Jag börjar glömma mer och mer vissa detaljer kring det grundläggande ursprunget till mitt filmsamlande. Hur jag först fick nys om denne mans regidebut inom filmens värld kan jag på rak arm inte säga. Kanske var det den där filmtidningen med några slafsiga bilder av en dam som så ut som en robot med en massa köttbitar på och som i nästa foto höll ut sitt hjärta för allmän beskådning... I vilket fall så var det ju bara den där uppföljaren (det stod "2" efter titeln) och under hösten 1993, efter Basket Case och några till, var det dags för en ny beställning från göteborgarna på MelodyLine: "4 Front Video", eller var det möjligtvis "Cinema Club"? Minnet sviker mig, men dessa vhs-kassetter är inget jag sparat på av nostalgiska själ.
Re-Animator (1985) av Stuart Gordon (som jag knappast skulle för in i facket som renodlad skräckregissör; likväl är han en favorit) var något alldeles extra; den var mörk, absurd, äcklig, sexig och skrämmande... ja, vad ska man säga, orden räcker inte till... Ändå var det mycket som jag inte fick uppleva då; det pratades och skrevs om egendomliga scener som klippts bort av censuren om vilka jag inte hade något egentligt begrepp om och det spädde ju på intresset och fascinationen för filmen än mer. Med många filmer jag började se i början och mitten av 90-talet följde en ström närmast oidentifierbar känsla som fortfarande i högsta grad präglar mitt fortsatta tycke för dem -- frågan är om jag överhuvudtaget skulle känt något inför alla filmerna om jag sett dem för första gången idag? Det sorgliga svaret är nog att: Hade jag inte sett dem då skulle jag nog aldrig fått för mig att se dem idag... Men jag vill inte dröja mig kvar i kryptiska och svårdefinierbara bryderier. Det tog lång tid innan jag fick tag i en "ocensurerad" eller mer korrekt "unrated" version av Re-Animator; den gick av stapeln på Ebay och var en suddig piratkopia med dåligt scannat instick -- men oklippt var den och då fick man se allt! Det var för övrigt efter att jag sett den där "röka/se på film"-scenen med Spacey och Bentley i American Beauty (1999). Lite mer kuriosa, där... Slutligen har jag nu denna film endast i två dvd-upplagor instoppade i garderoben (och nej; min fru har ännu ingen vetskap om den!): den första är en modern klassisker i Elite Millennium och en andra är i en pliktskyldig svensktextad Studio S för oväntat besök... Frågan är om man inte ska skaffa sig en med syringe oxå, men det är väl för sent nu. ;-)
Re-Animator är en av de två personliga, absoluta favoriterna inom skräck, spänning och kult (och andra liknande definitioner). På senare år har den växt i aktning och den svarta komiken är något som jag först på senare år har upptäckt och lärt mig uppskatta; fortfarande anser jag emellertid inte att Gordon och Yuznas film i första hand är en splatter-/goreKOMEDI i stil med det Peter Jackson åstadkom. Charles Bands musik, i vilken han skulle tona ned och absurdifiera "allvaret" i ursprungsklippningen, har jag alltid tyckt varit mästerligt applicerad och i första hand inte upplevt som en förstärkare av att det skulle handla om en makaber skräckkomedi -- målet för Gordon/Yuzna var ju att det skulle vara "seriös skräck" och jag vill nog säga att jag forfarande har kvar lite av den starkt grundläggande känsan av allvar inför denna filmen, än i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar