The Lucio Fulci Supreme Pentalogy (1979-82)

House by the Cemetery (Quella villa accanto al cimitero, 1981) är Lucio Fulcis bästa film. Den första engelska kyrkogårdsutgåvan jag såg var sedvanligt behandlad av BBFC och det som inte gick att klippa bort hade man dragit en rejält mörk ridå över. Det var först efter Strong Uncut Vipco som jag verkligen fick skåda det förbjudna som varken bjöds på den svenska bandinspelningen eller det tidigare engelska släppet. Daniela Doria, som har ett digert ett digert register på Cinemorgue, går en riktig ’no bullshit’-död till mötes när Dr Freudstein har tröttnat på att karva hål i pojkvännen Steves skalle. Det är en initial chock som inte är alltför blodig, men blir en mäktig introduktion till filmen.

Fler mord följer, den ena makabrare än den andra – Dagmar Lassander (hyllad veteran) ’gets poked at’ med råge så blodet magiskt skätter och pulserar ur hennes kropp; Ania Pieroni (en favorit) får halsen Thanksgiving-skuren i bästa ’Far i huset vet bäst hur man fördelar kalkonen-stil’, varefter huvudet hoppar förföriskt nerför källartrappan; Paolo Malco ges en hjälpande, rutten Freudstein-labbe att klia insidan av sin strupe, med massiv blodförlust som följd – allt detta och mer därtill är de blodigaste delarna av filmen, tillsammans med en symbolisk sjö av blod och ett gäng likdelar liggande på bord och hängande i takbjälkarna.

Emellertid innehåller denna film en väldigt suggestiv del med många bottnar; man måste ställa sig frågor som: ”Har Paolo Malco varit i huset förut?”, ”Vad har Giovanni Frezza för roll i det hela?”, osv. En skyltdocka som ser ut som signorina Pieroni tappar huvudet, lillflickan och mamma Freudstein som bor i samma hus, i en annan dimension, samt en kör av gråtande små barn är andra mäktiga egenskaper för denna film. I samspel med ett kusligt soundtrack bidrar dessa delar till den atmosfäriska stämningen som gör filmen omöjlig att förneka.

Många hängivna anhängare skulle nog ändå lista The Beyond (E tu vivrai nel terrore – L’aldilà, 1981) som den bästa av Fulcis riktigt stora verk. Nog för att den är bra; den har mycket som talar för sig, i synnerhet en av filmhistoriens bästa slutscener, ett fantastiskt soundtrack av Fabio Frizzi och en allestädes närvarande stämning av undergång. Det som talar emot den är dock dess benägenhet att försöka bita av för mycket. Den kvävs av ganska genomskinligt slarvig effekter, som jag tycker syns mer i sina brister i denna än i många andra av Fulcis toppfilmer. Dessa av DeRossis försyndelser märks främst Al Clivers glasbitspiercingar och de ökända piprensartarantlarna med sina sjukliga pipljud. Allt detta må vara förlåtet genom andra företeelser som allas vår Joe the Plumbers lasagnefejs, en vådlig syraattack på en stackars mor och hustru, samt ett större titthål genom huvudet på en elak lite häxa till tjej som Fulci själv hatade. Höjdpunkten på The Beyond är ändå otvetydigt det pampiga och ödesdigra slutet med katarakter, suckar och olycksbringande voice-over.

En annan film som till skillnad fått mycket ’bad rap’ som i likhet med HBTC ligger lite extra nära hjärtat är som ni kanske vet sedan tidigare City of the Living Dead (Paura nella città dei morti viventi, 1980). 'Tråkig' och 'ingen handling' är omdömen som den fått dras med genom åren, för att inte tala om kritiken mot det där egendomliga slutet där grabben fryses medan Catriona McColl och Christopher George skriker magen och bilden, i de flesta utgåvor, bryts upp till ett spindelnätsmönster. Många rykten har gått om detta egendomliga förfarande, men en trolig orsak kan väl ha varit att pengarna tog slut eller att en olycka skett med negativet. På en fråga angående filmerna House, Beyond och City ska regissören ha svarat att han inte tänkte på logik, utan var ute efter att göra den optimala filmen. I vilket fall tycker jag att slutet faktiskt gynnar filmen, ett öppet förfarande där man själv får fylla i luckorna.

Utav Fulcis produkter under slutet av 70- och början av 80-talet tycker jag det är just COTLD som har den kusligare atmosfären; den kvinnliga huvudrollsinnehavaren begravs levande à la Poe och McColl och Georges sökande under kyrkogården bland spindelväv, skelett och levande döda tar väl priset. Musiken är likvärdigt stark och funkar väldigt stämningsförstärkande i scenerna kring slutstriden. När det kommer till de mer spektakulära effekterna har också City en stark arsenal; vem kan någonsin glömma trofasta Daniela Doria gråta blod och långsamt kasta upp sitt tarmsystem, den mycket professionellt utförda trepanationen av Giovanni Radice, eller ens det äckliga maggot-regnet? Jag skattar City högre än Beyond (och aningen lägre än House) och det främst med tanke på att det som den lyckas med gör den aningen bättre än Beyond.

Ytterligare en film jag vill ta upp är den jag först kom att känna igen som Zombie Flesh Eaters (Zombi 2, 1979). Denna uppsätting zombier hade sitt ursprung i George Romeros Dawn of the Dead som Dario Argento klippte om för den europeiska marknaden under namnet Zombi. För att spinna vidare på detta kom sedan Fulcis film att heta Zombi 2 vid lanseringen i hemlandet. Det var en trailer på en annan film med spännande scener som fick mig att intressera mig för denna: mastodontzombien som gungar fram längs båten längs Hudson, Tisa Farrow och Ian McCulloch grabbas i hampan av uppvaknande gamla kolonisatörer, osv. Det var mäktiga grejor, men den här gången väntade jag på den oklippta utgåvan, minsann.

Zombi 2 tycker jag skiljer sig en del från Beyond och City i den meningen att den, trots slutet, inte känns riktigt ödesmättad eller har någon särskild undergångsstämning över sig; inte heller känns den spöklikt kuslig. Däremot är det en riktigt tuff film, med en undervattensdöing i fajt med en haj som höjdpunkt, innan det riktiga smörgårdsbordet går av stapeln. Mycket köttätande blir det och vi bjuds på en hel del oförglömliga stunder – Olga Karlatos får ögat utpetat av en bambuspeta, för att sedan bli ’hors d'œuvre’ åt några hungriga lergubbar; ett gäng vitingar, samt infödingar, får olika kroppdelar mumsade på innan det bär av från den förhäxade karibiska ön hem till NY igen. Zombi 2 rankar jag faktiskt längst bak av de filmerna jag nu går igenom. Den är jäkligt bra, men den håller ändå inte samma klass som de två, tre bästa och som med The Beyond finns det tydliga brister som sticker lite för mycket i ögonen.

Sist, men inte minst, kommer jag till den femte filmen jag rangordnar i detta inlägg. Det är den rysligt elaka New York Ripper (Lo Squartatore di New York, 1982). Man skulle kanske kunna säga att det är en liten återgång av Fulci till giallon han var involverad i början av 70-talet; den har blivit kallade genrens svarta får, bl.a. på grund av sin hänsynslösa våldsamhet och närmare koppling till slashern. New York Ripper innehåller en stor del sexualitet av provokativ art; vi har den masochistiska donnan Deli Coli som gillar dominans, Paulo Malco som, utöver att knäcka schackdatorer, gillar att köpa homoporr och en stackars gammal detektivräv som tillfredsställer sina stackars små lustar hos allas vår Daniela Doria som ni sedan kan vänta går en djävulsk rakbladsdöd till mötes. Och så har vi ju favoriten Kalle Anke som tar död på alla syndiga och mindre syndiga kvinnor för att de haft fräckheten att bli kvinnor, vilket hans dödsjuka lilla flicka aldrig kommer kunna bli.

New York Ripper är en ytterst oangenäm och egensinnigt utmanande film som innehåller kanske ett av de absolut bästa soundtracks som finns – ett jazziskt, intensivt track som verkligen förgyller en väldigt genomtänkt film som inte snubblar över för klantiga effekter eller fotbollsplansstora logiska fallgropar. Jag placerar den som nummer två, alldeles efter min personliga favorit House by the Cemetery.

1. House by the Cemetery
2. New York Ripper
3. City of the Living Dead
4. The Beyond
5. Zombi 2