La Chiesa ... eller ... Varför jag älskar det italienska språket!

"Guardate la stigmate! Il segno del demonio!"

"Uccideteli tutti! Nessuno deve restare vivo!"

Året var 1994. Våren. Jag hade slutat gymnasiet året innan och nu praktiserade jag på hemortens bibliotek, samt gick hos en homeopat/kiropraktor som kostade mig mer pengar än ett filmintresse. Det var oxå tiden innan AVC, när jag fått tag i en film från HoH-gänget på skralig kassett. Jag hade tidigare läst en av otaliga listor och kommit fram till just den filmen - La Chiesa - men när jag satte i filmen var den helt på italienska och utan engelska subs. Ouch! Så den filmen kunde man avfärdat lätt i ett annat liv, men inledningen, musiken och den stenhårda tonen i språket var bara för mycket! Jag fick tillochmed för mig att läsa italienska på komvux (fast det blev spanska istället ;-)) även om jag kände att jag kanske förstod vad filmen handlade om ändå...

Jag ska vara rak och säga... Dellamorte Dellamore i all ära - men min favoritfilm av Michele Soavi är La Chiesa (The Church; Italy, 1989). Så är det bara. Stagefright är ganska bra och The Sect duger nån gång då och då.... men, alltså ... Mörk, olycksbådande kyrkorgel och de galloperande Teutonska riddarna, Emersons mystiska, förförande score och demonisk besatthet, samt en hyllning till Polanski. Detta är bara ett fåtal exempel som binder mig så starkt till denna film som rent objektivt är en mindre bra film än exempelvis Dellamorte. Innehållsmässigt och i utförandet brister den säkert, men visuellt är den närmast lika bra som den senare filmen. Tidigt i mitt dvd-samlande införskaffade jag mig Anchor Bays utgåva genom GlacierBay på Ebay. Bilden var ju närmast felfri, men ack så hemskt det engelska ljudspåret var: Pipiga röster och allmänt dåligt castade personer för dubbningen. Att jag inte tänkte på att det inte fanns något italienskt spår! Så jag engagerade mig inte så mycket i filmen då, men fick sedan tag i Cecchi Goris disc med italienska och engelska. Hur gick det då? Jo, bilden var repig och lite urvattnad på sina ställen. Det tuffa raviolispråket var där, men utan engelsk text (att man aldrig kan bli nöjd!). Så ytterligare några år senare, igår kväll, tar jag mig en seriös och engagerad koll igen på The Church.

Dåtid: Ett gäng riddare tar död på en by vars alla invånare anses vara häxor och Djävulens tjänare. Scenerna är explicita även om det inte är mycket blod. Slakten accompanieras av febrigt orgelfrosseri och det är inte mycket mer man kan önska av en inledning. Vi möter ganska snart en av huvudrollsinnehavarna, en flicka (Lotte) spelad av Asia Argento (pappa Dario producerar filmen) som försöker fly med ett spädbarn men blir även hon dödad. Kropparna efter slakten begravs i en massgrav där man ska bygga en kryka för att hålla den Onde och hans demoner från att komma ut igen.

Nutid: En jättelik, gotisk katedral (uppenbarligen är det tänkt att utspela sig i Tyskland, men enligt uppgift ligger katedralen ifråga i Budapest) ska restaureras och ett gäng professionella har anlitats för uppdraget. Vi möter en handfull karaktärer som kommer spela en avgörande roll för handlingens utveckling - den lycksökande Evan (Tomas Arana), restaurerande Lisa (Barabara Cupisti) och Father Gus (Hugh Quarshie), samt en surmulen gammal biskop, en demonisk saktistal och Lottes pappa... Och för dem som älskar John Morghen har han en någorlunda roll i det hela. Nåväl, under restaureringen börjar så smått fundamenten för katedralen att falla sönder. Det finns någon eller några som vet vad som är att vänta - att Satan och hans demoner är på väg tillbaka ut i världen - men varesig man vill påskynda eller stoppa förloppet löper allt mot sin obönhörliga katastrof.

Den atmosfäriska stämningen, det fina fotot och allmäna utförandet är en produkt av Soavi själv och hans läromästare Dario Argento. Intrigen och utförandet av filmen är i överlag väldigt bra, men när alla som blivit fångade i kyrkan och deras öden porträtteras i all hast kan berättandet emellertid kännas lite plottrigt och att Soavi är ute på hal is. Samtidigt bidrar de församlades öden ändå till den helhet som The Church trots allt orkar knyta ihop på slutet. Olika bisarra moment med enskilda karaktärer som kan verka omotiverade och utfyllande känns så typiskt för det som är njutbart med exempelvis den italienska kultfilmen. Ett exempel på något som förgyller är ju det unga paret som försöker fly under kyrkan men stöter på tunnelbanetåget, med ödesdiger följd. Ett av de bästa momenten i filmen är idén om och det praktiska genomförandet av förstöreslemekanismerna som kyrkan har för att hålla demonerna på plats. När väl ondskan släppts fri börjar kugghjulen att köra i gång och allt faller samman. Djävulens framträdanden är minst sagt minnesvärda och såklart finns det en liten twist på slutet oxå.

Detta är en riktigt bra film och värd att ses både en och fler gånger därtill. Gillar man den är det bara att njuta, tycker man inte om den kan man ju peka på dess brister och gå vidare med sitt liv... Men jag kan defintivt inte släppa den - jag älskar upplägget, karaktärerna och den underbara musiken till det. Se den och älska den!

Någonting är fel i Potter's Bluff - fruktansvärt fel!

Frilansfotografen George anländer till det lilla kustsamhället Potter's Bluff för att ta lite natursköna bilder av stranden. Vi vaggas in i ett avkopplande tillstånd med vågornas skvalp och softig musik. Så fångar kameralinsen in en vacker, ung kvinna (Lisa Blount) och fotografen blir helt tagen och glömmer sitt uppdrag. Istället börjar han fotografera Lisa som lockar honom till sig. Då ertappas George av ett gäng män och kvinnor ur lokabefolkningen - de slår ner honom och bränner upp honom. Det är en överraskande och delvis chockerande scen, vilken har ett ändamålsenligt syfte som uppenbarar sig längre fram i filmen. Sheriffen Dan (James Farentino) upptäcker hans sönderbrända kropp i ett utbränt bilvrak. Fotografen är knappt vid liv, men utsätts slutligen för nådastöten på sjukhuset av syster Lisa i en oförglömlig sprutscen som senare kopierades fräckt av den gamle snuskräven Jess Franco.

Fler människor går en våldsam död till mötes och det är samma ortsbor som står för traktens decimering. Dan ser ett mönster med att offren vanställts och börjar samtidigt tvivla på att fotografen George dött i det där bilvraket. Han ställer några frågor till den egendomlige och läskigt komiske begravningsentreprenören Dobbs, som har en sjuklig mani på att piffa upp folk som blivit mer eller mindre mosad köttfärs, men får ingen större hjälp på traven. När sheriffen kör hem en kväll krockar han med en man som försvinner från platsen. Kvar blir endast det makabra fyndet av en avsliten arm. När han dagen därpå kollar armen med sin rättsläkare visar det sig att armen tillhört en person som varit död flera månader. Lättare blir det inte för Dan när hans fru verkar undervisa sin skolbarn i svartkonst och att den stendöde fotografen George är en av de mördade som syns spatsera runt i stan - livs levande!

Gary Sherman (regi) och Dan O'Bannon (screenplay) ligger bakom denna film vid namn Dead & Buried från 1981. Som tagline står det "The writers of ALIEN... ...bring a new terror to Earth.", men strunta i Alien, utan fokusera bara på filmen självt - den behöver ingen draghjälp från någon annan film överhuvudtaget. Känslan i Dead & Buried är spänningsmättad till bristninggränsen när den känslokalla och till synes livlösa massan övermannar, fogograferar och slutligen tar kål på sina stackars offer. Handlingen utspelar sig dock i ett ganska lagom tempo mellan koncentrationerna av våld och effekter. Det är helt i lagom takt för att man ska hinna känna sig riktigt illa till mods när man så småningom börjar ana vart det barkar hän. Och det är då man får den slutgiltiga chocken - som jordgubben på tårtan.

Dead & Buried är ytterligare ett lysande släpp från Blue Underground. Det går inte att sluta älska den här filmen: Stämning och atmosfären är på topp; manus, regi och foto är i sämsta fall helt i sin ordning; skådespelarnas insatser är på topp - vi bjuds på den ena karaktären efter den andra och för de som gillar Robert Englund blir man nog inte besviken i en av hans tidigare roller innan han blev Freddy med alla. Ett litet aber med filmen är att de annars så välgjorda effekterna störs av en alltför iögonfallande sämre sådan; detta är fallet med rättsläkarens död och tyvärr tycker jag det kommer upp och visas på ett sådant sätt att det klart stör helhetsintrycket. Emellertid må det kanske vara hänt, när allting annat är så skönt med filmen.

Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural (Richard Blackburn; USA, 1973)

När Lillan kom till skogen där den vackra, elaka häxan ...

Den 13-åriga sångfågeln Lila Lee (Cheryl Smith) är en av Kristi mest oskuldsfulla och sköna varelser som pastorn och hans församling skådat. Hon är raka motsatsen sin syndfulle far, en gangsterboss med mord på sitt samvete, och har fått en fristad i kyrkans och församlingens hjärta. Men så får lilla Lila ett brev från Lemora (Lesley Gilb) att hon måste bege sig till hennes boning i staden Astaroth för att där få träffa sin far och ge honom sin förlåtelse. Som den godhjärtade varelse hon är ger hon sig av från prästens boning och tar den ensamma bussen till Astaroth.

Färden genom skogen är en kuslig resa i en hemsk saga och bussen överfalls av ett antal deformerade troglodyter som tar död på chauffören. Själv blir Lila räddad till Lemoras ägor och inlåst i ett skjul "för sin egen säkerhets skull". Lemora anar oråd men det är snart försent: Lemora är en vampyr som är på jakt efter hennes skönhet och oskuldsfullhet och med ett bett ska de båda bli ett. Till slut ser Lili hur Lemora sätter sina blodiga huggtänder i en liten pojke och inser då att hon måste fly för sitt liv.

Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural är en mörk saga som utspelar sig i en gotisk, Lovecraftsk miljö som kryllar av Lemoras odöda underhuggare i mörka kåpor och höga hattar och i sin tur deras svorna fiender, fysiskt och andligt degenererade offer för sin härskarinnas trolldom. Det är inte mycket blod och våld, vilket kännetecknat mången filmer i genren, utan Richard Blackburns skapelse lever i mångt och mycket på sin atmosfär och utstrålar ett mer subtilt budskap än vad som är brukligt. Motivet står dock för sig självt -- Lila är godheten som skall korrumperas!

På hemmaplan fick filmen en PG-rating, vilket skulle kunna tyda på en ganska familjevänlig film. Emellertid bedrar man sig på den punkten: Lemora är inget man visar för sina barn eller kanske ens visar som en mysig, vacker liten film för sin flickvän eller väna hustru. Det sprutar förvisso inte blod och sexorgierna lyser med sin frånvaro. Däremot skulle nog enbart stämningen och fotot i filmen få yngre tittare att rysa, för att inte tala om Lemora och hennes underhuggare som är skrämmande både som vampyrer, vettlösa monster och skrikande barn. Utöver detta finns den underliggande sexualiteten, element som av många skulle kunna anses som både avikande och fråstötande; den tidlösa Lemora dras till den unga flickan och i vampyrhäxans omsorger antyds både homosexualitet och pedofili.

Det är en avsaknad av burdus rättframhet och istället en tyngdpunkt på att få ljus, ljud och miljöer att skapa en allestädes närvarande känsla av fasa som gör att detta till en riktigt bra film. Ett slående exempel på detta är när Lila går i korridoren med barnporträtt som med sina röster viskar till henne att ge sig av. Det finns trots detta en del saker som talar emot filmen, om man så vill. Manuset är rörigt, slutet kanske lite för utdraget och förvirrande (men är det inte så sagor kan vara?) och skådespeleriet är något man gärna skulle kunna hänga i galgträdet. Ändå är det inget man sitter och retar sig på när man väl låtit sig invaggas i filmens innersta väsen. Om än inte perfekt, skulle jag vilja hävda att Lemora -- A Child's Tale of the Supernatural är en av de bättre filmer med vampyrtema som jag sett hittills i mitt liv.

Deathdream (Dead of Night; Bob Clark; USA, 1974)

Året är 1974. Kriget i Vietnam närmar sig sitt oundvikliga slut när framgångarna för trupperna ständigt uteblir och hemmaopinionen vänder. För unge Andy Brooks är det dock försent; han blir dödad i stid. Mamma, pappa och syster väntar på att han ska få komma hem, men får istället det hemska beskedet att deras Andy inte lever längre. De blir naturligtvis förkrossade och modern vägrar acceptera faktum och börjar monotont mässa att sonen lever och ska komma hem till henne igen. Och så, långt in på natten ... kommer Andy hem!

I första säsongen av Masters of Horror regisserade 2005 Joe Dante sin episod Homecoming om döda soldater som reser sig ur sina gravar inför det stundande presidentvalet. De är inte ute efter att äta folk, utan för att rösta och få slut på kriget. Ställningstagandet i Bob Clarks Deathdream (äks. Dead of Night, 1974) är politiskt mot USAs inblandning i vietnamkriget, men här handlar det inte om att angripa politker eller andra myndigheter och makthavare; istället ser vi kriget utifrån en tragedi i det lilla formatet -- familjen som söndras genom sorg och förlust. Vidare är inte återvändande Andy någon slags zombie (åtminstone inte i vanlig mening) och Deathdream är långt ifrån en komedi och satir man kan komma.

Det hela börjar som i en "dödsdröm": Unge Andy blir skjuten i en långsam, mörk scen som påminner ytterst om en mardröm. Utan dröjsmål lyckas Clark, Ormsby et al. perfekt med att skapa en suggestiv och kuslig stämning för att slå an tonen hos filmen. Den spöklika kören som viskar "Andy...Andy...Andy" manar honom att inte dö, att komma tillbaka -- att komma hem. Framförallt är det hans mamma som inte kunde klara av beslutet att han skulle ta värvning; ett beslut som mer eller mindre forcerats fram genom en hårdför fader och överbeskyddande moder. Hursomhelst har sonen inget annat val än att då återvända hemma. Men det är inte densamme Andy som en gång lämnade barndomshemmet...

Bob Clark och Alan Ormsby, med hjälp av Tom Savinis utsökta makeup, fick fram en både skräckinjagande och mycket sorglig, tragisk film. Det är en samhällskritik mot vad kriget bryter sönder och hur det skapar monster. Allt utspelar sig dock i en liten skala: i grannskapet, kring vännerna, inom familjen. Modern kan inte se sanningen att det är något fruktansvärt fel på sonen och anklagar sin make för att inte vilja veta av honom, medan han svarar med att skylla på henne för att ha jagat ut pojken i kriget med sina överbeskyddande, kvävande omsorger. Det fadern ser är hur sonen pendlar från uttryckslöshet till vrede och våldsutbrott liknande de som drabbade så många hemvändande veteraner.

Det är inget högt tempo, inte mycket blod, men våldet och uttrycksfullheten hos flera av skådespelarna i produktionen gör filmens storhet. Sonen (Richard Backus) tycker jag spelar sin roll mästerlikt, i synnerhet med sitt djävulska minspelet som verkligen skrämmer en på riktigt. När Savinis make-up sen dras på Andy då hans döda kropp skrumpnar och behöver blodinjektioner, kan man inte mer än bli stum av häpnad och beundran. Var det nån som sa att Savini började sin oöverträffade karriär med denna film?

Blue Underground ska ha en stor eloge för att ha tagit sig an den här filmen och gjort något riktigt bra av den. Tyvärr så kör de väl lite gammal skåpmat nuförtiden, men det tar inte ifrån dem att de släppt mängder med finfina klassiska kultfilmer som förgyllt tillvaron för mig och säkert många andra. Mycket bättre och mer genuint än just Deathdream blir det inte. Jag uppmanar alla som inte sett den att åtgärda situationen -- omedelbart!

Daughters of Darkness vs. The Blood Spattered Bride -- A Hung Jury!

För några år sedan släppte Blue Underground en ny utgåva av Daughters of Darkness för att ersätta den man haft på marknaden tidigare (som i sin tur ersatte Anchor Bays utgångna föregångare). Man hade från BUs förbättrat bl.a. bildkvalitén; men det som verkligen gjorde skillnaden var att man i extramaterialet lagt till Vicente Arandas utmärkta La Novia Ensangrentada som en bonusdisc. Varför man struntat i att poängtera att man får två toppenfilmer istället för en film med extramaterialdisc kan jag rimligtvis inte förstå.

Jag ville gärna ha denna senaste utgåvan. Problemet var att jag redan hade båda filmerna sen tidigare, varav den senare från Anchor Bay. Det blev ändå så att jag sålde båda singlarna och köpte specialutgåvan, i vetskap om en något bättre Daughters och en klonad Bride, vilket inte bar mig emot. Mitt problem är inte att jag inte kan hitta Arandas film bakom Kümels, även om andra kanske kan ha svårt med det.

The Blood Spattered Bride (La Novia Ensangrentada; Vicente Aranda; Spanien, 1972) inleder med ett nygift par (ring a bell?) som anländer till makens barndomshem, där de ska bo i hans förfädershem - ett stort, skogsnära gods bland gamla ruiner. Kulisserna är redan lagda för ett kusligt skådespel. Den initiala konflikten mellan den erfarne maken (Simón Andreu) och hustrun Susan (spelad av undersköna Maribel Martín) gör sig snabbt uppmärksammad: Susan är en ung flicka som är sexuellt oerfaren och har dubbla känslor inför sin realistiske, hårdföre och ofta sadistiske make - vi får tidigt i en djärv scen bevittna en dold önskan från henne att bli våldtagen, eller är det raka motsatsen: ett konstaterande av hur hon uppfattar sitt giftemål som en våldsam plundring av hennes innersta. Husans dotter, flickan Carol, komplicerar det hela ytterligare genom sitt uttalande att hon tror att Susan tycker om när han gör henne illa, en kommentar som blir ståede obemött. Makens karaktär är svårare att bena ut eftersom han längre genom filmen porträtteras mer eller mindre som någon slags anti-hjälte.

När Susan betraktar porträtten i sitt nya hem blir hon förvånad över att bara männen i släkten sitter på väggarna. Sanningen är att alla kvinnomålningar flyttats ner till källaren sedan en av Andreus förfäder nästan blivit giftmördad av sin unga brud strax efter giftermål och inflyttning till ägorna. Hans fru, som i likhet med Susan var oskuld, dog på kuppen och begravdes - hennes namn var Mircala Karstein... och för er som inte redan är insatta Sheridan Le Fanus Carmilla... Tja, ni kan räkna ut det själva ;-)

Hursomhelst så börjar Susan drömma om en ljus, förföriskt vacker kvinna som hemsöker henne och ger henne en kniv att döda maken med. Denna kniv spelar en ständigt återkommande roll för det stackars paret. När maken får höra sin hustrus frustration och rädsla över vad kvinnan kan tänkas få henne att göra, tar han henne till den gamla graven och skändar den plumpt för att på något sätt underminera sin hustrus magiska tänkande. Det skulle han aldrig gjort! Strax därefter går han på stranden och hittar av en händelse en ung kvinna, naken och endast iförd snorkel, begravd i sanden. När han grävt fram henne kvicknar hon till och han för henne hem till sig för att vila. Kvinnan, Carmila, är väldigt lik den mordiska, blodsdrickande 'femme fatale' i Susans drömmar och från början blir hon som förhäxad av henne - målet är att straffa, döda maken som förslavat och skändat henne med sin säd, precis som hans förfäder gjort med sina hustrur. Spelet har börjat!

Det kan tyckas passande att Arandas film lagts tillsammans med Daughters of Darkness, kanske inte på sättet det gjorts, men på grund av att det finns klara likheter mellan dem: De har gjorts inom loppet av en eller ett par år; det handlar om blodssugande, förföriska kvinnor som vill göra sig av med männen (jag är inte för vanvördig nu, va? ;-)); samt ett ungt par som har problem med sig själva och sitt förhållande. Däremot finns det klara skillnader; Arandas film, om än ingen glödhet rulle, är klart blodigare än Kümels och har ett något högre tempo; Bride förlitar sig mer på sensationell exploitation medan Daughters mycket mer på subtilitet. Det finns en handfull blodigare scener som jag inte vill spoila och ytterligare ett antal scener där man kan tolka både mäns och kvinnors sexualitet mer åt det makbara hållet. Det skall dock betonas att filmen är väldigt långt från att verkligen bli sleazig eller plump på något sätt (inte i stil med vad Larraz Vampyres lyckas med) och det som inte känns stilfult fungerar precis som i Daughters på ett ändamålsenligt och konstnärligt sätt. Däremot kan man tycka att slutscenerna, i synnerhet, kan kännas alltför brutala och förråade, för sin tid. Dock är det bara en del av filmens storhet - en film ska inte klappa medhårs; den ska chockera.

Jag tycker att det är synd att The Blood Spattered Bride inte fick förevigas som en film med egenvärde i Blue Undergrounds annars så fina 2-disc av Daughters of Darkness. Som ni redan känner till av mitt tidigare lilla omnämnande om den senare tycker jag det är en mästerlig film, men det får inte och kan inte, för mig, ta värdet av en likväl storartad film som La Novia Ensangrentada. Personligen ser jag dem som två mästerverk i var sitt slag - två av de absolut bästa vampyrfilmerna någonsin.

Daughters of Darkness vs. ...? ...

Daughters of Darkness (äks. Les Lèvres Rouges; Le Rouge aux Lèvres; The Red Lips; The Redness of the Lips, etc. - Harry Kümel; Belgien, 1971): Kärt barn har många namn och det är tredje gången gilt för mig när det gäller denna subtila, hypnotiska vampyrrysare. Den blir bara bättre och bättre för varje gång man ser den; tidigare har jag bara tyckt den var mycket bra, men nu är den mästerlig.

Handlingen tar sin börjar på ett tåg i Europa: Nygifta Stefan och Valerie är på bröllopsresa, men missar båten hem och får ta in på hotellet Astoria i Ostende, nära den belgiska staden Brügge. Valerie är känslomässigt instabil och Stefan har bakom sitt charmiga, nochalanta yttre en hår av hin och dessutom en hemlighet. Under samma tid har ett antal mord begåtts i området, varav ett antal unga kvinnor har blivit tömda på blod, vilket till Valeries avsmak fascinerar Stefan... Till hotellet anländer under samma tid den charmiga och förföriska grevinnan Erzsebet Bathory (som receptionisten svär sett på samma hotell för 40 år sen, när han var liten pojke) med sin söta men något förlägna följeslagare, Ilona. Där träffar de båda kvinnorna det unga paret och onda planer börjar smidas...

Det är inte mycket blod i denna vampyrberättelse, baserad på Sheridan Le Fanus Carmilla; det finns bara tillräckligt med den varan för att fukta läpparna och varken huggtänder eller uppenbara bitmärken görs synliga för tittaren. Det som är filmens absoluta storhet är brukandet enligt den gamla klichén "less is more" och där så många har misslyckats står Harry Kümels verk som en klar vinnare. När vi väl bjuds på sex och våld är det mycket välavvägt förlagt i handlingen och dess scener blir aldrig någonsin plumpa eller överflödiga. De vävs samman av suggestiv musik och superbt foto. Med sin närmast perfekta regi och utomordentligt stämningsfulla, förtätade atmosfär, utgör Daughters of Darkness ett absolut måste för en genreälskare av rang!

• As always... To Be Continued... Perhaps ;-)





• PS. För ytterligare utlåtande från en redan frälst, var god besök Brors excellenta blog!

10 Painful Moments of Maestro Lucio Fulci!

So it goes...

1. New York Ripper: Daniela Doria blir utomordentligt sadistiskt sönderskuren av Kalle Anka-mördaren, inför den maktlöst telefonlyssnande kommissarien. Rakbladsscenen är nog en av de absolut notoriska i filmhistorien och är klart en av orsakerna kring eventuella snuff-rykten och andra stämplingar på den här produktionen. Den svängigt dramatiska jazzen fungerar enastående att förstärka intrycket av det som händer.

2. City of the Living Dead: Titta inte skumma präster som hängt sig i trädet på en kyrkogård. Du tror att det är så läskigt att det räcker med att gråta blod? Sorry, du kommer att spy ut tarmarna också… Daniela Doria står här, som så ofta annars, i centrum för händelsernas förlopp.

3. City of the Living Dead: Nej, jag är nog inte heller så överdrivet förtjust i Giovanni Lombardo Radice (äks John Morghen), men att borra honom genom huvudet för att ens halvkåta snorunge till jänta är på honom tycker jag väl är att ta i lite väl mycket.

4. House by the Cemetery: För lång och trogen tjänst inom genrefilm får Dagmar Lassander ett antal genomcyniska och sadistiska hugg i kroppen av en astmaflåsande Dr Freudstein. Kanske hade hon väntat sig ett vänligare mottagande, men som jamaikanen i Predator 2 sa: ”Shit Haaapens…”.


5. Zombi 2 (äks Zombie Flesh Eaters): Olga Karlatos tror sig ha stängt ute ett gyttjemonster när plötsligt en murken hand tränger sig genom dörrplankorna, grabbar tag en näve av hennes nytvättade hår och drar henne långsamt, långsamt mot… … …en vass spets och vi anar hur det kommer att gå – hon spetsas plågsamt genom ögat av en riktigt stor speta – ”Ouch, out of Hell!” Troligtvis den mest omtalade scenen i hela filmen, om inte för hela Fulcis zombieepok.

6. Zombi 2: Samma stackars sköna Karlatos är reducerad till ett smörgårdsbord där ett gäng zombies i sedvanlig pose mumsar mer eller mindre delikata munbitar ”hors d’œuvre”. Fulci har till fullo utnyttjat sitt 2:35-format – först zoomat in detaljerna och därefter visat den makabra helheten! Som tidigare med Olga är här musiken mycket ändamålsenligt utformad.


7. House by the Cemetery: Ania Pieroni får en idiotisk idé att gå ner i Freudsteins källare för att leta efter debile Giovanni Frezza. Straffet låter inte vänta på sig; den helt igenom egensinnige och kallhamrade doktorn skivar upp hennes strupe ett antal vändor i en personlig favoritscen, som avslutas lite senare när Frezza väl är nedanför trappen och ser hennes huvud dunsa nerför trappen.


8. Lizard in a Woman’s Skin: Ok, det finns de som inte gillar hundar... och sen finns det de som INTE gillar hundar! I den suggestiva och mardrömsaktiga giallo-filmen från tidigt 70-tal återfinns en makaber scen med ett antal uppsprättade hundar med inälvor och allt för allmän åskådning. Fulci och effektmakare Rambaldi fick det hett om öronen för sina verklighetstrogna mekaniska canines; fast idag finns det ju konstnär som verkligen får plåga livs levande varelser i konstens namn utan att det händer nåt…:-o

9. The Beyond: Vad gör man med elaka, mordiska flickor som varit fräcka nog att bli levande döda? Det visst Maestro Fulci; man tar David Warbeck, som laddar revolvern på sitt karaktäristiska sätt, och låter honom skjuta ett stort håll i huvudet på henne, så att ljuset kan skina igenom skallen. Fulci var extra elak mot henne på inspelning och anklagade henne för att vara knarkare – kände han henne innan kanske, så att han kunde motivera hennes slutagerande?

10. The Beyond: Aj-aj, stackars mamma och hustru upptäcker att något är fasansfullt fel har inträffat på bårhuset ”Do Not Entry”. Hon blir så förskräckt att hon dör och i och med det välter ikull en stor flaska syra som fräter sönder hennes ansikte till och hallonsylt med grädde. Tyvärr blir det ännu läskigare när hennes dotter (likväl påstådd knarkare) absolut är allergisk mot sådant kladd!

The Lucio Fulci Supreme Pentalogy (1979-82)

House by the Cemetery (Quella villa accanto al cimitero, 1981) är Lucio Fulcis bästa film. Den första engelska kyrkogårdsutgåvan jag såg var sedvanligt behandlad av BBFC och det som inte gick att klippa bort hade man dragit en rejält mörk ridå över. Det var först efter Strong Uncut Vipco som jag verkligen fick skåda det förbjudna som varken bjöds på den svenska bandinspelningen eller det tidigare engelska släppet. Daniela Doria, som har ett digert ett digert register på Cinemorgue, går en riktig ’no bullshit’-död till mötes när Dr Freudstein har tröttnat på att karva hål i pojkvännen Steves skalle. Det är en initial chock som inte är alltför blodig, men blir en mäktig introduktion till filmen.

Fler mord följer, den ena makabrare än den andra – Dagmar Lassander (hyllad veteran) ’gets poked at’ med råge så blodet magiskt skätter och pulserar ur hennes kropp; Ania Pieroni (en favorit) får halsen Thanksgiving-skuren i bästa ’Far i huset vet bäst hur man fördelar kalkonen-stil’, varefter huvudet hoppar förföriskt nerför källartrappan; Paolo Malco ges en hjälpande, rutten Freudstein-labbe att klia insidan av sin strupe, med massiv blodförlust som följd – allt detta och mer därtill är de blodigaste delarna av filmen, tillsammans med en symbolisk sjö av blod och ett gäng likdelar liggande på bord och hängande i takbjälkarna.

Emellertid innehåller denna film en väldigt suggestiv del med många bottnar; man måste ställa sig frågor som: ”Har Paolo Malco varit i huset förut?”, ”Vad har Giovanni Frezza för roll i det hela?”, osv. En skyltdocka som ser ut som signorina Pieroni tappar huvudet, lillflickan och mamma Freudstein som bor i samma hus, i en annan dimension, samt en kör av gråtande små barn är andra mäktiga egenskaper för denna film. I samspel med ett kusligt soundtrack bidrar dessa delar till den atmosfäriska stämningen som gör filmen omöjlig att förneka.

Många hängivna anhängare skulle nog ändå lista The Beyond (E tu vivrai nel terrore – L’aldilà, 1981) som den bästa av Fulcis riktigt stora verk. Nog för att den är bra; den har mycket som talar för sig, i synnerhet en av filmhistoriens bästa slutscener, ett fantastiskt soundtrack av Fabio Frizzi och en allestädes närvarande stämning av undergång. Det som talar emot den är dock dess benägenhet att försöka bita av för mycket. Den kvävs av ganska genomskinligt slarvig effekter, som jag tycker syns mer i sina brister i denna än i många andra av Fulcis toppfilmer. Dessa av DeRossis försyndelser märks främst Al Clivers glasbitspiercingar och de ökända piprensartarantlarna med sina sjukliga pipljud. Allt detta må vara förlåtet genom andra företeelser som allas vår Joe the Plumbers lasagnefejs, en vådlig syraattack på en stackars mor och hustru, samt ett större titthål genom huvudet på en elak lite häxa till tjej som Fulci själv hatade. Höjdpunkten på The Beyond är ändå otvetydigt det pampiga och ödesdigra slutet med katarakter, suckar och olycksbringande voice-over.

En annan film som till skillnad fått mycket ’bad rap’ som i likhet med HBTC ligger lite extra nära hjärtat är som ni kanske vet sedan tidigare City of the Living Dead (Paura nella città dei morti viventi, 1980). 'Tråkig' och 'ingen handling' är omdömen som den fått dras med genom åren, för att inte tala om kritiken mot det där egendomliga slutet där grabben fryses medan Catriona McColl och Christopher George skriker magen och bilden, i de flesta utgåvor, bryts upp till ett spindelnätsmönster. Många rykten har gått om detta egendomliga förfarande, men en trolig orsak kan väl ha varit att pengarna tog slut eller att en olycka skett med negativet. På en fråga angående filmerna House, Beyond och City ska regissören ha svarat att han inte tänkte på logik, utan var ute efter att göra den optimala filmen. I vilket fall tycker jag att slutet faktiskt gynnar filmen, ett öppet förfarande där man själv får fylla i luckorna.

Utav Fulcis produkter under slutet av 70- och början av 80-talet tycker jag det är just COTLD som har den kusligare atmosfären; den kvinnliga huvudrollsinnehavaren begravs levande à la Poe och McColl och Georges sökande under kyrkogården bland spindelväv, skelett och levande döda tar väl priset. Musiken är likvärdigt stark och funkar väldigt stämningsförstärkande i scenerna kring slutstriden. När det kommer till de mer spektakulära effekterna har också City en stark arsenal; vem kan någonsin glömma trofasta Daniela Doria gråta blod och långsamt kasta upp sitt tarmsystem, den mycket professionellt utförda trepanationen av Giovanni Radice, eller ens det äckliga maggot-regnet? Jag skattar City högre än Beyond (och aningen lägre än House) och det främst med tanke på att det som den lyckas med gör den aningen bättre än Beyond.

Ytterligare en film jag vill ta upp är den jag först kom att känna igen som Zombie Flesh Eaters (Zombi 2, 1979). Denna uppsätting zombier hade sitt ursprung i George Romeros Dawn of the Dead som Dario Argento klippte om för den europeiska marknaden under namnet Zombi. För att spinna vidare på detta kom sedan Fulcis film att heta Zombi 2 vid lanseringen i hemlandet. Det var en trailer på en annan film med spännande scener som fick mig att intressera mig för denna: mastodontzombien som gungar fram längs båten längs Hudson, Tisa Farrow och Ian McCulloch grabbas i hampan av uppvaknande gamla kolonisatörer, osv. Det var mäktiga grejor, men den här gången väntade jag på den oklippta utgåvan, minsann.

Zombi 2 tycker jag skiljer sig en del från Beyond och City i den meningen att den, trots slutet, inte känns riktigt ödesmättad eller har någon särskild undergångsstämning över sig; inte heller känns den spöklikt kuslig. Däremot är det en riktigt tuff film, med en undervattensdöing i fajt med en haj som höjdpunkt, innan det riktiga smörgårdsbordet går av stapeln. Mycket köttätande blir det och vi bjuds på en hel del oförglömliga stunder – Olga Karlatos får ögat utpetat av en bambuspeta, för att sedan bli ’hors d'œuvre’ åt några hungriga lergubbar; ett gäng vitingar, samt infödingar, får olika kroppdelar mumsade på innan det bär av från den förhäxade karibiska ön hem till NY igen. Zombi 2 rankar jag faktiskt längst bak av de filmerna jag nu går igenom. Den är jäkligt bra, men den håller ändå inte samma klass som de två, tre bästa och som med The Beyond finns det tydliga brister som sticker lite för mycket i ögonen.

Sist, men inte minst, kommer jag till den femte filmen jag rangordnar i detta inlägg. Det är den rysligt elaka New York Ripper (Lo Squartatore di New York, 1982). Man skulle kanske kunna säga att det är en liten återgång av Fulci till giallon han var involverad i början av 70-talet; den har blivit kallade genrens svarta får, bl.a. på grund av sin hänsynslösa våldsamhet och närmare koppling till slashern. New York Ripper innehåller en stor del sexualitet av provokativ art; vi har den masochistiska donnan Deli Coli som gillar dominans, Paulo Malco som, utöver att knäcka schackdatorer, gillar att köpa homoporr och en stackars gammal detektivräv som tillfredsställer sina stackars små lustar hos allas vår Daniela Doria som ni sedan kan vänta går en djävulsk rakbladsdöd till mötes. Och så har vi ju favoriten Kalle Anke som tar död på alla syndiga och mindre syndiga kvinnor för att de haft fräckheten att bli kvinnor, vilket hans dödsjuka lilla flicka aldrig kommer kunna bli.

New York Ripper är en ytterst oangenäm och egensinnigt utmanande film som innehåller kanske ett av de absolut bästa soundtracks som finns – ett jazziskt, intensivt track som verkligen förgyller en väldigt genomtänkt film som inte snubblar över för klantiga effekter eller fotbollsplansstora logiska fallgropar. Jag placerar den som nummer två, alldeles efter min personliga favorit House by the Cemetery.

1. House by the Cemetery
2. New York Ripper
3. City of the Living Dead
4. The Beyond
5. Zombi 2