The Turtle Can't Help Us! -- Stephen King's IT

Before the universe there had only been two things. One was Itself and the other was the Turtle.

Den lilla staden Derry är inte som alla andra små samhällen; en gång varje generation kommer ett monster på besök och livnär sig på stadens invånare – bytet är i första hand barn. När DET dyker upp 1957 och mördar Stammande Billy Denbroughs lillebror George är det bara början på en ny våg av försvunna och dödade barn, en våg som inte kulminerar och upphör förrän sommaren året efter. Barnen och de övriga invånarna i staden är DETs egna jaktmark och har varit i evigheter sedan DET kom dit…

Men det är något som händer 1958, något annorlunda – ett gäng ungar, sex pojkar och en flicka – sju barn som vägrar bli offer för DET utan beslutar sig för att besegra monstret som dödat så många. De är ”losers” och är mer eller mindre svaga och/eller utsatta: storebror William Denbrough stammar och har fått skulden av sina föräldrar för lille Georgies död; Ben Hanscombe är skolans ”fatso”; Richie Tozier snackar för mycket och hamnar i trubbel; Eddie Kaspbrack har en överbeskyddande mamma som tror att han har astma och snart ska dö; Mike Hanlon är Derrys enda nigger och den tokige Henry Bowers favorithackkyckling; Stanley Uriz är jude och Beverly Marsh har en pappa som misshandlar henne. Tillsammans, mot alla odds, besegrar de sina plågoandar (sätter Bowers-gänget på plats och gör upp med sina föräldrar) och går sedan ner i stadens hundraåriga kloaker i jakt på monstret som tänkt förgöra dem alla. I en fantastisk ritual lyckas de besegra DET som flyr döende längre ner i jordens inre. Väl ute i friheten igen så lovar de att de ska återvända om monstret överlevt och kommer tillbaka. 1985 är det dags igen; DET har slickat sina sår och redo att kalla tillbaka ”losers”-gänget och hämnas sitt nesliga och plågsamma nederlag...

Not the House on Neibolt Street ;-)

Stephen Kings IT (1986) är en sådan bok man bara måste ha läst. Själv läste jag den i de två svenska inbundna delarna från det lokala biblioteket nån gång när det nu kan ha varit; jag minns bara att jag slarvade igenom största delen av texten och jag en gång hade med boken när jag följde med morsan på rehab vid lasarettet. Så i realiteten har jag aldrig läst boken förrän nu, vilket i och för sig skulle kunna gälla i princip alla böcker som man inte läser eller läst på originalspråket. I vilket fall sticker man nog inte ut hakan när man hävdar att en majoritet av King-läsare och kännare nog anser IT vara en av författarens absolut bästa och mest genomtänkta romaner, kanske bara överglänst av THE STAND (en bok som jag tänkte läsa ”unabridged” senare i sommar). Nu när jag läser den på engelska kanske 15 år senare börjar jag förstå storheten i detta verk; det är en ”coming of age”-roman, vilket innebär att unga människor stöter på stort motstånd, motgångar eller upplever stora omvälvande förändringar och överlever, på gott och ont, och växer sig starkare som personer. I detta fall så handlar det också om att de som vuxna måste möta barndomens fasor; och det är inte lättare för att de är vuxna, snarare svårare för de kanske har förlorat sin magi och fantasi – de viktigaste ingredienserna för att övervinna de tidiga årens ondskefulla demoner.

Under mitten av -90 fick jag för mig att denna långa bok var väldigt rörig och ofokuserad, men den ende som var just det var jag själv; jag hade inte tålamodet, mognaden eller orken att seriöst läsa DET. Stephen King berättar sin historia genom två sammanflätade huvudintriger: Vi får följa barnen och deras vardag och möte med ondskan, varvat med hur de som vuxna får reda på att de måste återvända (men de har glömt till vad och varför). Genom djupgående inblickar i huvudpersonernas tankevärld får vi lära känna dem som vuxna och hur de försöker minnas tillsammans vad som hände den gången för så länge sen när de lovade varandra något; det är bara en som vet vad som hände, som kommer ihåg, och det är Mike Hanlon – den som valde att stanna kvar i Derry, för att hålla utkik efter DET. Det blir väldigt omvälvande för dem att återvända och de kommer inte med samma kraft, fantasi eller som de magiska sju… DET vet detta och har skaffat sig anförvanter i två andra män som inte är ute efter att vara trevliga. Så småningom måste de uppväxta barnen minnas och bara det kan vara farligt nog; de minns när de var kanske elva, tolv år och fick kämpa; de minns svetthyddan där de fick vetskap och DETs ankomst till Jorden; de minns alla barndomens skräckfigurer som angrep dem – mumien, Frankensteins monster, Teenage Frankenstein, spetälska luffare, jättefåglar och havsmonster – som var ämnade att krydda deras kött med rädsla. Bara DET kunde anta dessa former ur barnens fantasi efter att först ha lockat dem till sig som clownen Pennywise. Men har man antagit en form måste man också anta dess svagheter, såväl som dess styrkor; detta vet både barnen och de återvändande vuxna, men andra gången är det inte lika lätt som med en silverkula. Problemet är att det magiska talet är brutet och att sköldpaddan som en gång spydde ut världen inte längre kan hjälpa dem; han ligger död inne i sitt skal.

Kings användande av överlappande kronologi stärker helt klart förutsättningarna för denna bok. Bitvis får man reda på mer och mer om karaktärerna och vad som pågår i staden Derry, både förr och i nutid. IT är en lång roman på över tusen sidor, men författaren håller hela tiden storyn levande genom att koppla samman ”losers”-gängets upplevelser till en röd tråd som spänner över närmare trettio år i tiden. Emellanåt bryter han sedan av med att låta Mike Hanlon berätta betydelsefulla anekdoter om tidigare katastrofer och försvinnanden i Derrys historia som kan spåras till en clown som skulle kunna vara Ronald McDonalds djävulske tvillingbror. Trots Kings levande språk och outsinliga fantasi så blir det ibland svårt att läsa, men man får ta sig i kragen för belöningen finns alltid där bakom hörnet och då får man inte slarva sig fram och missa dem. För efterhand rör sig intrigen snabbare och snabbare, vilket märks också i varje kapitel som avslutas med en halvfärdig mening och fullbordas i nästa tidsepok där den parallella kampen mot DET fortsätter.

Detta sätt att låta handlingarna flyta in i varandra är ett mycket riskabelt sätt att skapa spänning och förväntan om det inte sköts på rätt sätt, men vid skrivmaskinen sitter ju Kungen själv och då blir resultatet förväntat mer än godkänt. När jag nu läst IT och lagt ner den tid som krävs för den känns det mycket tillfredsställande att verkligen förstå den och hänga med i handlingen; den är inte för svår och definitivt inte rörig som jag upplevde den en gång i tiden. DET är en mycket inspirerad och inflytelserik berättelse om kraften i magin och hur barnets fantasi – en fantasi som vi måste behålla inom oss för att kunna identifiera och besegra våra monster, inom oss och ibland oss. Nu när jag ägnat drygt ett halvår till att återupptäcka Stephen King på engelska ska jag försöka ranka detta epos i förhållande till de andra jag rekapitulerat; det är inte lätt – i kampen om de första tre placeringarna av det tiotal jag läst hittills hamnar den tillsammans med THE SHINING och PET SEMATARY: Medan IT greppar ett större perspektiv föredrar jag nog ändå THE SHININGs mer djuplodade fokusering på den isolerade familjen i det hemsökta huset; vidare tycker jag att de renodlade och genuint skräckinjagande momenten i PET SEMATARY överträffar de mer komplexa elementen i IT. Svårt att ranordna, men än så länge tror jag att dessa tre titlar är topp tre, med VARSEL som spader ess i leken. Osvuret är nog bäst, emellertid – många av Stephen Kings tidigare romaner håller väldigt jämn och hög klass och det är egentligen det viktigaste.