Appetisers and Hors d'Oeuvres -- Sam Raimi's DRAG ME TO HELL

Filmen börjar 40 år tidigare med en liten pojke som stulit ett smycke från en zigenare och fått Lamian kastad på sig och blir hämtad till Helvetet utan att kunna räddas. När sedan rollbesättning och crew rullas fram mot en bakgrund av skisser på demoner och plågade människor på väg till Helvetet, alltmedan Christopher Youngs (Hellraiser och Hellbound, någon?) härliga musikkomposition flödar genom det hela, vet man att det här kommer att bli något alldeles extra... och man blir inte missnöjd.

Kameran faller ur fågelperspektiv ner mot den flerfiliga vägen där Alison Lohmans karaktär, Christine Brown, försöker slipa av sig sin bonniga dialekt på bilstereon mot sin väg till storstaden, karriären och kärleken. Hennes pappa är död och mamman har slutit sig hemma i ensamhet och det är inte tillräckligt långt från bondgården och den lilla tjocka flicka hon en gång var: "You were fat once, I can tell..." som dotterdotter Ganoush skulle sagt. Hennes lantlighet lyser dock igenom hos pojkvännens föräldrar när hon tar med sig sin hemmagjorda "skördekaka" gjord på smaskiga gåsägg -- blivande svärmödrar är inte lätta att krusa.

Christine är ute efter vice-posten på banken, i konkurrens med den nedlåtande och allmänt irriterande översittaren Stu som tror att hon som karriärkvinna endast är lämpade för hans mackor-utan-majonäs. Alltså: Det står mellan henne och Stu. Hon har ett stort och viktigt konto som är viktigt för banken, men Stu är ny, framåt ... och man, så det krävs något lite extra igen för att kunna komma före.

En dag kommer en gammal zienerska in till banken; det är gamla kärringen Ganoush som redan fått uppskov hos banken för indrivningen av sitt huset som hon inte kan betala. Hon ser verkligen anskrämlig ut med ruttna löständer (går det?), slemmig mun som suttar karameller och ett öga igenväxt av starr... Ska jag fortsätta? Nej, ni har sett bilden innan och det är bättre att se henne på duken... Hursomhelst: Det är Christines beslut att ge uppskov, men hon tar chansen för karriären och visar att hon både kan hantera konton och ta tuffa beslut. Trots att den gamla tanten ber på sina knän så hjälper det inte. När säkerhetsvakten släpar ut Ganoush kastar hon sig mot Christine och det blir en riktig scen. Chefen är dock stolt över henne och det är ju huvudsaken.



Senare i parkeringshuset anfalls Christine av kärringen Ganousch på allvar och det är i den här skräckinjagande, makabra, sanslöst roliga och stenhårda bitchfajt som filmen når en av sina många höjdpunkter, kanske den högsta. Här blir slutligen den lilla, söta karriäristen från vischan förbannad med Lamian. Tre dar tar det innan denne demon kommer och hämtar henne för att kalasa på hennes själ -- "Soon it will be you who comes begging to me..." som haggan Ganoush själv skulle sagt.



När sedan Christine börjar plågas svårt av mardrömmar, visioner och syner mitt på dagen av kärringen och en särskild herre med sin hornprydda skugga och tunga oskodda hovar, samt upplever ett flertal andra plågor som vi inte ska avslöja utan att förstöra allt, då är det dags att söka upp en siare som ger henne rådet att göra ett litet blodsoffer. När detta inte hjälper stöter hon ihop med ett gäng kring den dam som en gång inte kunde rädda den där stackars pojken; mediet försöker igen att mana fram Lamain för att förgöra den, men det visar sig lättare sagt en gjort...

Christines förbannelse ligger i den knapp som hon fortfarande äger och som obönhörligt kommer leda demonen till henne. Kanske blir sista utvägen att försöka få någon annan att "äga" denna knapp. Några frivilliga? Stu? Boyfriend? Gammal gubbe med syrgas? -- Vilken?



Drag Me To Hell är helt klart (jag säger det igen) Sam Raimis framgångsrika återkomst som skäckfilmsregissör. Filmen är stämningsfull, actionfylld och underhållande rakt igenom. Den är väl genomtänkt och ger oss en bild av vad vi har att vänta och följer sen sitt åtagande; den är vad den är och viker inte från det -- en modern skräckis som varken håller tillbaka eller spårar ut, utan håller sig till det den lovar på ett ändamålsenligt sätt.

Sam Raimis rulle (skriven av honom och broder Ivan) innehåller en hel del paralleller och härledningar till tidigare klassiker i hans filmografi som Evil Dead II och Army of Darkness; detta särskilt i den svarta, makabra humorn, i kamerans rörelser och i de besattas utseende och beteende. Men, lugn, det här är inget återkok av Brusse & Co. (även om Lohman känns väldigt lik en Groovy-Ash i en viss scen), utan en rysare som står på egna ben och bär de tidigare framgångsrika kännetecknen med charisma och värdighet i en modern tid.