Daughters of Darkness (äks. Les Lèvres Rouges; Le Rouge aux Lèvres; The Red Lips; The Redness of the Lips, etc. - Harry Kümel; Belgien, 1971): Kärt barn har många namn och det är tredje gången gilt för mig när det gäller denna subtila, hypnotiska vampyrrysare. Den blir bara bättre och bättre för varje gång man ser den; tidigare har jag bara tyckt den var mycket bra, men nu är den mästerlig.
Handlingen tar sin börjar på ett tåg i Europa: Nygifta Stefan och Valerie är på bröllopsresa, men missar båten hem och får ta in på hotellet Astoria i Ostende, nära den belgiska staden Brügge. Valerie är känslomässigt instabil och Stefan har bakom sitt charmiga, nochalanta yttre en hår av hin och dessutom en hemlighet. Under samma tid har ett antal mord begåtts i området, varav ett antal unga kvinnor har blivit tömda på blod, vilket till Valeries avsmak fascinerar Stefan... Till hotellet anländer under samma tid den charmiga och förföriska grevinnan Erzsebet Bathory (som receptionisten svär sett på samma hotell för 40 år sen, när han var liten pojke) med sin söta men något förlägna följeslagare, Ilona. Där träffar de båda kvinnorna det unga paret och onda planer börjar smidas...
Det är inte mycket blod i denna vampyrberättelse, baserad på Sheridan Le Fanus Carmilla; det finns bara tillräckligt med den varan för att fukta läpparna och varken huggtänder eller uppenbara bitmärken görs synliga för tittaren. Det som är filmens absoluta storhet är brukandet enligt den gamla klichén "less is more" och där så många har misslyckats står Harry Kümels verk som en klar vinnare. När vi väl bjuds på sex och våld är det mycket välavvägt förlagt i handlingen och dess scener blir aldrig någonsin plumpa eller överflödiga. De vävs samman av suggestiv musik och superbt foto. Med sin närmast perfekta regi och utomordentligt stämningsfulla, förtätade atmosfär, utgör Daughters of Darkness ett absolut måste för en genreälskare av rang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar