För några år sedan släppte Blue Underground en ny utgåva av Daughters of Darkness för att ersätta den man haft på marknaden tidigare (som i sin tur ersatte Anchor Bays utgångna föregångare). Man hade från BUs förbättrat bl.a. bildkvalitén; men det som verkligen gjorde skillnaden var att man i extramaterialet lagt till Vicente Arandas utmärkta La Novia Ensangrentada som en bonusdisc. Varför man struntat i att poängtera att man får två toppenfilmer istället för en film med extramaterialdisc kan jag rimligtvis inte förstå.
Jag ville gärna ha denna senaste utgåvan. Problemet var att jag redan hade båda filmerna sen tidigare, varav den senare från Anchor Bay. Det blev ändå så att jag sålde båda singlarna och köpte specialutgåvan, i vetskap om en något bättre Daughters och en klonad Bride, vilket inte bar mig emot. Mitt problem är inte att jag inte kan hitta Arandas film bakom Kümels, även om andra kanske kan ha svårt med det.
The Blood Spattered Bride (La Novia Ensangrentada; Vicente Aranda; Spanien, 1972) inleder med ett nygift par (ring a bell?) som anländer till makens barndomshem, där de ska bo i hans förfädershem - ett stort, skogsnära gods bland gamla ruiner. Kulisserna är redan lagda för ett kusligt skådespel. Den initiala konflikten mellan den erfarne maken (Simón Andreu) och hustrun Susan (spelad av undersköna Maribel Martín) gör sig snabbt uppmärksammad: Susan är en ung flicka som är sexuellt oerfaren och har dubbla känslor inför sin realistiske, hårdföre och ofta sadistiske make - vi får tidigt i en djärv scen bevittna en dold önskan från henne att bli våldtagen, eller är det raka motsatsen: ett konstaterande av hur hon uppfattar sitt giftemål som en våldsam plundring av hennes innersta. Husans dotter, flickan Carol, komplicerar det hela ytterligare genom sitt uttalande att hon tror att Susan tycker om när han gör henne illa, en kommentar som blir ståede obemött. Makens karaktär är svårare att bena ut eftersom han längre genom filmen porträtteras mer eller mindre som någon slags anti-hjälte.
När Susan betraktar porträtten i sitt nya hem blir hon förvånad över att bara männen i släkten sitter på väggarna. Sanningen är att alla kvinnomålningar flyttats ner till källaren sedan en av Andreus förfäder nästan blivit giftmördad av sin unga brud strax efter giftermål och inflyttning till ägorna. Hans fru, som i likhet med Susan var oskuld, dog på kuppen och begravdes - hennes namn var Mircala Karstein... och för er som inte redan är insatta Sheridan Le Fanus Carmilla... Tja, ni kan räkna ut det själva ;-)
Hursomhelst så börjar Susan drömma om en ljus, förföriskt vacker kvinna som hemsöker henne och ger henne en kniv att döda maken med. Denna kniv spelar en ständigt återkommande roll för det stackars paret. När maken får höra sin hustrus frustration och rädsla över vad kvinnan kan tänkas få henne att göra, tar han henne till den gamla graven och skändar den plumpt för att på något sätt underminera sin hustrus magiska tänkande. Det skulle han aldrig gjort! Strax därefter går han på stranden och hittar av en händelse en ung kvinna, naken och endast iförd snorkel, begravd i sanden. När han grävt fram henne kvicknar hon till och han för henne hem till sig för att vila. Kvinnan, Carmila, är väldigt lik den mordiska, blodsdrickande 'femme fatale' i Susans drömmar och från början blir hon som förhäxad av henne - målet är att straffa, döda maken som förslavat och skändat henne med sin säd, precis som hans förfäder gjort med sina hustrur. Spelet har börjat!
Det kan tyckas passande att Arandas film lagts tillsammans med Daughters of Darkness, kanske inte på sättet det gjorts, men på grund av att det finns klara likheter mellan dem: De har gjorts inom loppet av en eller ett par år; det handlar om blodssugande, förföriska kvinnor som vill göra sig av med männen (jag är inte för vanvördig nu, va? ;-)); samt ett ungt par som har problem med sig själva och sitt förhållande. Däremot finns det klara skillnader; Arandas film, om än ingen glödhet rulle, är klart blodigare än Kümels och har ett något högre tempo; Bride förlitar sig mer på sensationell exploitation medan Daughters mycket mer på subtilitet. Det finns en handfull blodigare scener som jag inte vill spoila och ytterligare ett antal scener där man kan tolka både mäns och kvinnors sexualitet mer åt det makbara hållet. Det skall dock betonas att filmen är väldigt långt från att verkligen bli sleazig eller plump på något sätt (inte i stil med vad Larraz Vampyres lyckas med) och det som inte känns stilfult fungerar precis som i Daughters på ett ändamålsenligt och konstnärligt sätt. Däremot kan man tycka att slutscenerna, i synnerhet, kan kännas alltför brutala och förråade, för sin tid. Dock är det bara en del av filmens storhet - en film ska inte klappa medhårs; den ska chockera.
Jag tycker att det är synd att The Blood Spattered Bride inte fick förevigas som en film med egenvärde i Blue Undergrounds annars så fina 2-disc av Daughters of Darkness. Som ni redan känner till av mitt tidigare lilla omnämnande om den senare tycker jag det är en mästerlig film, men det får inte och kan inte, för mig, ta värdet av en likväl storartad film som La Novia Ensangrentada. Personligen ser jag dem som två mästerverk i var sitt slag - två av de absolut bästa vampyrfilmerna någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar