BELIEVE ME FOLKS: NOT QUITE HIS VERY BEST! -- Stephen King's The Stand: The Complete and Uncut Edition

Nej, nu är det slutligen fastställt; The Stand (1979/1990) är INTE Stephen Kings bästa! Det konstaterades under och efter 17 dagar under maj och juni månad. Det var efter lång tids ägande av en drygt 14oo sidor lång engelskspråkig pocketutgåva av "The Complete and Uncut Edition" som jag slutligen beslutade att foga in den i min återerövring av Kungens författarskap. Naturligtvis var jag även tvungen att läsa The Stand eftersom jag endast tidigare bökat mig igenom den avkortade versionen av "Pestens tid" under semestern till Rethymnon: Kreta, 1990 (sommaren i city?!) och aldrig gav mig in på den svenska, inbundna översättningen av nyversionen (sålde den till ett antikvariat nyligen).

Orsken till att SK blev uppmanad att skära ner sin enorma tegelsten var enligt egen uppgift att det inte skulle vara ekonomiskt lönsamt att trycka upp en sån tjock bock, med tanke på hur hans tidigare fyra böcker sålt och han fick meddelandet att han själv fick välja om förlaget skulle skära ned godtyckligt eller om han själv ville ta det på sig det arbetet. Naturligtvis valde King att själv ta bort det som behövdes för att få ut boken. Tjock blev den iallafall och när det väl begav sig att släppa den oklippta utgåvan (1990) var det väl varken första eller sista gången han blev beskylld för att ha "diahorrea of the word processor... Men, som han oxå säger i förordet, "The Complete and Uncut" är ingen ny bok, utan en utvidgad version där huvudpersonerna gör mer och det förklaras mer generellt om allt och alla.

Så blir det bättre då? Både ja och nej: Till en början blir The Stand fördjupad och mer intressant när man lär känna vissa karaktärer bättre och får mer kött på benen när det berättas ytterligare hur superflunsan Captain Trips kommer till och hur den ställer till det i samhället, både före och efter viruset. Allteftersom kan man dock märka en kontinuerligt tilltagande utmattning i allt malandet kring bl.a. huvudpersonerna i den goda, östra delen om klippiga bergen, där alla demokratiska råd och omröstningar bara är en enda stor jäsping. Bästa tillägget är dock förhållandet mellan Trash Man och The Kid som är en riktig "treat" må jag säga ;-)

Även om boken kan kännas väldigt överlastad i sitt utökade tillstånd så var inte alltid den kortade versionen mer rapp eftersom den bara är mindre i formatet och knappast rappare och intensiv som kortare bok. Det handlar mer om man ska anse att The Stand är Stephen Kings bästa, som nu många anser. Mitt svar är entydigt -- NEJ! The Shining får fortfarande stå som den bästa av hans alster; jag gillar mer de fåtaliga karaktärerna isolerade än hundratusentals människor som kämpar för civilisationens överlevnad. Dessutom: En annan sak som talar emot Pestens tid är de tydligt starka, kristna drivkrafterna i boken -- de är alltför tydligt och uppenbart dualistiska i sin utformning. Rent strukturmässigt faller den oxå på att avslutningen och slutstriden är lite för snabbt påkommen efter allt malande -- stämningen byggs upp mer ändamålsenligt och tilltalande i bl.a. The Shining. För att ytterligare bekräfta mitt ställningstagande tycker jag gott och väl böcker som Pet Sematary, Misery, Salem's Lot och även It kommer alltifrån någon till flera grader högre i skalan vad gäller helhetsintrycket.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag första och senaste gången läste just Pestens tid var på den där kretensiska semestern för nitton år sen, när jag hade så ont i ryggen att jag knappt kunde röra mig och syrran och hennes squeeze bodde i lägenheten intill, samt att farsan brukade signalera mellan balkongerna genom att smälla av en brakskit mellan glasen Metaxa... Jag minns även tydligt hur mitt rykte som hypokondriker i ögonen på min nästan-blivande-svåger började bli ganska grundmurat... "Titta! Lill-brorsan ligger på lit de parade! skrockade han kärligen spefullt när jag låg platt och stel som en eldgaffel på sängen och läste om den svarte mannen och den gamla äckliga kärringen Abigail bland majsfälten i Nebraska (eller var det möjligtvis ... Colorääääädååå?)

PS. De som vill ha fullgoda alternativ till att läsa maffiga romaner i samma stil och tema som The Stand är att söka upp, inhandla och lusläsa Dan Simmons Carrion Comfort (nazi mind-vampires?!) och Robert R. McCammons post-apokalyptiska Swan Song, båda något kortare än Kings klumpeduns och klart mer rafflande och fräscha i sin utformning... DS.