Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural (Richard Blackburn; USA, 1973)

När Lillan kom till skogen där den vackra, elaka häxan ...

Den 13-åriga sångfågeln Lila Lee (Cheryl Smith) är en av Kristi mest oskuldsfulla och sköna varelser som pastorn och hans församling skådat. Hon är raka motsatsen sin syndfulle far, en gangsterboss med mord på sitt samvete, och har fått en fristad i kyrkans och församlingens hjärta. Men så får lilla Lila ett brev från Lemora (Lesley Gilb) att hon måste bege sig till hennes boning i staden Astaroth för att där få träffa sin far och ge honom sin förlåtelse. Som den godhjärtade varelse hon är ger hon sig av från prästens boning och tar den ensamma bussen till Astaroth.

Färden genom skogen är en kuslig resa i en hemsk saga och bussen överfalls av ett antal deformerade troglodyter som tar död på chauffören. Själv blir Lila räddad till Lemoras ägor och inlåst i ett skjul "för sin egen säkerhets skull". Lemora anar oråd men det är snart försent: Lemora är en vampyr som är på jakt efter hennes skönhet och oskuldsfullhet och med ett bett ska de båda bli ett. Till slut ser Lili hur Lemora sätter sina blodiga huggtänder i en liten pojke och inser då att hon måste fly för sitt liv.

Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural är en mörk saga som utspelar sig i en gotisk, Lovecraftsk miljö som kryllar av Lemoras odöda underhuggare i mörka kåpor och höga hattar och i sin tur deras svorna fiender, fysiskt och andligt degenererade offer för sin härskarinnas trolldom. Det är inte mycket blod och våld, vilket kännetecknat mången filmer i genren, utan Richard Blackburns skapelse lever i mångt och mycket på sin atmosfär och utstrålar ett mer subtilt budskap än vad som är brukligt. Motivet står dock för sig självt -- Lila är godheten som skall korrumperas!

På hemmaplan fick filmen en PG-rating, vilket skulle kunna tyda på en ganska familjevänlig film. Emellertid bedrar man sig på den punkten: Lemora är inget man visar för sina barn eller kanske ens visar som en mysig, vacker liten film för sin flickvän eller väna hustru. Det sprutar förvisso inte blod och sexorgierna lyser med sin frånvaro. Däremot skulle nog enbart stämningen och fotot i filmen få yngre tittare att rysa, för att inte tala om Lemora och hennes underhuggare som är skrämmande både som vampyrer, vettlösa monster och skrikande barn. Utöver detta finns den underliggande sexualiteten, element som av många skulle kunna anses som både avikande och fråstötande; den tidlösa Lemora dras till den unga flickan och i vampyrhäxans omsorger antyds både homosexualitet och pedofili.

Det är en avsaknad av burdus rättframhet och istället en tyngdpunkt på att få ljus, ljud och miljöer att skapa en allestädes närvarande känsla av fasa som gör att detta till en riktigt bra film. Ett slående exempel på detta är när Lila går i korridoren med barnporträtt som med sina röster viskar till henne att ge sig av. Det finns trots detta en del saker som talar emot filmen, om man så vill. Manuset är rörigt, slutet kanske lite för utdraget och förvirrande (men är det inte så sagor kan vara?) och skådespeleriet är något man gärna skulle kunna hänga i galgträdet. Ändå är det inget man sitter och retar sig på när man väl låtit sig invaggas i filmens innersta väsen. Om än inte perfekt, skulle jag vilja hävda att Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural är en av de bättre filmer med vampyrtema som jag sett hittills i mitt liv.