Ni minns mitt oväntade 3-pack för 99 pix? Ja, andra filmen var ytterligare ett udda och oväntat val: Jag tror jag hittade en handfull mer eller mindre nyproducerade zombie-filmer och ett par verkade intressanta... men... samma gamla tugg när dessa levande döda fick renässans för ett tag sedan; ska jag vara ärlig är jag inte särskilt förtjust i de flesta av de moderna zombierna, undantaget George Romero då -- de är för intetsägande och saknar karaktär och karisma.
Ändå tog jag till mig en av dessa filmer, för den verkade originell och intressant -- phau rikhtitt! PONTYPOOL (2009) hette denna kanadensare som någon eller några ville titulera "årets bästa skräckfilm". I det lilla samhället Pontypool, Ontario blir radioprataren Grant Mazzy (Steve McHattie) och hans producent och crew, Sidney och Laurel-Ann (den senare nyligen hemkommen från Irak), via etern vittne till våldsamma upplopp... Inte nog med det: En utsänd reporter låter dem lyssna till vad som verkar vara spädbarnsskrik från en pojkes döende läppar; senare får Mazzy konstig feedback via lurarna där han tycker höra sin egen röst tala till sig... och skummare blir det... Laurel-Ann blir plötsligt konstig och börjar bete sig förvirrat och sedan våldsamt, samtidigt som mobben med galna människor omringat radiostationen och försöker komma in. Hur ska det gå?
Det visar sig att viruset som förvandlar människor till sinneslösa kärl, zombies - if you will, sprids via det engelska språket och triggas via ett specifikt ord, unikt för varje drabbad. Vidare måste varje nytt offer söka upp en annan människa att "dö i" vilket skulle förklara varför exempelvis bebisen pratade genom pojken. Låter det konstigt? Ja, men själva upplägget är genialiskt! Det är så bra tänkt, för bra för att hålla 100 % hela vägen ut, men var inte besvikna... Stämningen byggs upp metodiskt genom hela filmen. PONTYPOOL ger äkta kalla kårar med sin stämning -- med sina viskande röster och det katastrofala faktumet att det man säger kan smitta när som helst... Ett bland lyckodragen är Grant Mazzys loopade SOS som med sin säregna, kusliga, röst lägger ut slingan: "SIDNEY-BRIAR-IS-ALIVE". Detta monotona nödrop viskas ut på ett sånt sätt att hela tillvaron känns som en enda sinnesförvridande (o)verklighet. Alltså, TOPPEN!
Ändå, hur avslutar man denna fantastiska soppa?! Ja, det är nog väldigt svårt att göra det i likvärdig stil: Hur gör man för att få stop på viruset? Jo, man måste... Äh, nä jag ska inte säga mer... Låt mig bara, avslutningsvis betona att PONTYPOOL är välspelad, välregisserad och att man ska ge filmen en chans -- det är en upplevelse, även om man nu (som jag) kanske inte riktigt gillade eller förstod slutet. Okej, gilla är väl bra, men att förstå är klart överskattat: Känslan av helheten är det som räknas!
Kill Is Kiss! Kill is definitely Kiss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar