I The Djinn (1976), Graham Mastertons andra horror/suspense, möter vi återigen den tunnhårige Harry Erskine som även tog sig an medicinmannen Misquamacus i debutromanen The Manitou (1975). Den här gången får amatörmediet ta sig an sin nyligen avlidne gudfars förseglade krus med medföljande ande; det med vax förseglade kärlet där den svarte magikern Ali Babas egna "djinn" vid namn "The Forty Stealers of Life" suttit instängd i evigheter och väntat på att släppas lös. Sanningen var den att Ali Baba en gång tämjde den mest fruktnsvärda demonen som fanns, vilket i sin tur slutligen gav upphov till sagan om just honom och "De fyrtio rövarna" -- en harmlös berättelse om ett väsen som kunde släcka livet på människor på fyrtio olika sätt i lika många skepnader. Kul va! Based on a True Story skulle passa bra oxå...
Skämt åsido: The Djinn är ännu en liten arla kioskroman av gamle GM som är heltigenom njutbar, om än med lite hål och brister härochvar... Det viktigaste är emellertid kärleken till konsten. Under handlingens gång, som känns mer spännande än de tidigare GM-kortisarna jag skrivit om i bloggen, får vi följa arbetet att frigöra krukan och ta upp kampen med djinnen däri. Det är inte bara Harry E. som slutligen blir intresserad av att ta upp jakten på väsendet som dödade hans gudfar -- det är oxå två reinkarnerade systrar, en ful och en vacker, som har sin egen agenda att antingen förgöra anden eller bli upptagen i total exstas av fanskepet. Grab a ticket and stand in line, guys!
Blodigt, kusligt och riktigt underhållande och kul!
Nästa gång med GM blir det nog tusan Revenge of the Manitou (och då är gamle räven Erskine tillbaka -- jovars!)
Finns det nåt som påminner (förutom själva Djinnen) om Wishmasterfilmerna i berättelsen?
SvaraRaderaNä, faktiskt inte... Det är mest spänning runtom och mot slutet så rafflar det till ordentligt... Och djinnen beskrivs inte enhetligt... Det enda är väl det lilla underförstådda budskapet att man inte alltid får det man önskar i praktiken
SvaraRadera