Året är 1974. Kriget i Vietnam närmar sig sitt oundvikliga slut när framgångarna för trupperna ständigt uteblir och hemmaopinionen vänder. För unge Andy Brooks är det dock försent; han blir dödad i stid. Mamma, pappa och syster väntar på att han ska få komma hem, men får istället det hemska beskedet att deras Andy inte lever längre. De blir naturligtvis förkrossade och modern vägrar acceptera faktum och börjar monotont mässa att sonen lever och ska komma hem till henne igen. Och så, långt in på natten ... kommer Andy hem!
I första säsongen av Masters of Horror regisserade 2005 Joe Dante sin episod Homecoming om döda soldater som reser sig ur sina gravar inför det stundande presidentvalet. De är inte ute efter att äta folk, utan för att rösta och få slut på kriget. Ställningstagandet i Bob Clarks Deathdream (äks. Dead of Night, 1974) är politiskt mot USAs inblandning i vietnamkriget, men här handlar det inte om att angripa politker eller andra myndigheter och makthavare; istället ser vi kriget utifrån en tragedi i det lilla formatet -- familjen som söndras genom sorg och förlust. Vidare är inte återvändande Andy någon slags zombie (åtminstone inte i vanlig mening) och Deathdream är långt ifrån en komedi och satir man kan komma.
Det hela börjar som i en "dödsdröm": Unge Andy blir skjuten i en långsam, mörk scen som påminner ytterst om en mardröm. Utan dröjsmål lyckas Clark, Ormsby et al. perfekt med att skapa en suggestiv och kuslig stämning för att slå an tonen hos filmen. Den spöklika kören som viskar "Andy...Andy...Andy" manar honom att inte dö, att komma tillbaka -- att komma hem. Framförallt är det hans mamma som inte kunde klara av beslutet att han skulle ta värvning; ett beslut som mer eller mindre forcerats fram genom en hårdför fader och överbeskyddande moder. Hursomhelst har sonen inget annat val än att då återvända hemma. Men det är inte densamme Andy som en gång lämnade barndomshemmet...
Bob Clark och Alan Ormsby, med hjälp av Tom Savinis utsökta makeup, fick fram en både skräckinjagande och mycket sorglig, tragisk film. Det är en samhällskritik mot vad kriget bryter sönder och hur det skapar monster. Allt utspelar sig dock i en liten skala: i grannskapet, kring vännerna, inom familjen. Modern kan inte se sanningen att det är något fruktansvärt fel på sonen och anklagar sin make för att inte vilja veta av honom, medan han svarar med att skylla på henne för att ha jagat ut pojken i kriget med sina överbeskyddande, kvävande omsorger. Det fadern ser är hur sonen pendlar från uttryckslöshet till vrede och våldsutbrott liknande de som drabbade så många hemvändande veteraner.
Det är inget högt tempo, inte mycket blod, men våldet och uttrycksfullheten hos flera av skådespelarna i produktionen gör filmens storhet. Sonen (Richard Backus) tycker jag spelar sin roll mästerlikt, i synnerhet med sitt djävulska minspelet som verkligen skrämmer en på riktigt. När Savinis make-up sen dras på Andy då hans döda kropp skrumpnar och behöver blodinjektioner, kan man inte mer än bli stum av häpnad och beundran. Var det nån som sa att Savini började sin oöverträffade karriär med denna film?
Blue Underground ska ha en stor eloge för att ha tagit sig an den här filmen och gjort något riktigt bra av den. Tyvärr så kör de väl lite gammal skåpmat nuförtiden, men det tar inte ifrån dem att de släppt mängder med finfina klassiska kultfilmer som förgyllt tillvaron för mig och säkert många andra. Mycket bättre och mer genuint än just Deathdream blir det inte. Jag uppmanar alla som inte sett den att åtgärda situationen -- omedelbart!
Bra film som sagt. The Night Andy Came Home är också skön :D
SvaraRadera