Favourite Cult Directors Part The Third -- David Cronenberg (1943 -)

Det knepigaste för mig när det gäller David Cronenberg är att bland de fem, sex favoritfilmer från sjuttio- och åttiotalet hör ingen hemma någon av mina tänkta listor över ”personliga favoriter” eller ”oförglömliga filmer”… eller ens ”kultfilmer som gjort mig till den *host* jag är idag”… Ändå klassar jag den här filmskaparen som en bland de fem absolut bästa inom genren, vilket uppenbarligen måste bero på en sådan jämnhet i filmskapandet och/eller min rena fascination inför hans tidiga skapelser. Problemet är dock att jag inte är särskilt bekant med denne kanadensares senare karriär: Jag har sett Eastern Promises (2007) och A History of Violence (2005) (två kompetenta, men för regissören mediokra filmer), men känner mig inte intresserad av att dyka ned i titlar som Crash och Spider; vad gäller eXistenZ (1999) tycker jag den är lite för lättvikt-Videdrome för min smak. Nej, det är väl framförallt David Cronenbergs första långfilmer som jag lägger största betoningen när jag bedömer hans värde för mig personligen (något inte så olikt min absoluta favorit, Dario Argento, och hans ”sextett”).

Det är mer än en gång som min kära suestro väckt ett litet groende frö i mig när det gäller särskilda filmer; det är konstigt (eller inte alls) att hon känner lite ångestblandad fascination över lillebrors smak när hon själv delvis är skyldig, på ett eller annat sätt… Ordet ”rabid” var vad jag hörde henne säga på den tiden då det fortfarande fanns vevgrammofoner och jag lärde mig att det betydde ”rabies” (vilket det ju inte alls gjorde) … Såhär i efterhand kan man förstå att det var en slags rabies som smittade, rabiata människorna råkade ut för. Rabid (1977) blev kanske Cronenbergs mest omtalade av hans första filmer och jag anser nog att denna, tillsammans med debuten Shivers (1975), är den filmen som kanske innehåller mest rå energi och kompromisslös Cronenberg-filosofi. Både i Shivers och Rabid är det en slags smitta som sprids och gör folk mordgalna och blodtörstiga – i den första handlar det om en fysisk parasit, på pricken lik en penis, och i den andra är det en smitta som har sin grund av experimentell plastikkirurgi efter en svår MC-olycka.

De följande filmerna i repertoaren, två ytterligare favoriter, är The Brood (1979) och Scanners (1981). I The Brood fortsätter Cronenberg med sin kalla och råa still men väver samtidigt in ett större socialt och psykologiskt perspektiv och här ser vi ett par härliga exempel på bra skådelspeleri i Oliver Reed och Samantha Eggar. Något som varit ett av problemen i efterkommande Scanners är att just rolltolkningarna inte varit av högsta rang, precis, men jag ser inte Stephen Lacks brist på engagemang som något omedvetet utan bara en del i den karga och cyniska värld som målats upp just i denna film; man skulle kunna jämföra med en mycket bättre skådis som Michael Ironside som inte heller gör någon heltigenom minnesvärd prestation här – jag ser det bara som att man höll sig till manus och att filmens budskap var det viktigaste. Värt att nämna med regissörens första åttitalsfilm är ju den ökända huvudexplosionen i början och den oförglömliga scanners-kampen mellan bröderna Vale och Revok. Lite trivia väl värd är också att allas vår Braveheart-”Longshanks” Patrick McGoohan är med i en yngre och mer förglömlig roll som de båda brödernas far, Dr Ruth. Glömde jag förresten Jennifer O’Neill för alla Fulci-fantaster?!



Videodrome (1983) må vara en av de mer genomtänkta, komplicerade och kanske mest populära filmerna som Cronenberg skapat. Handlingen i sig må kanske inte vara så svår i och för sig; det handlar om hur våran TV-/videovärld som ersätter den vi är vana att kalla vår verklighet – det är Videodrome som sprider en cancer som skapar hallucinationer. James Woods får bli den tvivelaktige hjälten som slutligen får i uppdrag att ta död på den nya underhållningsflugan: ”Death to Videodrome! Long live the New Flesh!” Vad som nu är verklighet eller inte går väl till slut knappast att sluta sig till med säkerhet. Videdrome är ytterligare ett steg i en mer komplex och varierad Cronenberg, även om han fortfarande har sin käpphäst redo och stark vid sin sida – det är det enkla, råa och makabra inom både kött och sexualitet, på ett eller annat sätt.








Den sista i raden av de sex toppenfilmerna jag sett och äger av denna eminenta filmskapare är The Fly (1986). Jag undrar om detta ändå inte var min först faktiska filmupplevelse med honom. Så varför inte börja med just denna om man vill lära känna David Cronenberg – filmen är mer komplex än vad man kan tro, samtidigt som det är en mycket rafflande, kladdig och troligtvis den bäst spelade, utförda och genomförda filmen i det här gänget, alla kategorier. Detta djärva påstående kvalificerar den inte till någon automatisk topposition, emellertid, för jag vet ännu idag inte vilken som är just min Cronenberg-favorit. Alla filmerna har sina fördelar och förtjänster.

Jag vill mitt inlägg med ett par filmer som inte riktigt fick komma med utan får nöja sig med att bli omnämnda; låt oss säga att de tillhör en liten medelgrupp mellan de gamla godingarna och de nya, mer ointressanta alstren… Dead Ringers (1988) är en komplex och kryptisk, ångestfylld och makaber historia om två tvillingar som gett kombinationen gynekologi och sinnesjukdom en helt ny innebröd; The Naked Lunch (1991) är en galen tripp i spionhistoria, kladdiga insekter och snedtrippar som jag inte kan dra mig till minnes särskilt bra, faktiskt – kanske dags att se den igen. Nykter…