La Chiesa ... eller ... Varför jag älskar det italienska språket!

"Guardate la stigmate! Il segno del demonio!"

"Uccideteli tutti! Nessuno deve restare vivo!"

Året var 1994. Våren. Jag hade slutat gymnasiet året innan och nu praktiserade jag på hemortens bibliotek, samt gick hos en homeopat/kiropraktor som kostade mig mer pengar än ett filmintresse. Det var oxå tiden innan AVC, när jag fått tag i en film från HoH-gänget på skralig kassett. Jag hade tidigare läst en av otaliga listor och kommit fram till just den filmen - La Chiesa - men när jag satte i filmen var den helt på italienska och utan engelska subs. Ouch! Så den filmen kunde man avfärdat lätt i ett annat liv, men inledningen, musiken och den stenhårda tonen i språket var bara för mycket! Jag fick tillochmed för mig att läsa italienska på komvux (fast det blev spanska istället ;-)) även om jag kände att jag kanske förstod vad filmen handlade om ändå...

Jag ska vara rak och säga... Dellamorte Dellamore i all ära - men min favoritfilm av Michele Soavi är La Chiesa (The Church; Italy, 1989). Så är det bara. Stagefright är ganska bra och The Sect duger nån gång då och då.... men, alltså ... Mörk, olycksbådande kyrkorgel och de galloperande Teutonska riddarna, Emersons mystiska, förförande score och demonisk besatthet, samt en hyllning till Polanski. Detta är bara ett fåtal exempel som binder mig så starkt till denna film som rent objektivt är en mindre bra film än exempelvis Dellamorte. Innehållsmässigt och i utförandet brister den säkert, men visuellt är den närmast lika bra som den senare filmen. Tidigt i mitt dvd-samlande införskaffade jag mig Anchor Bays utgåva genom GlacierBay på Ebay. Bilden var ju närmast felfri, men ack så hemskt det engelska ljudspåret var: Pipiga röster och allmänt dåligt castade personer för dubbningen. Att jag inte tänkte på att det inte fanns något italienskt spår! Så jag engagerade mig inte så mycket i filmen då, men fick sedan tag i Cecchi Goris disc med italienska och engelska. Hur gick det då? Jo, bilden var repig och lite urvattnad på sina ställen. Det tuffa raviolispråket var där, men utan engelsk text (att man aldrig kan bli nöjd!). Så ytterligare några år senare, igår kväll, tar jag mig en seriös och engagerad koll igen på The Church.

Dåtid: Ett gäng riddare tar död på en by vars alla invånare anses vara häxor och Djävulens tjänare. Scenerna är explicita även om det inte är mycket blod. Slakten accompanieras av febrigt orgelfrosseri och det är inte mycket mer man kan önska av en inledning. Vi möter ganska snart en av huvudrollsinnehavarna, en flicka (Lotte) spelad av Asia Argento (pappa Dario producerar filmen) som försöker fly med ett spädbarn men blir även hon dödad. Kropparna efter slakten begravs i en massgrav där man ska bygga en kryka för att hålla den Onde och hans demoner från att komma ut igen.

Nutid: En jättelik, gotisk katedral (uppenbarligen är det tänkt att utspela sig i Tyskland, men enligt uppgift ligger katedralen ifråga i Budapest) ska restaureras och ett gäng professionella har anlitats för uppdraget. Vi möter en handfull karaktärer som kommer spela en avgörande roll för handlingens utveckling - den lycksökande Evan (Tomas Arana), restaurerande Lisa (Barabara Cupisti) och Father Gus (Hugh Quarshie), samt en surmulen gammal biskop, en demonisk saktistal och Lottes pappa... Och för dem som älskar John Morghen har han en någorlunda roll i det hela. Nåväl, under restaureringen börjar så smått fundamenten för katedralen att falla sönder. Det finns någon eller några som vet vad som är att vänta - att Satan och hans demoner är på väg tillbaka ut i världen - men varesig man vill påskynda eller stoppa förloppet löper allt mot sin obönhörliga katastrof.

Den atmosfäriska stämningen, det fina fotot och allmäna utförandet är en produkt av Soavi själv och hans läromästare Dario Argento. Intrigen och utförandet av filmen är i överlag väldigt bra, men när alla som blivit fångade i kyrkan och deras öden porträtteras i all hast kan berättandet emellertid kännas lite plottrigt och att Soavi är ute på hal is. Samtidigt bidrar de församlades öden ändå till den helhet som The Church trots allt orkar knyta ihop på slutet. Olika bisarra moment med enskilda karaktärer som kan verka omotiverade och utfyllande känns så typiskt för det som är njutbart med exempelvis den italienska kultfilmen. Ett exempel på något som förgyller är ju det unga paret som försöker fly under kyrkan men stöter på tunnelbanetåget, med ödesdiger följd. Ett av de bästa momenten i filmen är idén om och det praktiska genomförandet av förstöreslemekanismerna som kyrkan har för att hålla demonerna på plats. När väl ondskan släppts fri börjar kugghjulen att köra i gång och allt faller samman. Djävulens framträdanden är minst sagt minnesvärda och såklart finns det en liten twist på slutet oxå.

Detta är en riktigt bra film och värd att ses både en och fler gånger därtill. Gillar man den är det bara att njuta, tycker man inte om den kan man ju peka på dess brister och gå vidare med sitt liv... Men jag kan defintivt inte släppa den - jag älskar upplägget, karaktärerna och den underbara musiken till det. Se den och älska den!