... now she was drifting again, Little Nemo piloting the Nautilus deeper and deeper through the chambers of the subconscious but nobody was at the controls ... little nobody...
För länge sen hittade jag ett par inbundna böcker av en "ny" författare på en av alla bokreor man varit på ... Återkomst (Incarnate) och Månhunger (The Hungry Moon) hette de och var skrivna av en snubbe vid namn Ramsey Campbell (och då kom jag på att jag faktiskt köpt en engelsk liten pocket med titeln The Doll Who Ate His Mother (1976) vilken jag förstod senare var hans första romanbedrift...). Jag läste båda och det gav en heltochhållet annan erfarenhet än från de King, Koontz och Barker som man läst mängder av under tiden... De här böckerna var skräckinjagande på ett mycket mer krypande och subtilt sätt, samtidigt som de var väldigt svårhanterliga både i innehåll, form och utförande. I ärlighetens namn var det nog mycket jag inte riktigt fattade, särskilt när det gällde Återkomst, men känslan av att något verkligen mardrömslikt läskigt hade inträffat gjorde sitt uppenbara avtryck och känslan stannade obönhörligt kvar genom åren, vill jag lova.
Många fler Ramsey Campbell-romaner blev det, på engelska, härefter och det var både stimulerande, kusligt och frustrerande; det jobbiga var att många gånger var allting så nedtonat att man kunde missa en massa trevliga hemsökelser och dagliga nattmaror så fort man inte läste varje fras mer än en gång... Det är länge sen nu, känns det, som jag läste gamle Ramsey -- England och Merseysides litterära stolthet -- allt har ju sin tid och sin passion, men jag har inte kunna släppa tanken på att jag borde läsa de där svenska böckerna igen... och på engelska naturligtvis...
Incarnate (1983) tar sin början med ett experiment i sanndrömmar; allt slutar i tumult och panik när det verkar som alla har drömt samma dröm som vår huvudperson Molly, så slutligen läggs hela projektet ned. Jag får tillägga direkt att inledningskapitlet är något av det mest minnesvärda och potenta jag läst överhuvudtaget -- det är just en Campbell i högform, för den som vill veta det... Så hoppar vi fram en elva år i tiden och alla gruppens försökskaniner lever sina egna liv, mer eller mindre jagade och paranoida av det de upplevde när det begav sig: Molly har en karriär inom media men får svårare och svårare att skilja verkliga upplevelser från drömmar (fast efter ett tag undrar man vad som är skillnaden, egentligen...); Freda träffar den egendomlige Sage som försöker få fram väsen från en annan dimension; Danny är bara spritt språngande galen; Helen och hennes dotter träffar en stackars flicka som de aldrig borde ha sett överhuvudtaget och Joyce tror hon jobbar med att hjälpa gamla ... men det finns inget äldreboende i närheten alls... För att göra en lång historia kort -- det öppnades en dörr in till drömmarnas värld och den går inte längre att stänga; varelser från andra sidan försöker tränga sig igen till vår verklighet ... och den som inte passar sig kan förlora sig i sina egna villfarelser, för evigt. Det finns saker som är värre än döden!
Det tog sin lilla tid och jag lät det ta så långt det krävdes. Nu har jag äntligen läst klart och kan summera och reflektera kring det jag en gång läste i ungdomen och se vad som var det ena och det andra. Nu begriper jag mycket bättre vad som kan ha varit verklighet och inte -- det är samma kaos och känsla av ångest över att förlora sig själv och andra till något obegripligt, men skillnaden är att jag själv kan greppa det mesta av hela händelseförloppet (vilket iochförsig gör boken lite mindre mardrömslik än jag mindes, tyvärr...) och det kan både vara plus och minus. Det är fortfarande en riktigt bra och fängslande roman, men mitt stora aber är att den är för lång. Kanske kunde den gjorts en fjärdedel kortare och blivit mer intensiv och komprimerad i sin fasa; jag vet av erfarenhet att de flesta av Sir Campbells bedrifter stannar runt en 300 sidor lite drygt och det är mer än lagom för den här sortens ordvrängande esteter.
Ändå är jag mycket nöjd med helhetsintrycket och snart får jag nog hugga i den andra boken i paret oxå... Vem vet, kanske kör jag en omläsning av Campbells bästa vad det lider. Häng med på bloggen får ni se vad som händer... Om jag inte är förlorade i mina egna ångestfyllda illusioner vill säga... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar