Wes Craven är en regissör som verkar synas och verka i alla filmsammanhang från producent till regissör, från skräckfilmsgalabesökare till allmänt högt aktat namn inom genrerna för kalla kårar. Själv har jag bestämt sett ett antal Craven-filmer, varav jag högst rankar Last House On The Left; A Nightmare On Elm Street är också av klass, men den har inte hållit så bra i längden för min del (Elm Street är mycket bra i början sen dalar den allteftersom). Den första Wes Craven jag såg, emellertid, måste ha varit The Serpent And The Rainbow (1988); en film som jag inte sett på kanske 20 år…
Någon gång då och då har det slagit mig att jag borde se den igen, men då har det inte blivit av. Det jag minns från den är ganska sporadiskt, men jag vet att jag hade en kuslig förnimelse av den… minst sagt. Hoppfull började jag se den för ett par kvällar sen och det känns väldigt lovande till en början – nålstick i ögat, besatthet, hemska syner och voodoo-pulver… och så snubben från Dust Devil, som häxdoktor!
Yeah, Billy Boy; it's hell trying to save your daddy's films from oblivion -- voodoo, or no voodoo
Det är trevligt kusligt med visionerna och stämningen är som den ska … men det går tyvärr inte för mig hela vägen (missförstå mig rätt) den här gången. Med tanke på allt man sett genom åren så förmår inte riktigt denna filmen slå sig fram genom mediabruset… och är det då inte det som mestadels kännetecknar Wes Cravens filmskapande – som helhet lyckas hans filmer inte få den spetsudd de borde kunna eller föväntas ha. Det är ju så att han anses, särskilt i Amerika?, vara en av de mer framstående skräck-/kultregissörerna. För mig är hans livsverk dock inte mycket mer än medelmåttigt – må vara att han gjort LHOTL, men han är också skyldig till stolpskott och sömnpiller som The Hills Have Eyes och ”ja, vad var det de hette nu igen…” ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar