slutfas revolutionerade och förnyade den stelbenta och konservativa giallon. Om Mario Bava skapade giallon så förnyades och problematiserades den på ett tidigare inte skådat sätt av just Dario Argento. Den italienska originalversionen gjordes runt två timmar lång, medan en internationell version kortades ned till runt en timme och fyrtio minuter. Båda versionerna har sina klara fördelar, men i den längre betonas några av Argentos käpphästar klart och tydligt – kvinnorna. Kvinnorna, offer så väl som hjältinnor, är starka personligheter som kan agera själva och föra handlingen framåt. Männen, däremot, är som handlingsförlamade barn som försöker vara centrum och vara i kontroll men som egentligen inte har mycket att komma med. Vidare är Argento den förste, och kanske enda under denna tid, att inte brottsbelägga homo- och transsexuella och stämpla dem som perverterade puckon. I den kortare versionen är det den utvecklade relationen mellan kvinna och man, Nicolodi och David Hemmings, som blir lidande. Emellertid så erbjuder den kortare klippningen en högre intensitet och ett rappare förlopp, samt en möjlighet för tittarna att läsa mellan replikerna, så att säga, och skåda mellan frejmen. Den mästerliga musiken av Goblin är avskalad, hypnotisk och kuslig i sin delvis barnramsiga utformning. Goblin kom att göra sitt sista framträdande senare, med en helt annan typ av soundtrack, i Suspiria. Även om filmen är en av de sex i den optimala Argento-sextetten har den aldrig någonsin, för mig, aspirerat på den absoluta tronen.
Suspiria (1977)
”Vilken är din favoritfilm?” har jag några gånger fått frågan och jag har sedan några år tillbaka rätt och slätt replikerat: ”Suspiria” – en enkel lösning på ett svår ställningstagande. Suspiria är i vilket fall en av de absolut bästa filmer jag sett, men att den villkorslöst skulle vara den bästa filmen Dario Argento skapat är inte och har aldrig varit självklart för mig. Mycket länge var det Tenebrae som hade den förmånen och bitvis har jag tyckt att en film som Inferno har gjort sig förtjänt en pole position. I vilket fall: det första man slås av i Suspiria är något av det mest dramatiska, experimentella och väsensskilda som filmhistorien hört. Det är åter Goblin som står för soundet i filmen och hela filmens väsen andas dessa, ofta rent skräckinjagande, toner som sträcker sig från sju toner i all sin enkelhet till en rent spöklik cocktail av ångestväckande klanger, ljudeffekter och väsande röster. Skådespelarna ska ha fått öva och utföra sina rollerprestationer inför den redan färdiga musiken för att på så sätt få dem i rätt, förhäxad stämning. Suspiria är även prisad för sin unika och vackra färgsättning med en palett i rött, blått och grönt. Spelet mellan de olika färgerna och i kombination med de överdådiga ljudeffekterna ger filmen en genuin känsla av hemsökelse. När det gäller skräck och ond bråd död är ändå denna film inte särskilt bloddrypande. Det är de inledande två morden på ett par unga kvinnor och senare en hunds kalasande på sin husse som tillsammans med den täta, upprivande atmosfären ger intrycket av att Suspiria är enastående våldsam. I detta fall är den mycket tamare än exempelvis Inferno, Opera och Tenebrae.
Tenebrae (1982)
Tenebrae (även känd som Tenebre) betyder ’mörker’, men det är främst i karaktärernas inre som skuggorna står att finna här. Till skillnad från många av Argentos produktioner saknas framförallt mörkret och de iögonfallande färgerna (utöver det röda blodet som flyter ymnigt, förstås). Filmen är särskilt ljus och även vid mörkrets inbrott är det ljussatt kring händelsernas centrum. Det mörka och dunkla hittar vi i det stiliserande våldet och en väldigt renodlad råhet som har sin närmaste like i exempelvis Opera. Tenebrae är Argentos första återtåg till giallon, efter Suspiria och Inferno. Den skiljer sig emellertid drastiskt från Deep Red både visuellt och i sitt budskap; den är snarare ett brutalare, radikalare svar på hans första gialli: Bird with the Crystal Plumage, Four Flies on Gray Velvet och Cat O'Nine Tails. Borta är genusperspektivet och stora delar av den visuella leken som återfinns i Deep Red är ersatt med sterila kameraåkningar och i grymhet eleganta dödsögonblick. Dock har Argentos egna svarta handskprydda händer fått stanna kvar. Några moment som etsats fast vid näthinnan är Ana Pieronis död, halsen avskuren med sidor från mördarens egna roman (vid namn Tenebrae) nedtryckta i svalget. De som sett filmen måste även klart minnas kvinnan som får armen avhuggen med yxa (med följande pastellmålning på väggen) och hur mördaren slutligen spetsas av sin egen klädhängare, till ljudet av Daria Nicolodis panikslagna skrik, alltmedan Claudio Simonetti och hans ex-Goblins elektroniska våldsamheter forsar ut genom filmens end titles.
”Vilken är din favoritfilm?” har jag några gånger fått frågan och jag har sedan några år tillbaka rätt och slätt replikerat: ”Suspiria” – en enkel lösning på ett svår ställningstagande. Suspiria är i vilket fall en av de absolut bästa filmer jag sett, men att den villkorslöst skulle vara den bästa filmen Dario Argento skapat är inte och har aldrig varit självklart för mig. Mycket länge var det Tenebrae som hade den förmånen och bitvis har jag tyckt att en film som Inferno har gjort sig förtjänt en pole position. I vilket fall: det första man slås av i Suspiria är något av det mest dramatiska, experimentella och väsensskilda som filmhistorien hört. Det är åter Goblin som står för soundet i filmen och hela filmens väsen andas dessa, ofta rent skräckinjagande, toner som sträcker sig från sju toner i all sin enkelhet till en rent spöklik cocktail av ångestväckande klanger, ljudeffekter och väsande röster. Skådespelarna ska ha fått öva och utföra sina rollerprestationer inför den redan färdiga musiken för att på så sätt få dem i rätt, förhäxad stämning. Suspiria är även prisad för sin unika och vackra färgsättning med en palett i rött, blått och grönt. Spelet mellan de olika färgerna och i kombination med de överdådiga ljudeffekterna ger filmen en genuin känsla av hemsökelse. När det gäller skräck och ond bråd död är ändå denna film inte särskilt bloddrypande. Det är de inledande två morden på ett par unga kvinnor och senare en hunds kalasande på sin husse som tillsammans med den täta, upprivande atmosfären ger intrycket av att Suspiria är enastående våldsam. I detta fall är den mycket tamare än exempelvis Inferno, Opera och Tenebrae.
Tenebrae (1982)
Tenebrae (även känd som Tenebre) betyder ’mörker’, men det är främst i karaktärernas inre som skuggorna står att finna här. Till skillnad från många av Argentos produktioner saknas framförallt mörkret och de iögonfallande färgerna (utöver det röda blodet som flyter ymnigt, förstås). Filmen är särskilt ljus och även vid mörkrets inbrott är det ljussatt kring händelsernas centrum. Det mörka och dunkla hittar vi i det stiliserande våldet och en väldigt renodlad råhet som har sin närmaste like i exempelvis Opera. Tenebrae är Argentos första återtåg till giallon, efter Suspiria och Inferno. Den skiljer sig emellertid drastiskt från Deep Red både visuellt och i sitt budskap; den är snarare ett brutalare, radikalare svar på hans första gialli: Bird with the Crystal Plumage, Four Flies on Gray Velvet och Cat O'Nine Tails. Borta är genusperspektivet och stora delar av den visuella leken som återfinns i Deep Red är ersatt med sterila kameraåkningar och i grymhet eleganta dödsögonblick. Dock har Argentos egna svarta handskprydda händer fått stanna kvar. Några moment som etsats fast vid näthinnan är Ana Pieronis död, halsen avskuren med sidor från mördarens egna roman (vid namn Tenebrae) nedtryckta i svalget. De som sett filmen måste även klart minnas kvinnan som får armen avhuggen med yxa (med följande pastellmålning på väggen) och hur mördaren slutligen spetsas av sin egen klädhängare, till ljudet av Daria Nicolodis panikslagna skrik, alltmedan Claudio Simonetti och hans ex-Goblins elektroniska våldsamheter forsar ut genom filmens end titles.
tisdag 20 januari 2009
Favourite Cult Directors #2
Lucio Fulci (1927-1996)
"Vad menas med 'letterbox'?" frågade jag killen på AVC en gång i tiden. Jag tror just det var det begreppet (och inte widescreen) som betecknade den här vhs-importen av filmen med titeln Gates of Hell - ett kärt barn med många namn: Paura nella città dei morti viventi, Staden med levande döda och City of the Living Dead, för att nämna några. Det var i och för sig inte just den som jag frågade om, i detta fallet, men det var just från den filmen som hans förklaring kom: "Om du tänker dig scenen när borren kör genom huvudet på snubben i Gates of Hell... Har du sett den? Tidigare har det varit så att man bara sett huvudet på honom när borren kommit igenom. På letterbox ser man oxå hur borret snurrar på båda sidor om tinningarna. Och det är mycket bättre." Jag blev kanske inte så mycket klokare av det, men visste ändå att jag skulle bli tvungen att se; så var det bara.
Fast det hade inte börjat med COTLD. Jag hade köpt en av den ökända tidningen Darksides lösnummer på Punkten i sta'n efter plugget. Där stod man länge och tjuvläste skräcktidningen innan man skulle ta bussen hem. Den fanns ett smaskigt reportage om en italiensk farbror vid namn Lucio Fulci. Kanske var det inte just detta nummer som en gång i tiden fick mig intresserad av House by the Cemetery, men det var hursomhelst den första titeln jag såg av denne regissör. Jag får erkänna att jag nog inte sett mer än en bråkdel av hela hans livsverk, men jag är helt säker på att jag sett de allra bästa och att jag aldrig mer kommer att införskaffa några andra utgåvor av Fulci än de jag redan har idag.
I varje fall var det av den där yngre killen, vilken jag tidigare berättat om, som jag lånade en inspelning av Huset vid kyrkogården. Det första som slår mig är Daniela Dorias påklädning och hennes "Steve... I swear I'm gonna split without you!" och sedan hur kniven huggs genom hennes huvud och kommer ut genom munnen (fast det var en av scenerna som var rejält trimmade; så det var långt senare som jag fick se hela förloppet). Något som jag har för mig inte var klippt var skyltdockan som tappar huvudet och man får se blodet rinna iväg. Scenen var särskilt magisk tyckte jag. Ett mycket annat mycket minnesvärt moment är ju naturligtvis Dr Freudstein i egen hög person; denna mans utseende och läte var något särskilt och kommer nog inte kunna återskapas på detta sätt och med samma effekt. Som ni förstår var jag ju tvungen att köpa den engelska videon från Melodyline. Likvärdigt var den klippt, och utöver detta mycket mörk i bilden så att det lilla som kanske inte fallt för BBFCs saxar försvann i ett svart töcken. Den oklippta utgåvan skaffade jag dock några år senare genom Vipco Strong Uncut. Idag har jag den på både europeisk och amerikansk dvd-utgåva (EC Entertainment, Anchor Bay).
HBTC var den första och sista cencurerade titeln av Fulci som jag beställde via Melodyline. Senare skaffade jag ytterligare en Strong Uncut - Zombie Flesheaters eller Zombi 2 (den italienska originaltiteln som jag hellre refererar till). Den versionen inleds snabbt med en mäktig zombie-kontakt som fick en att haja till rejält. Sämre blev det ju inte av ytterligare ökända scener som bambusplinter i ögat och starka odöda tänder som kalas på inälvor och sliter upp halsar så att blodet forsar som Niagarafallet. Fast då har redan mötet mellan scuba-zombien och hajen sålt ut biograferna. Mycket berörande var definitivt även konkvistadorerna som lerinpackade och med makar i ögonen sävligt reser sig upp och gör saken kort med huvudpersonerna som dumt nog snokat runt på den karibiska ön. Alla förhoppningar om ett lyckligt slut går sedan på skam när hela New York blir intaget av levande döda.
Via samma företag i Göteborg fick jag tillgång till att köpa holländska vhs av L'aldilà (mer känd som The Beyond) och Paura nella città.... The Beyond hade jag fått vittring om att de hade via deras särskilda skräckkatalog, men precis som med COTLD dröjde det alltså ett tag innan jag fick tag i bra utgåvor för att kunna se dem på bästa sätt (får krasst anta att jag lärt mig något under tiden). En sommardag när jag joggade från hemmet och ut på en lantlig liten väg och sprang förbi en stor hage med en kossa som stirrade svart på mig fick jag plötsligt en tanke på att jag väldigt gärna ville se den där The Beyond-filmen där två knasiga ansikten stirrar ut från omslaget. Turligt nog hade jag inte modet eller råd att köpa filmen då, inte heller City med sina huvuden ur gravarna, och tur var väl det att jag väntade.
Det är framförallt fyra filmer som jag känner väldigt starkt för när det kommer till Lucio Fulci, vilka är just ovannämnda - HBTC, Zombie 2, Beyond och COTLD. En annan mycket bra Fulci är självklart New York Ripper som jag knappast kan säga är bättre eller sämre än de fyra ovan, men som kanske inte har samma personliga aura över sig (sorry farsan!). Vidare har jag i min samling tre av hans tidigare 70-talsverk, Don't Torture a Duckling, Lizard in a Woman's Skin och Seven Notes in Black, varav samtliga är mycket kompetenta filmer och lite favoriter, men de tänker jag heller inte ta upp här och nu. Det enda jag kan nämna är att två av de sistnämnda filmerna är gialli och att den tredje inte handlar om zombies, eller ens kvackande Kalle Anka-wannabes.
"Vad menas med 'letterbox'?" frågade jag killen på AVC en gång i tiden. Jag tror just det var det begreppet (och inte widescreen) som betecknade den här vhs-importen av filmen med titeln Gates of Hell - ett kärt barn med många namn: Paura nella città dei morti viventi, Staden med levande döda och City of the Living Dead, för att nämna några. Det var i och för sig inte just den som jag frågade om, i detta fallet, men det var just från den filmen som hans förklaring kom: "Om du tänker dig scenen när borren kör genom huvudet på snubben i Gates of Hell... Har du sett den? Tidigare har det varit så att man bara sett huvudet på honom när borren kommit igenom. På letterbox ser man oxå hur borret snurrar på båda sidor om tinningarna. Och det är mycket bättre." Jag blev kanske inte så mycket klokare av det, men visste ändå att jag skulle bli tvungen att se; så var det bara.
Fast det hade inte börjat med COTLD. Jag hade köpt en av den ökända tidningen Darksides lösnummer på Punkten i sta'n efter plugget. Där stod man länge och tjuvläste skräcktidningen innan man skulle ta bussen hem. Den fanns ett smaskigt reportage om en italiensk farbror vid namn Lucio Fulci. Kanske var det inte just detta nummer som en gång i tiden fick mig intresserad av House by the Cemetery, men det var hursomhelst den första titeln jag såg av denne regissör. Jag får erkänna att jag nog inte sett mer än en bråkdel av hela hans livsverk, men jag är helt säker på att jag sett de allra bästa och att jag aldrig mer kommer att införskaffa några andra utgåvor av Fulci än de jag redan har idag.
I varje fall var det av den där yngre killen, vilken jag tidigare berättat om, som jag lånade en inspelning av Huset vid kyrkogården. Det första som slår mig är Daniela Dorias påklädning och hennes "Steve... I swear I'm gonna split without you!" och sedan hur kniven huggs genom hennes huvud och kommer ut genom munnen (fast det var en av scenerna som var rejält trimmade; så det var långt senare som jag fick se hela förloppet). Något som jag har för mig inte var klippt var skyltdockan som tappar huvudet och man får se blodet rinna iväg. Scenen var särskilt magisk tyckte jag. Ett mycket annat mycket minnesvärt moment är ju naturligtvis Dr Freudstein i egen hög person; denna mans utseende och läte var något särskilt och kommer nog inte kunna återskapas på detta sätt och med samma effekt. Som ni förstår var jag ju tvungen att köpa den engelska videon från Melodyline. Likvärdigt var den klippt, och utöver detta mycket mörk i bilden så att det lilla som kanske inte fallt för BBFCs saxar försvann i ett svart töcken. Den oklippta utgåvan skaffade jag dock några år senare genom Vipco Strong Uncut. Idag har jag den på både europeisk och amerikansk dvd-utgåva (EC Entertainment, Anchor Bay).
HBTC var den första och sista cencurerade titeln av Fulci som jag beställde via Melodyline. Senare skaffade jag ytterligare en Strong Uncut - Zombie Flesheaters eller Zombi 2 (den italienska originaltiteln som jag hellre refererar till). Den versionen inleds snabbt med en mäktig zombie-kontakt som fick en att haja till rejält. Sämre blev det ju inte av ytterligare ökända scener som bambusplinter i ögat och starka odöda tänder som kalas på inälvor och sliter upp halsar så att blodet forsar som Niagarafallet. Fast då har redan mötet mellan scuba-zombien och hajen sålt ut biograferna. Mycket berörande var definitivt även konkvistadorerna som lerinpackade och med makar i ögonen sävligt reser sig upp och gör saken kort med huvudpersonerna som dumt nog snokat runt på den karibiska ön. Alla förhoppningar om ett lyckligt slut går sedan på skam när hela New York blir intaget av levande döda.
Via samma företag i Göteborg fick jag tillgång till att köpa holländska vhs av L'aldilà (mer känd som The Beyond) och Paura nella città.... The Beyond hade jag fått vittring om att de hade via deras särskilda skräckkatalog, men precis som med COTLD dröjde det alltså ett tag innan jag fick tag i bra utgåvor för att kunna se dem på bästa sätt (får krasst anta att jag lärt mig något under tiden). En sommardag när jag joggade från hemmet och ut på en lantlig liten väg och sprang förbi en stor hage med en kossa som stirrade svart på mig fick jag plötsligt en tanke på att jag väldigt gärna ville se den där The Beyond-filmen där två knasiga ansikten stirrar ut från omslaget. Turligt nog hade jag inte modet eller råd att köpa filmen då, inte heller City med sina huvuden ur gravarna, och tur var väl det att jag väntade.
Det är framförallt fyra filmer som jag känner väldigt starkt för när det kommer till Lucio Fulci, vilka är just ovannämnda - HBTC, Zombie 2, Beyond och COTLD. En annan mycket bra Fulci är självklart New York Ripper som jag knappast kan säga är bättre eller sämre än de fyra ovan, men som kanske inte har samma personliga aura över sig (sorry farsan!). Vidare har jag i min samling tre av hans tidigare 70-talsverk, Don't Torture a Duckling, Lizard in a Woman's Skin och Seven Notes in Black, varav samtliga är mycket kompetenta filmer och lite favoriter, men de tänker jag heller inte ta upp här och nu. Det enda jag kan nämna är att två av de sistnämnda filmerna är gialli och att den tredje inte handlar om zombies, eller ens kvackande Kalle Anka-wannabes.
lördag 17 januari 2009
Books of Terror and the Macabre and Grotesque
Douglas Clegg: The Infinite
Jag började det nya året 2009 med att läsa ytterligare en roman om det besatta huset Harrow (även kallat Nightmare House) i skogarna djupt inne i delstaten New York. Douglas Clegg har skrivit en handfull längre och kortare verk i denna delvis fristående men ändå sammanhängande serie som innefattar titlarna Mischief, The Infinite, Nightmare House, The Abandoned och Necromancer. Av dessa återstår nu endast Mischief att avverka. Clegg har varit verksam åtminstone sedan 1988 då hans första roman, Halloween Man, gavs ut, men det är först under de senaste sju, åtta åren han fokuserat en stor del av sin tid till serien Harrow Academy.
I korthet handlar The Infinite om en välbärgad kvinnas besatthet av huset som sägs ha ett eget liv och en egen kraft; hon restaurerar byggnaden som har en historia av hemsökelser, bränder och ohyggliga dödsfall. I sin jakt på Harrows hemlighet har hon låtit leja ett antal män och kvinnor med såkallade övernaturliga förmågor för att på så sätt kunna dokumentera vad som händer med huset när människor med ESP bosätter sig där för observation. Vad ingen vet är att kvinnan har en dold agenda och ingen vet heller hur Harrows krafter kommer att påverka dem.
Boken kickstartar med sedvanlig kuslig skräck (varsel, visoner och ond, bråd död) för att sedan smyga fram långsamt mot slutet, alltmedan vi får ta del av karaktärernas yttre och inre liv och deras initiering i det stora, huset med oöverskådliga krafter. I de sista kapitlen exploderar emellertid handlingen i läsarens ansikte och avslutningen är blodig och makaber när Harrow släpper loss sina själar för att på sedvanligt vis samla nya offer till sig.
Harrow-serien verkar innefatta två olika sidor av Douglas Cleggs övriga författarskap – I Necromancer (får ses som en liten prolog till Harrow) och The Abandoned får vi ta del av hans förmåga att skriva av sig allt vad blod, sex och fasa hans makabra fantasi kan producera. Å andra sidan har vi större delarna av The Infinite och hela Nightmare House som ger läsaren en bild av en mycket mer långsam, stilfull och eftertänksam konstnär. Det är mycket i serien som jag anser både bra och lite sämre; totalt sätt tycker jag klart att Nightmare House är den starkare romanen i sviten – den har ett jämnare tempo och är mer genomtänkt, samt skräckinjagande på ett mer subtilt sätt än de andra, mycket mer iögonfallande, berättelserna.
I övrigt kan jag rekommendera de allra bästa böckerna som jag läst av honom; förra året avnjöts bl.a. Afterlife och Dark of the Eye som båda är mycket dystra, mörka och traumatiska att läsa. Afterlife är den stillsammare av de två. Den handlar om hur ett antal personer dödar andra människor för att sedan väcka dem tillbaka i ett försök att få dem odödliga. Och det är i själva dödsögonblicket det avgörs om det går – offren måste gå en så mentalt fasansfull död till mötes som möjligt. Dark of the Eye är blodigare och mer grafisk, men går på samma linje som Afterlife, både i jakten efter odödlighet, men framförallt i det ångestfyllande faktum att huvudpersonen är ett barn som utsätts för vuxna anhörigas vedervärdiga experiment. Och när jag nu väl är på temat så kan jag ju då också göra slag i att flagga för ett par andra Clegg-favoriter – Naomi, Breeder och ... ... ... Neverland.
Jag började det nya året 2009 med att läsa ytterligare en roman om det besatta huset Harrow (även kallat Nightmare House) i skogarna djupt inne i delstaten New York. Douglas Clegg har skrivit en handfull längre och kortare verk i denna delvis fristående men ändå sammanhängande serie som innefattar titlarna Mischief, The Infinite, Nightmare House, The Abandoned och Necromancer. Av dessa återstår nu endast Mischief att avverka. Clegg har varit verksam åtminstone sedan 1988 då hans första roman, Halloween Man, gavs ut, men det är först under de senaste sju, åtta åren han fokuserat en stor del av sin tid till serien Harrow Academy.
I korthet handlar The Infinite om en välbärgad kvinnas besatthet av huset som sägs ha ett eget liv och en egen kraft; hon restaurerar byggnaden som har en historia av hemsökelser, bränder och ohyggliga dödsfall. I sin jakt på Harrows hemlighet har hon låtit leja ett antal män och kvinnor med såkallade övernaturliga förmågor för att på så sätt kunna dokumentera vad som händer med huset när människor med ESP bosätter sig där för observation. Vad ingen vet är att kvinnan har en dold agenda och ingen vet heller hur Harrows krafter kommer att påverka dem.
Boken kickstartar med sedvanlig kuslig skräck (varsel, visoner och ond, bråd död) för att sedan smyga fram långsamt mot slutet, alltmedan vi får ta del av karaktärernas yttre och inre liv och deras initiering i det stora, huset med oöverskådliga krafter. I de sista kapitlen exploderar emellertid handlingen i läsarens ansikte och avslutningen är blodig och makaber när Harrow släpper loss sina själar för att på sedvanligt vis samla nya offer till sig.
Harrow-serien verkar innefatta två olika sidor av Douglas Cleggs övriga författarskap – I Necromancer (får ses som en liten prolog till Harrow) och The Abandoned får vi ta del av hans förmåga att skriva av sig allt vad blod, sex och fasa hans makabra fantasi kan producera. Å andra sidan har vi större delarna av The Infinite och hela Nightmare House som ger läsaren en bild av en mycket mer långsam, stilfull och eftertänksam konstnär. Det är mycket i serien som jag anser både bra och lite sämre; totalt sätt tycker jag klart att Nightmare House är den starkare romanen i sviten – den har ett jämnare tempo och är mer genomtänkt, samt skräckinjagande på ett mer subtilt sätt än de andra, mycket mer iögonfallande, berättelserna.
I övrigt kan jag rekommendera de allra bästa böckerna som jag läst av honom; förra året avnjöts bl.a. Afterlife och Dark of the Eye som båda är mycket dystra, mörka och traumatiska att läsa. Afterlife är den stillsammare av de två. Den handlar om hur ett antal personer dödar andra människor för att sedan väcka dem tillbaka i ett försök att få dem odödliga. Och det är i själva dödsögonblicket det avgörs om det går – offren måste gå en så mentalt fasansfull död till mötes som möjligt. Dark of the Eye är blodigare och mer grafisk, men går på samma linje som Afterlife, både i jakten efter odödlighet, men framförallt i det ångestfyllande faktum att huvudpersonen är ett barn som utsätts för vuxna anhörigas vedervärdiga experiment. Och när jag nu väl är på temat så kan jag ju då också göra slag i att flagga för ett par andra Clegg-favoriter – Naomi, Breeder och ... ... ... Neverland.
torsdag 15 januari 2009
Favourite Cult Directors #1
Dario Argento (*1940-)
Det var en gång på den gamla hyrbutiken ”Broadway” (numera känd som ”Hemmakväll”) en gång för halva livet sedan, när jag åkt in till sta’n som jag fastnade för ett omslag med en egendomlig och lite skrämmande bild på insticket; ett par uppspärrade ögon med några slags galler framför och en mörk bakgrund med vad som såg ut som fönster. (Hur beskriver man bäst ett intryck?) Terror at the Opera löd titeln, men texten och bilderna på baksidan var knappast lockande och det tog lång tid innan jag faktiskt hyrde den tillsammans med ett par andra filmer. Det var ju tur det, kanske, att jag skulle välja just den i det stora utbudet av dussinskräckisar, för det var i och med denna film som jag fick kännedom om den store Dario Argento. Mycket av filmen tyckte jag var segt och knasigt, men samtidigt blev jag otroligt fascinerad av ett sätt att göra film som jag aldrig tidigare mött. Jag glömmer aldrig hur William McNamara blir stucken rakt genom halsen in i munnen av en maskerad, handskförsedd mördare som sedan bara fortsätter att hugga honom medan Cristina Marsillach, maktlöst fjättrad, tvingas se på för att hennes ögonlock inte ska slitas sönder av nålarna fasttejpade under ögonen. Allt detta ackompanjerat av trashig 80-talsmetall – what a rush! Men det var inte slut där. Senare i filmen skjuter skurken Ian Charleston en revolverkula genom titthålet på en dörr; kulan går rakt in i ögat på Daria Nicolodi, som nyfiket tittar på andra sidan, fortsätter genom huvudet och slår sedan sönder telefonen - allt i en enda lång slow motion-färd.
Då lade jag inte märke till regissörens namn, men på något sätt kopplade jag senare ihop namnet med filmen och en handfull andra titlar associerade med honom. I en katalog från ”Melodyline” (speciellt utformad för dem som var intresserade av skräckfilm) fanns titeln Inferno med på bild, medan en annan, Deep Red, bara var listad. Istället köpte jag en helt annan film (Midnight, i tron att det var en Argento) vilket nog var ett av mina första, allra sämsta köp. Istället blev nästa Argento-film Creepers (äks Phenomena), från ”House of Horror”-gänget i hårt nedklippt (mycket värre än vad Terror at the Opera var) utgåva kopierad på vhs, tillsammans med Maylams The Burning. Men sina vanor trogna hade de gjort en miss vid inspelningen av Creepers, för innan filmens gick igång svischade för ett ögonblick en annan inledning upp, Suspirias trummande opening credits (men det visste jag ju inte då). Skumt, tyckte jag, men det måste ändå ha bidragit till att föra mig vidare på den lilla stig jag så smått börjat trampa upp. De stackars 75 minuterna gav mig mer smak för denne man och hans filmer; stämningen var skön, musiken fantastisk och handlingen var som i Opera brutal och kompromisslös . Så blev jag kär i Jennifer Connelly, till på köpet!
Suspiria köpte jag på Melodyline (klippt, klippt film… igen) och den var på nytt våldsam, ibörjan, men sen tyckte jag det inte var så rafflande längre. Jag tyckte om den, precis som de tidigare två, men började så småningom tvivla på att jag gjort rätt med hans filmer. Deep Red från Redemption förstärkte känslan av ångestfylld brunst gentemot Argento. Filmerna var dyra och jag kände inte att jag riktigt fick valuta för pengarna och, allra värst, att jag inte vågade tro på min egen känsla. Känslan sa mig att jag ändå skulle ha kvar filmerna och testa ytterligare filmer. Det var början på ett gift. Tenebrae var nästa i tur (från den där killen ni vet ;-) Den var den mest fartfyllda och råa hittills och jag tyckte mig känna mig säkrare med regissören igen. Det var bara det där makabra dödsfallet i slutet som fick mig att undra lite: ”Skumt, funkar det där verkligen?”. Så tänkte jag flera år framöver.
Åren gick och jag skaffade mig nya filmer, nya favoriter, alltmedan jag fortsatte att titta på Argento och köpa nya vhs-utgåvor av hans filmer som jag jagade runt ganska länge efter. För några år sedan skaffade jag hemmabio och efter att ha sålt av nästan alla mina videos började ett långt arbete att samla ihop till en bra filmsamling. Allteftersom jag såg till att skaffa vad jag trodde och ansåg vara de bästa utgåvorna tillgängliga på dvd-formatet visade det sig mer och mer att jag inte haft fel i de grundläggande känslorna jag hade för Dario Argento; hans filmer gick från klarhet till klarhet och ju äldre jag har blivit, ju mer har jag lärt mig att uppskatta denna mästare för hans livsverk. Då, för länge sen, visste jag att det var något som tilltalade mig, men inte alltid vad; nu förstår jag det på ett helt annat sätt och för varje gång jag ser filmerna igen upptäcker jag nya saker som stärker hans särskilda plats i mitt hjärta. Efterhand som dvd-samlingen växte i hyllan intresserade jag mig mer och mer för musiken – Goblin, Simonetti, Emerson m.fl. – och började även samla på soundtrack (även till andra filmer av andra filmskapare), vilket till slut ledde till att musik och film gick hand i hand och verkade som positiv förstärkning på varandra, gång efter annan...
Det var en gång på den gamla hyrbutiken ”Broadway” (numera känd som ”Hemmakväll”) en gång för halva livet sedan, när jag åkt in till sta’n som jag fastnade för ett omslag med en egendomlig och lite skrämmande bild på insticket; ett par uppspärrade ögon med några slags galler framför och en mörk bakgrund med vad som såg ut som fönster. (Hur beskriver man bäst ett intryck?) Terror at the Opera löd titeln, men texten och bilderna på baksidan var knappast lockande och det tog lång tid innan jag faktiskt hyrde den tillsammans med ett par andra filmer. Det var ju tur det, kanske, att jag skulle välja just den i det stora utbudet av dussinskräckisar, för det var i och med denna film som jag fick kännedom om den store Dario Argento. Mycket av filmen tyckte jag var segt och knasigt, men samtidigt blev jag otroligt fascinerad av ett sätt att göra film som jag aldrig tidigare mött. Jag glömmer aldrig hur William McNamara blir stucken rakt genom halsen in i munnen av en maskerad, handskförsedd mördare som sedan bara fortsätter att hugga honom medan Cristina Marsillach, maktlöst fjättrad, tvingas se på för att hennes ögonlock inte ska slitas sönder av nålarna fasttejpade under ögonen. Allt detta ackompanjerat av trashig 80-talsmetall – what a rush! Men det var inte slut där. Senare i filmen skjuter skurken Ian Charleston en revolverkula genom titthålet på en dörr; kulan går rakt in i ögat på Daria Nicolodi, som nyfiket tittar på andra sidan, fortsätter genom huvudet och slår sedan sönder telefonen - allt i en enda lång slow motion-färd.
Då lade jag inte märke till regissörens namn, men på något sätt kopplade jag senare ihop namnet med filmen och en handfull andra titlar associerade med honom. I en katalog från ”Melodyline” (speciellt utformad för dem som var intresserade av skräckfilm) fanns titeln Inferno med på bild, medan en annan, Deep Red, bara var listad. Istället köpte jag en helt annan film (Midnight, i tron att det var en Argento) vilket nog var ett av mina första, allra sämsta köp. Istället blev nästa Argento-film Creepers (äks Phenomena), från ”House of Horror”-gänget i hårt nedklippt (mycket värre än vad Terror at the Opera var) utgåva kopierad på vhs, tillsammans med Maylams The Burning. Men sina vanor trogna hade de gjort en miss vid inspelningen av Creepers, för innan filmens gick igång svischade för ett ögonblick en annan inledning upp, Suspirias trummande opening credits (men det visste jag ju inte då). Skumt, tyckte jag, men det måste ändå ha bidragit till att föra mig vidare på den lilla stig jag så smått börjat trampa upp. De stackars 75 minuterna gav mig mer smak för denne man och hans filmer; stämningen var skön, musiken fantastisk och handlingen var som i Opera brutal och kompromisslös . Så blev jag kär i Jennifer Connelly, till på köpet!
Suspiria köpte jag på Melodyline (klippt, klippt film… igen) och den var på nytt våldsam, ibörjan, men sen tyckte jag det inte var så rafflande längre. Jag tyckte om den, precis som de tidigare två, men började så småningom tvivla på att jag gjort rätt med hans filmer. Deep Red från Redemption förstärkte känslan av ångestfylld brunst gentemot Argento. Filmerna var dyra och jag kände inte att jag riktigt fick valuta för pengarna och, allra värst, att jag inte vågade tro på min egen känsla. Känslan sa mig att jag ändå skulle ha kvar filmerna och testa ytterligare filmer. Det var början på ett gift. Tenebrae var nästa i tur (från den där killen ni vet ;-) Den var den mest fartfyllda och råa hittills och jag tyckte mig känna mig säkrare med regissören igen. Det var bara det där makabra dödsfallet i slutet som fick mig att undra lite: ”Skumt, funkar det där verkligen?”. Så tänkte jag flera år framöver.
Åren gick och jag skaffade mig nya filmer, nya favoriter, alltmedan jag fortsatte att titta på Argento och köpa nya vhs-utgåvor av hans filmer som jag jagade runt ganska länge efter. För några år sedan skaffade jag hemmabio och efter att ha sålt av nästan alla mina videos började ett långt arbete att samla ihop till en bra filmsamling. Allteftersom jag såg till att skaffa vad jag trodde och ansåg vara de bästa utgåvorna tillgängliga på dvd-formatet visade det sig mer och mer att jag inte haft fel i de grundläggande känslorna jag hade för Dario Argento; hans filmer gick från klarhet till klarhet och ju äldre jag har blivit, ju mer har jag lärt mig att uppskatta denna mästare för hans livsverk. Då, för länge sen, visste jag att det var något som tilltalade mig, men inte alltid vad; nu förstår jag det på ett helt annat sätt och för varje gång jag ser filmerna igen upptäcker jag nya saker som stärker hans särskilda plats i mitt hjärta. Efterhand som dvd-samlingen växte i hyllan intresserade jag mig mer och mer för musiken – Goblin, Simonetti, Emerson m.fl. – och började även samla på soundtrack (även till andra filmer av andra filmskapare), vilket till slut ledde till att musik och film gick hand i hand och verkade som positiv förstärkning på varandra, gång efter annan...
måndag 12 januari 2009
Further Confessions...
"Varför ska du springa ner på Hörnans och hyra när du kan låna filmerna från mig?" Så löd frågan från en snubbe några år yngre än jag som bodde några gator längre bort, mellan mig och min gamle polare. Det var många år sen nu, innan någon av oss hade mönstrat (en av oss fick reserven och en annan gjorde bort sig totalt?!). Så jag lånade filmer från honom; han hade väl ett par, tre tusen filmer på band som han spelat av från olika kabel- eller satellitkanaler. Men det var framförallt inte de ordinarie filmerna, utan mer udda filmer inom skräck, suspense, supernatural och annat som var intressant för min del. Några tidiga filmer jag kom över därifrån var hederliga gamla 70- och 80-talare som From Beyond, House by the Cemetery (innan Melodyline), Day of the Woman, Phantasm, Tenebrae, samt ett antal till jag inte kan dra mig till minnes. Under tiden jag började få smak för Dario Argento letade jag vid en tidpunkt efter hans Inferno bland killens alla vhs och hittade en snarlik titel i hans hopkokade indexkatalog och lånade hem den tillsammans med ett antal andra filmer. Grejen var ju den att när jag satte på filmen hemma blev jag inte lätt överraskad när jag fick reda på att titeln mer exakt löd Anal Inferno ... Sen var det färdliglånat där, för min del ...
Mitt filmbeställande skapade ett beteende som jag fortfarande har kvar idag; jag kände att jag var tvungen att hela tiden smussla med mina filmer och gömma dem bakom böcker i hyllor och i skrymslen i vårt gamla lekrum eller i nån attachéväska med kombinationslås. Det här behovet av att gömma och vara på min vakt har färgat mig in i vuxen ålder så att jag ogärna visar inköp av inte bara filmer, utan många andra saker med för den delen, vilket ibland lett till trubbel med exempelvis min fru när hon "inte vill att vi ska ha hemligheter för varandra". Vadå hemligheter? Jag har bara inte vanan eller självförtroendet att visa varenda film jag köpt eller sett för en människa till som eventuellt inte skulle tycka det lämpligt, varken ekonomiskt eller etiskt. Å andra sidan vet hon mycket mer än vad man tror om mig om min filmsamling och kanske är det därför inte vill utforska det mer... Jag kan nämna en annan anekdot (på begäran) när det gäller våldsfilm och mina föräldrar: Det var inte lätt med farsan heller - han ville ofta se mina filmer, vilket inte kändes roligare än morsans reaktioner. Vid ett tillfälle hade han lyckat snoka reda på min New York Ripper och börjat se på den. Han hade lämnat kvar den i spelaren och när jag upptäckte detta gömde jag snabbt undan den igen med nån knasig tanke att både jag och farsan skulle glömma bort att han tjuvtittat. Sen kom han, några dagar senare, och viskade lite trevande i mitt öra och undrade vad jag hade gjort av den där porrfilmen han ville se mer av... Ja.. jag säger bara det - Fan ta dig, Delli Colli! :-D
Kwak-kwak! That's for being stupid in the first place.
fredag 9 januari 2009
Confessions... Part The Third
Vad hon sa exakt till snubbarna på AVC och vad de svarade vet jag inte, men mycket pinsamt var det iallafall. Det förde tankarna till när morsan ringde en galen vikarie på gymnasiet som dissat min svenskuppsats och undrade varför, vilket definitivt ledde till att jag sänkte betyget den terminen (en orsak till att man själv blev pedagog?!). En stund efteråt ringde jag själv till Art Video och bad om ursäkt det som hänt; de skrattade bara och föreslog i förbifarten andra erbjudanden utöver kannibaltemat på det senaste utskicket.
Art Video Club var inte den första som försett mig med filmer och utvecklat mitt intresse vidare. Det började ju, som jag kanske nämnt tidigare, med Melodyline i GTB där jag skaffade mig mina första favoritfilmer, bl.a. Basket Case, House by the Cemetery, Re-Animator, Suspiria... För det mesta var dessa mer eller mindre censurklippta enligt BBFC, ända till jag fick tillgång till ett flertal "strong uncut" VIPCO-releaser. Men hur många har väl inte börjat sina filmäventyr med klippta filmer på kass bandsallad? Sedan började jag oxå beställa film från det ökända House of Horror-gänget under sina olika alias (Rysarklubben hette den då, tror jag). Då blev det kopierade vhs-kassetter av varierande längd och från varierande källmaterial, exempelvis Creepers, The Burning (på egentillverkad double-bill!), Bloody Moon, The Church (exklusivt med italienskt tal utan subs)... Dock minns jag bäst en insnöad vinterdag när jag efter lång väntan fick hem ett band med Cannibal Ferox, mitt under snöskottningen.
"Stackare", kommenterade frontfiguren för AVC när jag berättade om Melodyline... och ... "Det kan väl vem som helst köpa filmer och kopiera av dem och sälja..." följde genmälet på MoH. Sen blev det att man köpte en del från AVC och senare Midnight Video (svenska PAL-grenen?!). Många kvalitetsfilmer hade de, OKLIPPTA, men smakar det så kostar det. De var ganska roliga de där när man ringde och beställde - hälften av gångerna försökte de pracka på mig andra, knasigare filmer som GG Allin och liknande... Nån gång när man ringde efter att morsan lagt sig (top secret, ni vet...) kunde de vara lite på lyran, verkade det som, så att de glömde min beställning. Tror ändå man köpte för lite, med tanke på hur mycket film de erbjöd. Jag tror minsann att jag var lite av det där de skriftligen brukade klaga på i utskicken - "listbögar och katalogrunkare" (underförstått: Beställ nu för fan!)...
(det kommer mera...:-)
Art Video Club var inte den första som försett mig med filmer och utvecklat mitt intresse vidare. Det började ju, som jag kanske nämnt tidigare, med Melodyline i GTB där jag skaffade mig mina första favoritfilmer, bl.a. Basket Case, House by the Cemetery, Re-Animator, Suspiria... För det mesta var dessa mer eller mindre censurklippta enligt BBFC, ända till jag fick tillgång till ett flertal "strong uncut" VIPCO-releaser. Men hur många har väl inte börjat sina filmäventyr med klippta filmer på kass bandsallad? Sedan började jag oxå beställa film från det ökända House of Horror-gänget under sina olika alias (Rysarklubben hette den då, tror jag). Då blev det kopierade vhs-kassetter av varierande längd och från varierande källmaterial, exempelvis Creepers, The Burning (på egentillverkad double-bill!), Bloody Moon, The Church (exklusivt med italienskt tal utan subs)... Dock minns jag bäst en insnöad vinterdag när jag efter lång väntan fick hem ett band med Cannibal Ferox, mitt under snöskottningen.
"Stackare", kommenterade frontfiguren för AVC när jag berättade om Melodyline... och ... "Det kan väl vem som helst köpa filmer och kopiera av dem och sälja..." följde genmälet på MoH. Sen blev det att man köpte en del från AVC och senare Midnight Video (svenska PAL-grenen?!). Många kvalitetsfilmer hade de, OKLIPPTA, men smakar det så kostar det. De var ganska roliga de där när man ringde och beställde - hälften av gångerna försökte de pracka på mig andra, knasigare filmer som GG Allin och liknande... Nån gång när man ringde efter att morsan lagt sig (top secret, ni vet...) kunde de vara lite på lyran, verkade det som, så att de glömde min beställning. Tror ändå man köpte för lite, med tanke på hur mycket film de erbjöd. Jag tror minsann att jag var lite av det där de skriftligen brukade klaga på i utskicken - "listbögar och katalogrunkare" (underförstått: Beställ nu för fan!)...
(det kommer mera...:-)
tisdag 6 januari 2009
Books of the Living Dead
Nej, jag läser inte faktaböcker; jag läser skönlitteratur (fiction)... ;-)
Avslutade det litterära året 2008 med två böcker av Brian Keene (årets nyupptäckta favorit) - The Rising och City of the Dead. Från början var jag skeptisk till att läsa de här böckerna eftersom de är mer eller mindre renodlad zombielitteratur; tankarna för mig i detta fall närmast till halvdana hopkok som John Russos Return of the Living Dead. Emellertid finns det en mängd skönlitterära böcker om just zombier och deras roll i en post-apocalypsens tidevarv. Jag tänkte att våga är hälften vunnet och faktumet att jag några månader innan läst två riktigt bra böcker av Keene (Dark Hollow och Ghost Walk) hjälpte mig på traven att ta steget fullt ut.
En partikelaccellerator har rivit ett hål mellan dimensionerna och demoner som tidigare härskat över skapelsen får tillträde till Jorden igen genom att ta besitting av döda människors och djurs kroppar. The Rising börjar med att huvudpersonen Jim Thurmond flyr från sitt skyddsrum, bort från de ruttnande, besatta liken av hans hustru och ofödda dotter. På jakt efter sin förlorade son från ett tidigare äktenskap ger han sig ut i en extremt livsfarlig värld av ruttnande, halvätna människokroppar, zombiefåglar, levande döda rovdjur, hjortar och råttor. Allt som varit levande: människor, djur, fåglar, reptiler - allt utom insekter och växter - är nu i snabb jakt på att döda allt levande, så att alla kroppar kan besittas.
Skillnaden från exempelvis Romeros zombier är att de döda i Keenes böcker blir boning åt ett annat väsen efter att själen förlorats. Dessa väsen är intelligenta och kan ta vara på alla minnen och kunskaper som lämnats kvar i de döda människornas och djurens kroppar och hjärnor. En gemensam nämnare är dock den klassiska "förstör hjärnan så dödar du zombien" (fast då får de bara ett nytt liv i nån annan döing :-D) Boken utlovar och uppfyller med råge kraven på blod, inälvor, råhet och makabra scener. Fast det bästa är egentligen de djupgående karaktärerna och den icke bortglömda samhällsdebatten: Vad händer när samhällets strukturer bryts ned? Svaret får gamle Romeros Day of the Dead att liknas vid en vacker liten godnattsaga för småbarnen.
Fast prata om boken går inte så bra, ärligt talat. Läs den! Det kan jag verkligen rekommendera. Uppföljaren, City of the Dead, tar vid direkt efter cliff-hangern, så kanske är det bäst att skaffa båda två samtidigt (vilket jag inte riktigt gjorde, men det funkade bra för mig). City spinner vidare på samma huvudpersoner, men här får man reda på mer om de grupper av "demoner" och deras mytologi och metoder för att utrota människor, djur, insekter och växtlighet, för att förinta vår värld totalt och flytta vidare till ny kreationer att utplåna. Människornas sista utpost är nu en kraftigt fortifierad skyskrapa som håller stånd mot fiender till lands, luft och under jord. Med bara ett par hundra av människosläktet kvar försöker man klara sig undan den annalkande, slutliga invasionen av levande döda... Blood and Guts Galore utlovas (om än inte lika mycket handling och karaktärer, även om det är helt okej ändå...), likväl stenhård action från människor, döda, fåglar, råttor och alligatorer... ENJOY!
Serien innehåller även en tredje bok - Dead Sea (som jag inte läst), men vad jag förstår är den mer fristående än de andra två... och kanske inte lika bra heller...?
http://www.briankeene.com/ http://en.wikipedia.org/wiki/Brian_Keene
Avslutade det litterära året 2008 med två böcker av Brian Keene (årets nyupptäckta favorit) - The Rising och City of the Dead. Från början var jag skeptisk till att läsa de här böckerna eftersom de är mer eller mindre renodlad zombielitteratur; tankarna för mig i detta fall närmast till halvdana hopkok som John Russos Return of the Living Dead. Emellertid finns det en mängd skönlitterära böcker om just zombier och deras roll i en post-apocalypsens tidevarv. Jag tänkte att våga är hälften vunnet och faktumet att jag några månader innan läst två riktigt bra böcker av Keene (Dark Hollow och Ghost Walk) hjälpte mig på traven att ta steget fullt ut.
En partikelaccellerator har rivit ett hål mellan dimensionerna och demoner som tidigare härskat över skapelsen får tillträde till Jorden igen genom att ta besitting av döda människors och djurs kroppar. The Rising börjar med att huvudpersonen Jim Thurmond flyr från sitt skyddsrum, bort från de ruttnande, besatta liken av hans hustru och ofödda dotter. På jakt efter sin förlorade son från ett tidigare äktenskap ger han sig ut i en extremt livsfarlig värld av ruttnande, halvätna människokroppar, zombiefåglar, levande döda rovdjur, hjortar och råttor. Allt som varit levande: människor, djur, fåglar, reptiler - allt utom insekter och växter - är nu i snabb jakt på att döda allt levande, så att alla kroppar kan besittas.
Skillnaden från exempelvis Romeros zombier är att de döda i Keenes böcker blir boning åt ett annat väsen efter att själen förlorats. Dessa väsen är intelligenta och kan ta vara på alla minnen och kunskaper som lämnats kvar i de döda människornas och djurens kroppar och hjärnor. En gemensam nämnare är dock den klassiska "förstör hjärnan så dödar du zombien" (fast då får de bara ett nytt liv i nån annan döing :-D) Boken utlovar och uppfyller med råge kraven på blod, inälvor, råhet och makabra scener. Fast det bästa är egentligen de djupgående karaktärerna och den icke bortglömda samhällsdebatten: Vad händer när samhällets strukturer bryts ned? Svaret får gamle Romeros Day of the Dead att liknas vid en vacker liten godnattsaga för småbarnen.
Fast prata om boken går inte så bra, ärligt talat. Läs den! Det kan jag verkligen rekommendera. Uppföljaren, City of the Dead, tar vid direkt efter cliff-hangern, så kanske är det bäst att skaffa båda två samtidigt (vilket jag inte riktigt gjorde, men det funkade bra för mig). City spinner vidare på samma huvudpersoner, men här får man reda på mer om de grupper av "demoner" och deras mytologi och metoder för att utrota människor, djur, insekter och växtlighet, för att förinta vår värld totalt och flytta vidare till ny kreationer att utplåna. Människornas sista utpost är nu en kraftigt fortifierad skyskrapa som håller stånd mot fiender till lands, luft och under jord. Med bara ett par hundra av människosläktet kvar försöker man klara sig undan den annalkande, slutliga invasionen av levande döda... Blood and Guts Galore utlovas (om än inte lika mycket handling och karaktärer, även om det är helt okej ändå...), likväl stenhård action från människor, döda, fåglar, råttor och alligatorer... ENJOY!
Serien innehåller även en tredje bok - Dead Sea (som jag inte läst), men vad jag förstår är den mer fristående än de andra två... och kanske inte lika bra heller...?
http://www.briankeene.com/ http://en.wikipedia.org/wiki/Brian_Keene
lördag 3 januari 2009
Confessions... Part the Second
Jag minns vidare att jag och min polare gick till ett gatukök vid stationen (stället är sedan många år borta) som hade ett litet krypin på några få kvadratmeter med hyrfilmer av lägre status än vad som fanns på den riktiga videouthyraren på byn. En av de mer minnesvärda omslagen därinne var det till The Evil Dead, med den klassiska handen som drar ner tjejen i träskets djup. Något över 70 minuter har jag för mig att filmens längd var, vilket kändes väldigt kort (då visste jag inte mycket om censur och dyl.) Det blev aldrig att vi såg den, men under en marknad i augusti, i början av nittiotalet, fick jag syn på en vhs vid namn Evil Dead 2 och när jag några veckor senare såg i tidningen att denna film skulle sändas på kabelteve cyklade jag i ilfart tvärs över sta'n till några av min familjs bekanta som hade just den kanalen och gav dem ett inspelningsbart band. Tyvärr hade jag tagit loss den där plastbiten på kanten så de hann inte spela in början på filmen utan fick ta ett eget band. Ändå missade jag bara de första fem minuterna, vilken tur (eller otur?) - mitt liv kunde tagit en helt annan vändning om de missat spela in filmen åt mig.
Vännerna hade sett filmen tillsammans med sina barn och det verkade som om de inte riktigt visste vad det var jag hade bett dem spela in, vilket jag själv inte visste för den delen. Jag bara betraktade deras häpna, halvt förskräckta skratt när de försökte beskriva vad de gått igenom. Hittills hade jag inte sett något liknande, inte något ens i närheten, av vad jag fick se. Det var oerhört fascinerande, knasigt, kusligt och vansinnigt roligt (har alltid saknat de passande orden för denna). Det var först ytterligare några år senare som Peter Jackson (vadå "Sagan om Ringen"?!) väckte liknande egendomliga känslor hos mig när jag såg Bad Taste och Braindead (fortfarande de två bästa splatterkomedierna som finns). Jag visade filmen för polaren och han var riktigt entusiastisk (han hade själv sett mycket mer vid den här tiden av farliga filmer, klippta som oklippta. Däremot var det ingen hitt att visa den för föräldrarna; morsan fick nästan en lika stor chock som när jag visade henne Jurtjyrkogården, då hon fick ta lugnande för att kunna sova och ge mig en rejäl utskällning på kuppen.
Morsan var väldigt mycket motståndare till mitt gryende och växande, nya filmintresse. Hon hade varit på någon föreläsning om videovåld långt tidigare och hon förfasade sig över vad som kunde ske med mig när jag såg dessa filmer. Fast vid det laget som jag började köpa engelskimporterade vhs genom MelodyLine var jag så pass gammal att jag inte behövde någon målsmanns underskrift eller annan tillåtelse. Jag var så gammal som nitton när kompisen beställde Clive Barkers Hellraiser och jag Hennenlotters Basket Case (båda klippta, som så utgåvor från England och via ML). Problemet var bara att jag kände mig tvungen att hela tiden smussla med mina köp, år ut och år in. Ibland kom hon på mig med beställningstalonger och produktutskick och vi grälade väldigt om inte bara moralen i det hela utan även hur mycket pengar jag eventuellt slösade bort på skräp. Jag minns särskilt en gång då det blev riktigt jobbigt; det var när jag blivit medlem i Art Video Club och hon upptäcket ett flygblad men bild och information över kannibalfilmen Make Them Die Slowly (äks. Cannibal Ferox). Trots att jag rivit sönder utskicket och slängt det i papperskorgen, tog hon och pusslade ihop det och ringde killarna på AVC och undrade vad det var för olagligheter de höll på med...
(to be continued... osv.)
Vännerna hade sett filmen tillsammans med sina barn och det verkade som om de inte riktigt visste vad det var jag hade bett dem spela in, vilket jag själv inte visste för den delen. Jag bara betraktade deras häpna, halvt förskräckta skratt när de försökte beskriva vad de gått igenom. Hittills hade jag inte sett något liknande, inte något ens i närheten, av vad jag fick se. Det var oerhört fascinerande, knasigt, kusligt och vansinnigt roligt (har alltid saknat de passande orden för denna). Det var först ytterligare några år senare som Peter Jackson (vadå "Sagan om Ringen"?!) väckte liknande egendomliga känslor hos mig när jag såg Bad Taste och Braindead (fortfarande de två bästa splatterkomedierna som finns). Jag visade filmen för polaren och han var riktigt entusiastisk (han hade själv sett mycket mer vid den här tiden av farliga filmer, klippta som oklippta. Däremot var det ingen hitt att visa den för föräldrarna; morsan fick nästan en lika stor chock som när jag visade henne Jurtjyrkogården, då hon fick ta lugnande för att kunna sova och ge mig en rejäl utskällning på kuppen.
Morsan var väldigt mycket motståndare till mitt gryende och växande, nya filmintresse. Hon hade varit på någon föreläsning om videovåld långt tidigare och hon förfasade sig över vad som kunde ske med mig när jag såg dessa filmer. Fast vid det laget som jag började köpa engelskimporterade vhs genom MelodyLine var jag så pass gammal att jag inte behövde någon målsmanns underskrift eller annan tillåtelse. Jag var så gammal som nitton när kompisen beställde Clive Barkers Hellraiser och jag Hennenlotters Basket Case (båda klippta, som så utgåvor från England och via ML). Problemet var bara att jag kände mig tvungen att hela tiden smussla med mina köp, år ut och år in. Ibland kom hon på mig med beställningstalonger och produktutskick och vi grälade väldigt om inte bara moralen i det hela utan även hur mycket pengar jag eventuellt slösade bort på skräp. Jag minns särskilt en gång då det blev riktigt jobbigt; det var när jag blivit medlem i Art Video Club och hon upptäcket ett flygblad men bild och information över kannibalfilmen Make Them Die Slowly (äks. Cannibal Ferox). Trots att jag rivit sönder utskicket och slängt det i papperskorgen, tog hon och pusslade ihop det och ringde killarna på AVC och undrade vad det var för olagligheter de höll på med...
(to be continued... osv.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
