Om nu året var 1977, vilket jag har för mig ... Hursomhaver tog producenten Tony DiDio kontakt med folket kring TCM och undrade hur i sjutton de fick sin film visad en andra omgång på biograferna. De fick till svar att det var garanterad succé och pengar på banken med den här typen av filmer... Han bad om en kopia med filmen The Texas Chain Saw Massacre och gav den till ett gäng skribenter att komma på något liknande som skulle slå alla tittare med häpnad -- resultatet blev manuset till filmen The Toolbox Murders (1978).
Filmen inleds ändamålsenligt och passande med en rabiat syndapredikan, varvat med klipp från en flickas död i vad som verkar vara en bilolycka. Det är som vanligt baserat på en verklig händelse, men självklart måste man ha broderat ut lite: Den här gången var det ingen Leatherface som chockerade moralens väktare, utan en skidmaskförsedd Cameron "Buck Cannon" Mitchell spelandes en fastighetskötare som läxar upp alla lustfyllda synderskor i sitt lokala bostadshus med allerstädes urval av verktyg som borr, hammare och spikpistol. Det är lite blodigt och rafflande i början med en hanfull mer eller mindre snygga kvinnor som faller offer för Mitchells rabiata rensningsmani. Därefter kidnappar han en ung flicka som påminner väldigt mycket om hans egna bortgågna lilla flicka som får bli hans nya dotter ...
Efterhand tonas våldet i filmen ned och får ge utrymme för den kidnappade flickans pojkväns sökande och framförallt Cameron Mitchells egna klubbsugande patetiska uttryck av personlig psykos och stackars lilla kickan Ferdins snoriga snyftanden. Men filmen blir inte sämre för det; tvärtom blir den riktigt rå och brutal igen genom Camerons sons grymma lek med elden och den rafflande avslutningen när där de riktiga synderna straffas, men där oxå oskuldsfullheten slutgiltigen dör -- återigen ...
En gång för länge, länge sen hade jag denna filmen på vhs och gillade den inte alls (bara Driller Killer kändes mer misslyckad i min dåvarande kollektion), men när man fått möjlighet att, som äldre och "bättre vetande" se och äga denna film igen på en fin utgåva från Blue Underground känns det som att det inte alls var en så dum film trots allt. Våldet och det depraverade kommer sig naturligt och utan omsvep i ett lagom tempo; sedan kommer Cameron Mitchells enmansshow och låter som ljuvlig fågelsång i ens öron. Kanske är det dags att även återse Abel Ferraras tidiga bidrag till exploitationgenren... fast det kanske är att ta vatten riktigt över huvet ... eller ? ;-)
Jag tycker verkligen den här filmen är trist. Som tusan :) Men det påminner mig om världens bästa tagline, The Mutilator: "By pick, by axe, by sword, bye bye!" :)
SvaraRaderaJag kände väl att jag höll på att växla ihop de där tagsen... Ja, det är konstigt, ärligt talat; jag hade väntat mig att jag skulle känna att den var lika tråkig som förr i tiden, men så blev det inte... Så kan det gå... ;-)
SvaraRadera