DRAG ME... och hemmabio med polaren!

Polaren ringde som vanligt från sin jobbmobil till min mobil i går (söndags) och undrade om vi skulle träffas. Jag och familjen var ute i skogen och sen skulle vi på ungarnas halvårskalas, men jag frågade om han ville gå på den senare föreställningen på Filmstaden, efter att jag nattat ungarna hemma på kvällen; han sa att han måste snåla till löningen, men jag hade redan tänkt på att bjuda honom för att jag kände mig så himla peppad och taggad för filmen jag velat se sen länge nu, så han sa att han kunde bjuda tillbaka sen, varpå jag svarade att "det ordar sig nog." Frånsett från någon helg då och då har vi denna vår och sommar återupptagit den avslutade trend från sensommaren och hösten att träffas på söndagarna och göra nåt kul. Tidigare var det tennis som gällde, men nu har jag tagit initiativet till att ha filmeftermiddagar/-kvällar och det har varit roligt både för honom och mig: Jag har visat honom en hel del av mina filmer genom veckorna och igår träffades vi på stan innan nio och hämtade ut våra reserverade för Sam Raimis återkomst till skräckfilm -- Drag Me To Hell.

Det har länge varit en önskan att vilja visa de filmer jag tycker om för min gamle vän och då går alltid tankarna till de dagar då jag visade honom den där gamla vhs-inspelningen av Evil Dead II på femman (eller vad kanalen hette på den tiden) och när vi för första gången köpte hem filmer från MelodyLine. Då fortsatte mitt kultfilmsintresse, medan polarens intesse mer låg på musik och annat. Men han har alltid velat se film och nu känns det som han börjar bli lite urskiljande och källkritisk, vilket borde passa mig i min nya mission att göra en riktig kultfilmsnörd av honom (lite att ta i kanske, men ni fattar vad jag menar?). Första filmen ut var ändå lite "mainstream, off-Hollywood" med The Descent (Pathé-utgåvan och inte slarviga Scanbox), följt av Zombi 2. Han gillade båda de båda och hade inga problem med den innehålls- och formmässiga kontrasten mellan filmerna. Jag tyckte det var positivt så varje söndag började jag pracka på ett gäng nya filmer åt honom att se och han tog betet varje gång. Filmerna som följde inpå var Tenebrae, Phenomena och Suspiria. Han gillade farten och fläkten i Tenebrae och det udda i Phenomena, gillade inte den långsamma Suspiria (även om han klart uppskattade det visuella i den).

Alltmedan vi fick riktig smak för det så blev det fler och fler filmer ur tortyrkammaren; av de mest anmärkningsvärda bör väl i första hand nämnas: The Prowler, Bay of Blood, The Deadly Spawn, Humanoids from the Deep och Scanners. Som väntat imponerades min Dude-dödsporlare av råheten och det tuffa i den bajonettbärande och högaffel svingande, försmådde Viet-veteranden; asflabbade åt det underhållande taffliga rafflet och billiga Spawn och Humanoids; samt förvånades över att Scanners var så bra och intensiv, vilket han inte mindes den vara. Fast kronan på verket (än så länge) var när vi såg Mario Bavas gamla klassiker där han verkligen tappade haka på slutet: "Va! Va' i helvete hände?!" Han kunde knappt sluta asflabba av förvåningen och chocken att ungarna till slut fixade dealen... "They are good at playing dead! Hahahahahahahah..." messade han mig på mobilen när jag cyklade hem med väskan full med film ;-D

Så, inte som en härlig avslutning på vårt tittande utan som en härlig bekräftelse på desamma, kändes det som att ett riktigt biobesök med äkta, hederliga skräck (Friday-09 får ursäkta) av en riktig expert som återutforskar sina gamla domäner som ett riktigt bra drag. Min kompis gillade den skarpt (överfallet i bilen gillade han bäst), men jag älskade den. Drag Me To Hell är en gammal mästares återkomst till sitt rätta element och det känns skönt att alla belackare av honom kan få munnarna tilltäppta en gång för alla; de må tycka illa om Spider Man-filmerna, och rättmäteligen avsky The Grudge, men de ska inte kunna hävda att Sam Raimi inte är en av de bästa (skräck-)regissörerna som fortfarande är med i gamet. Få ändan ur era sönderfisna soffor och ränn iväg och se filmjäveln, på bio -- CAPISCI ?!