Suffer your number ONE fan -- Stephen King's MISERY

Africa

Goddess


Sydney… sorry, Paul Sheldon har precis tagit död på sin guldkalv Misery och har precis firat att han slipper den jäkla bitchen, äntligen; det är just denna gestalt som dragit in så mycket pengar till honom men tråkat ut och hånat hans talanger så länge. Han har också firat att han precis avslutat en ny bok som är så långt ifrån alla damernas favorithjältinna som det bara går att komma. Med soppa i tanken och med ännu mer kröken i kistan drar han ut i vinterlandskapet och kör av vägen. Han är nära döden men räddas turligt nog av sin ”största beundrare" – härligt va! Knappast, för Annie Wilkes är en psykopat som har bestämt sig för att ha sin lille favoritförfattare helt för sig själv. Ingen polis, ingen räddningskår… ingen ska få veta något. Mr Sheldon själv har fått sina ben krossade och måste lita helt till syster Wilkes amatörmässiga omsorger och får upptäcker ganska snart att han är beroende av smärtstillande och att ”his number ONE fan” är helt och hålet bindgalen. Som om detta inte var nog i sig så upptäcker syster Wilkes att hennes patient tagit död på hennes favoritgris… öhh, jag menar favorithjältinna och han blir tvungen att låta henne återuppstå… eller dö… Fast han kommer kanske dö ändå när boken är klar… eller nåt …

Jobbigt och tokigt värre är det i alla fall och för er som läst boken eller bara, oturligt nog, endast sett filmen ska jag bespara er och mig själv ytterligare handling. Stephen Kings Misery (1987) var en bok som jag först köpte inbunden tillsammans med Förbannelse (Thinner) på bokrean en gång för länge sen under den svenska titeln Lida. I nuläget skulle jag klassa romanen som en av de fem bästa SK skrivit (efter The Shining, Pet Sematary och Salem’s Lot men före exempelvis The Stand och It)och det är framförallt i början som den är som allra bäst; jag tänker i synnerhet på de fina beskrivningarna och utmålanden av huvudkaraktärernas sinnestämningar och intryck av världen inom och kring dem. Toppen är väl att jag äntligen fattade de bärande orden ”Africa” och ”Goddess” till slut – Paul Sheldon identifierar sig med det fångade, exotiska djuret på djurparken och befinner sig själv nu fången långt borta och måste till varje pris blidka den fasansfulla gudinnan som har makten att ge och ta hans liv; att han senare baserar sin Miserys återkomst enigt samma premisser gör ju saken inte heller sämre, får jag säga.

Länge har nog Misery fått "lida" för att dess filmatisering à la Rob Reiner knappast kunde komma i närheten av bokens uppenbara och dålda talanger (ain't it a biatch; I know!) men för flera år sen fick jag se något på den lokala teatern ett enastående skådespel med Per Morberg i huvudrollen som allas vår stackars sängbundna skrivmaskinsnötare ... Lida som teateruppsättning var något alldeles extra; det vill jag lova!