Doug Bradley vs. Ash Boomstick part # quatre-vingt-dix-neuf...

Sam Raimis EVIL DEAD-filmer är ett exempel på en ”äkta” trilogi: Föst och främst stannar antalet inlägg i debatten till just talet TRE; sen har alla titlar regisserats av samma person och innehållit en och samma huvudperson (dessa två sistnämnda är inte nödvändiga, men det stärker ändå min för tillfället personliga uppfattning i frågan…). Till skillnad från Boomstick-Ash & Co. är Pinhead och gänget helt och hållet ute och seglar: Här finner vi långt fler än tre filmer; regissörerna är inte desamma från gång till annan och huvudpersonerna varierar och dessutom är Mr Doug Bradley aka. Pinhead långt ifrån självklar efter avsnitt tre eller nåt… Likt förbannat jämför jag Hellraiser-serien i form av en trilogi med i första hand Evil Dead; det är bara att sätta stopp efter Hell On Earth och slänga bort resten av klabbet. Varför? Jo, precis som de två första Evil Dead tillhör Hellraiser och Hellbound den yttersta eliten av skräck-/kultfilmer, medan Army of Darkeness och Hellraiser III långt ifrån håller jämna steg med sina mer namnkunniga syskon. Naturligtvis skulle det vara smartare att bara jämföra två par filmer, men nu gör jag inte det så då är det bara att hänga på det tåget…

Clive Barkers HELLRAISER (1987) bygger på regissörens egna utomordentliga kortroman vid namn ”The Hellbound Heart”: Här finner vi något som jag tror är mycket, mycket ovanligt – en egensinnig och fantastisk bok som blir närmast en lika kraftfull och säregen film, som även har ett sagolikt spektakulärt och pampigt soundtrack av den (i Hellbounds kommentarspår påstådde) kristne filmkompositören Christopher Young. Även om jag anser att uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II (1988) är den mer underhållande, den mer spektakulära och ”vågade” filmen är jag benägen att säga att originalet HELLRAISER rent objektivt på en och flera sätt är den bättre filmen. Emellertid är Tony Randel totalt sätt en bättre regissör än Clive Barker som med sin skapelse och första spelfilm i det stora hela varken före eller efter rosat några marknader, filmmässigt, vare sig för supporters av mainstream eller av underground. Jag ska också slå fast att vid ett val av vilken av dessa två filmer jag fick ta med mig på en öde ö skulle det alltid bli HELLBOUND, inte bara för att jag tycker den är mer stimulerande utan att den (liksom DEAD BY DAWN) är den främsta inkörsporten till svitens tema (sönderklippta svenska hyr-vhs vart har ni farit? ;-)

När det gäller HELLRAISER III: HELL ON EARTH (1992) är det lite som med Army of Darkness… Det är trevligt en liten stund, men det håller inte för hur många sittningar som helst... Visst är inte treorna dåliga filmer, far from it, men att jämföra dem med sina föregångare är som att försöka värma upp temperaturen på Norra Ishavets vatten genom att försöka slå en sjua i dess skummande vågor. Och dristar man en jämförelse mellan trilogierna blir det nästintill dött lopp: Vid den senaste omgången häromveckan kändes det nog ändå som om Sam Raimi var ett strå vassare än Barker, Randel och Bradley… men det kan ju alltid vända precis som med Sifo och SCB, you know what I mean… Individuellt håller jag idag THE EVIL DEAD som den starkaste enskilda filmen av alla fyra (eller sex, det var ju trilogi, som sagt) – det var den film som jag kände mig mest stimulerad och åternyfiken på (kan man säga så?); därefter följde, som sig bör, Hellbound med sina outsinliga källor av odödliga one-liners (choose your favourite and get at free one-way ticket to Hell…). Avslutningsvis vill jag säga, lika enträget som Cicero stod sig till doms över Kartago, att jag vill ha en Celebrity Death-Match Reunion mellan Pinhead och Dr Channard : ”Your suffering will be legendary, even in Hell” tar sig an ”I’m taking over this operation”. Minsann, det skulle sparka rumpa med alla andra navelluddsstudier som Freddy vs. Jason och Humle och Dumle och gänget… Och hör sen!

Pinhead vs. The Evil Deadites' Trilogy ... Or whatever... part onze

Tja, det kanske inte är riktigt korrekt att göra en sådan jämförelse, med tanke på att Hellraiser-serien aldrig stannade vid Hell On Earth ... men strunt i det: Vi har åtminstone en Raimi som gjorde en äkta trilogi och då låter vi Pinhead och gänget stanna kring 1990 så är det lilla problemet ur världen...

The Evil Dead (1982) var klart först ut... och det var ett tag sen för min del oxå: Jag fångas igen av klassen på denna rysare (ja, för rysare kallar jag den; jag ser inget komiskt i denna, som tur väl är...). Kameraarbetet är i en klass för sig att förstärka stämning och budskap i och kring karaktärerna, och trots att det ursprungliga format 4:3 blivit maskat och anpassat till 16:9 har jag inga problem med detta faktum: Visst förloras en hel del information, men samtidigt gör det tajtare utrymmet att filmen känns än mer klaustrofobisk. Vidare har Sam Raimi verkligen ett sinne för att bygga upp en kuslig atmosfär -- alltifrån vilda kameraåkningar med läskiga ljud och monstruöst morrande till en tystlåten bil som ödesmättat rullar mellan träden fram mot den övergivna stugan mitt ute i skogen. Och så är det halvägs genom filmen; det mesta är pur professionellt uppbyggande av hjärnspöken med enkla, billiga men framförallt effektiva metoder... Andra hälften är dock närmast ren och skär monsterskräck, men båda delar är uppbyggda till perfektionism -- ja, inte perfekt gore eller make-up, men en helgjuten känsla för film och dess uppbyggnad...

Evil Dead II: Dead By Dawn (1987): För mig kom tvåan långt före ettan. Originalet var något man bara fantiserade om innan man verkligen hade kommit in på skräckfilmsspåret... Men så var jag på marknaden i min hemort och såg en vhs-kassett med helknasiga bilder på baksidan och jag ville se denna film med en gång -- men köpa vågade jag inte på denna tiden... Turligt nog så hade mina föräldrar ett par vänner som med sin familj precis flyttat till vår lilla håla och som hade tillgång till TV5/Nordic och kunde spela in EVIL DEAD II när den senare sändes på burken. Vilken grej! Jag var helt häpen; idag kan jag klart se hur man kan flabba sig igenom denna film, men först och främst såg jag då (och än idag) den absurda och heltigenom egendomliga och främmande värld som filmen bjöd mig; jag försökte visa den för mina föräldrar, men som med Jurtjyrkogården fick morsan spader och gick helt i taket -- det var för kaosartat för henne, inte bara filmen utan att hennes väna lilla pojk plötsligt hade dragit hem en massa hemska filmer (jag kunde ju bli skadad för livet! Och det blev jag visst ;-). Dead By Dawn har alltid hamnat före The Evil Dead i min bok, även om jag vet klart att ursprunget är en bättre film, men efter en riktig genomgång av filmerna tycker jag bättre om ursprungsfilmen ur de flesta synvinklar: The Evil Dead håller bättre i längden än sin uppföljare, men den sistnämnda kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, för det var ju den som introducerade mig till allt!

ARMY OF DARKNESS (1992): Om det tog många år innan jag verkligen kunde se Evil Dead II som delvis komedi var det inget tvekan att denna tredje delen i Sam Raimis 'deadites' med vår älskade antihjälte Ash i spetsen var just en sådan... Och tyvärr är det det greppet som gör denna till den klart svaga länken i en annars närmast perfekt trilogi -- för varje gång man ser filmen blir den svagare, men trots detta håller den ändå en hög standard i jämförelse med likvärdiga filmer från förr och nu... Summan av Army of Darkness är att den, förutom några störande Yankee-skämt för mycket, ser till att bryta ny mark för Evil Dead, samtidigt som den på ett lagom sätt med jämna mellanrum leder oss tillbaka till de två först filmerna med de gamla, beprövade teknikerna med kameråknigar, grymtningar och ett kompetent, ändamålsenligt foto. Mitt stora problem med den är emellertid att det skryter med att vara en komedi och det kan jag störa mig ganska mycket på med skräckfilmer, från gång till annan...

(continúa, to be continued...)

Estúpido, or what...?!

Minuscule Ruminations and so forth #3

En svår men faktiskt mycket bra film är fortfarande Mariano Bainos vackra och stämningsfulla skapelse DARK WATERS (1994). Hur denne kille bara fått göra en enda riktig film (utöver kortisar som Caruncula ...) är en gåta för mig; kanske har han haft många och/eller mycket emot sig, vem vet... Jag som fan av Graham Mastertons böcker gladdes åt de då nyheterna att han skulle göra rörliga bilder av förstnämndas enastående makabra RITUAL (aka. Feast) -- Jag tänkte att det hade blivit en riktigt intressant, blodig saga med Sgr. Bainos hypnotiska, konstnärliga touch! Men ack... Ja-ja... DARK WATERS utspelar sig på en ö i Svarta havet, utanför Ukrainas kust; där vaktar en sekt med nunnor ett avgrundsmonster som igen väntar på att släppas lös ... och dit kommer den föräldralösa Elizabeth för att leva i det medeltida klostret på den klippiga ön, i väntan på att minnas... Mariano Bainos film är en egensinnig hyllning till HP Lovecrafts berättelser och är både mycket skickligt och vackert gjord; en sådan film kunde lätt ha blivit halvmesyr som bäst, men lyckligtvis fanns allt tillhands för att det verkligen skulle klaffa! Nu är det bara att försöka på tag på den där stenmedaljongen som jag skippade, första gången...;-)

En gång för länge sen, när jag tröttnade på Melodyline, var det bara Midnight Video Club som gällde. Efter att dessa filantroper gett sig in på att sälja amerikanska Midnight Videos vhs-rippar i pal-format för en liten svensk marknad var THE LIVING DEAD AT THE MANCHESTER MORGUE en av de två första filmerna ut till försäljning, varav den andra var ANTROPOPHAGUS. Jag skaffa den sistnämnda men var lagom imponerad av filmen; kanske var det för att kvalitén inte var så bra, för i följande nyhetbrev ursäktade man sig från svenska MVC men skrev att just Jorge Graus film faktiskt höll måttet, bild och ljudmässigt. Men det kom att gå några år till innan jag införskaffade filmen på DVD. Nu har jag för andra gången sett denna NO PROFANAR EL SUEÑO DE LOS MUERTOS (1974, ja det var ett speciellt år för mig ;-) och den är klart mycket mer än bara en film i raden av "Night of the Living Dead-filmer". Först och främst är den känd för sin fantastiska engelska landsortsmiljö, med vad mer är att den oxå innehåller en bra dialog med vettiga skådespelare. Vidare är "zombierna" i denna film sminkade på ett mycket bra sätt (inte torkad lera à la Italia eller svullna fikon à la Romero) och känns genuint skräckinjagande. Slutligen är filmen i sig kanske den verkligt mest kusliga av de levande döda-filmer jag sett i mitt liv -- jag tänker i första hand på hur kameraarbetet och ljussättningen fungerar, vilket gör att filmen blir en riktigt trevlig och givande upplevelse ... Eller som senhor Jorge själv säger... Jag hoppas att ni har en bra stund; alltså att ni mår riktigt dåligt (ja, inte direkt så sa han, men ni fattar ;-)

Infinitesimal Ruminations etc. ... part #2

Dagarna efter THE THING (1982) blev det att komplettera med de andra två filmerna i John Carpenters inofficiella apocalyptiska trilogi: PRINCE OF DARKNESS (1987) och IN THE MOUTH OF MADNESS (1994)... Även om The Thing är den tveklöst bästa filmen (vilket säger mer om den filmen än om resten av Carpenters verk!) denna mästerliga och diversatila regissör har åstadkommit är definitivt inte de övriga två filmerna i serien fy skam de heller: PRINCE OF DARKNESS är mycket mer än bara luffaren Alice Cooper (eh, steget från föredetting-skräckrockare till lodis full av insekter var inte långt här inte...) för alla stackare som inte trodde det. Filmen handlar om hur ett gäng unga, gryende forskare inom olika områden får i uppgift att kartlägga och urtolka en inkapslad grön, formlös massa som verkar påverka sin omgivning på ett särskilt sätt, inte minst genom drömmar... i första hand. Problemet är att den gröna massan är Ondskan självt och att Djävulen själv är förutspådd att återvända när det fängslande kärlets sista väktare dör och dess innhåll läcker ut för att infektera de unga män och kvinnor som gett sig i kast med eländet. Det är en svår film med mycket vetenskap, till skillnad från all andlighet och exorcism som tidigare klätt de flesta filmer om det Onda och de som blivit besatta av det. Kanske är det även en svår film för filmälskare att tycka om eftersom den kan kännas ovant fyrkantig och steril i jämförelse med Carpenters mer estetiskt tilltalande filmer som just The Thing och i synnerhet The Fog. Men när jag ser denna för andra eller tredje gången i mitt liv känner jag mig mer dragen till den än tidigare -- det är en intelligent och vågad film som jag tycker lyckas att bryta lite ny mark; personligen vill jag nog hävda att denna tillhör en de fyra eller fem bästa filmerna (efter The Thing, så klart) som gamle Johnny givit oss...

Ja-ja, jag kommer...

Därefter (fast jag tog dem i omvänd ordning ;-) gav jag mig islag med IN THE MOUTH OF MADNESS: Detta är ännu en mina personliga favoriter bakom "Saken" och det är i stort en smart tolkning av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi. I huvudrollen ser vi den alltid så komptente och underhållande Sam Neill som försäkringsbedrägeriutredaren som får i uppgift att leta upp den försvunne mega-bestsellerförfattaren Sutter Cane som mystiskt försvunnit innan utgivandet av den senaste skräckromanen. Vad som till en början verkar vara ett PR-jippo utvecklar sig till att bli en mardröm mellan verklighet och fantasi ... i en värld av platser och personer som gradvis skapas av den den författande Cane... som har fått i uppgift av de gamla härskande rasen att bana väg för mänskligheten och världens undergång...

Och så... pfff...

[for further pulpy spam, stay online; next there be good ole Hispanic zombies and some very evil deaths...]

Infinitesimal Ruminations Of Quite Recently Perused Motion Pictures... Part #1

Några veckor sedan hade jag syrran hemma och för att hon skulle ge valuta för helgens B&B var hon tvungen att se på film första kvällen: Frugan var trött och gick och la sig men syrran fortsatte faktiskt att titta... och till min stora häpnad intog hon inte horisontalläget i soffan och somnade enligt barndomsbens invanda gamla mönster -- Hon såg hela filmen från början till slut! Och inte nog med det; hon var mäkta imponerad av filmen jag riskfyllt satt i DVD-spelaren en halvannan timme tidigare. Tankar och teorier kring filmen bollades framochtillbaka längs cortex före, under och efter föreställningen och jag kan bara ta av mig käpsen och kröka på nacken i respekt för min systers helhjärtade och helhjärnade förstagångsengagemang för ett mästerverk som bara växer och växter inom kropp och själ... Och vilken var filmen ... Det var... ... ...

Och för någon dryg vecka sedan gjorde jag slag i saken och bestämde mig återigen för att de bästa filmerna kan man inte köpa -- det är dem man redan har, så varför inte se de igen, asshole!? Det blev den andra, dissade filmen från syrrans besök ovan, John Carpenters utomordentliga THE THING (1982). Mitt förhållande till denna rulle var underbyggt redan ett flertal år innan jag verkligen kom över den; min kära syster hade sett den på bio i England i början av åttiotalet och kommit hem och berättat häpnadsväckande historier om kopior av hundar, huven som springer iväg på spindelben (tja, nu var det ju tre par så då blir det... ;-) och snubbar som fryser ihjäl ute i snön. Det var så magiskt och läskigt och oförståeligt så ett frö såddes nog där i mig, långt före Evil Dead II och alla de där...

Ibland mår man bra; ibland mår man ännu bättre...

Iallafall, få filmer håller så bra som denna; man kan säga att den här gick ganska dåligt på biograferna i hemlandet (i samma veva som E.T. och då är det väl kört för sura och elaka utomjordingar ;-) men har stadigt fått en större och större skara fans världen över; vart än regissör och skådisar än går så kommer det väl fram någon till dem och väser "The Thaaanng, The Thaaang..." Och visst är den ju så bra. När man väl tar sig tid att se om den så fattar man hur mycket man älskar den igen. Jag kan på rak arm säga att THE THING är en av de tre bästa filmer jag sett överhuvudtaget. Förutom att specialeffekterna är på topp så gör Kurt Russel & Co. ett utmärkt arbete att gestalta ett antal forskares personligheter och deras utsatthet där de är helt isolerade i ett köldslaget Antarktis... tillsammans med ... THE THING!  (Förresten måste jag nog läsa originalberättelsen "Who Goes There?") ... 

[fortsättning följer...] 

The Charm of Making -- John Boorman's EXCALIBUR

The King without a sword, the Land without a King!

John Boormans EXCALIBUR (1981) är en film av stora episka mått och som väcker gamla minnen till liv. Jag kan med säkerhet hävda att detta är den optimala "Riddarna vid runda bordet"-sagan, såväl som den bästa "Sword and Sorceror" som finns därute. Det finns många vinklingar på denna legendariska, brittiska myt och materialet till sin Excalibur har Boorman tagit mer eller mindre från Sir Thomas Mallorys (1405-71) Le Morte Darthur [från franskans la morte d'Arthur, dvs. Arthurs död] som denne skrev delvis under sitt fängelsestraff för våldtäkt...

Här har vi en alltigenom fantastisk film: Miljön kring handlingen är en dramatisk, tidig medeltid där riddarna och soldaterna har rustningar liknande hemska odjur, för att sålunda porträttera människornas djuriskhet; Uther Pendragon själv, spelad av Gabriel Byrne, är schablonen för den stridande mannens okontrollerade och fördärvande lustar och passioner. Merlin, å andra sidan, är en mer komplex figur som i sitt agerande pendlar fram och tillbaka mellan allvar och retlig lekfullhet och som utstrålar en kombination av allvetande trollkarl som kan mana fram Draken och en trött, gammal farbror som vet att han inte kommer hänga med i den nya tiden av vetenskap och ordning i den ende gudens namn.

Filmen är en trestegsraket där, som sagt, första delen skildrar människornas uppstigande ur barabari och okunskap (likt bestar som stiger upp ur träsket...) till att ordna sig själva och ena sitt land kring en kung -- Arthur.  Men säg den lycka som varar: Där välstånd och godhet blomstrar finns alltid en orm som växer sig stark i glömskan... och till slut hugger den till! Slutet av andra delen och tredje delen av filmen karaktäriseras av hur Morgana och hennes oäkta son Mordred för sin egen vinnings och hämndlystnads skull drar fördel av Lancelot och Gueneveres svek. När Merlin är maktlöst fängslad och kung Arthur förlorat sig själv och sitt land till sjukdom och förfall ger sig hans riddare ut för att leta efter den heliga Graalen, men en efter en faller de offer för häxan Morgana och hennes son, halvbroder Arthurs bastard... 

Känslorna man får av detta mästerverk är många och komplexa: Först och främst är det stämningen och atmosfären av gammal hednisk medeltid; fotot är mörkt och dyster, samtidigt som det är överöst av magiska skogsgröna färger och drömska effekter. Musiken är till stora delar Wagner-inspirerad, vilket är helt passande, med en touch av Carl Orff -- en av många oförglömliga scener är när en pånyttfödd Arthur rider ut ur Camelot för en sista strid och alla träd med ens slår ut i full blom, ackompanjerat av den pampiga O, Fortuna från Carmina Burana.

Vidare är karaktärerna mäktigt porträtterade och dialogen är kreativ och pampig. Nicol Williamson gör en oförglömlig tolkning av Merlin där hans språk och intonation ätsar sig oförglömligen fast; aldrig kommer jag glömma hans magiska ord -- "Anál nathrach, orth’ bháis’s bethad, do chél dénmha..." (uttalas: /a'na:l naθ'rax, u:rθ va:s be'θud, dox'je:l 'djenve/)." Även en ung Helen Mirren gör strålande ifrån sig som Morgana och en rolig anekdot är att de båda avskydde varandra privat och att de aldrig skulle ställa upp i filmen om den andre var med ... Men kom med båda två gjorde de och det var det bästa som kunde hända filmen; deras antagonism förgyller verkligen filmen -- ett genidrag där Mr. Boorman, indeed...

Att märka är också att ett par då okända men gryende stjärnor tog sina första spadtag mot framgång inom industrin: Utöver Gabriel Byrne ser vi Patrick "Star Trek, Charles Xavier, etc." Stewart som Sir Leondegrance och allas vår Liam Neeson som Sir Gawain. Nog med försök att gestalta denna fantastiska film...

Förresten, sa jag något om gamla minnen? Jo, en del knasiga saker hände när jag först såg den; det var mot andra hälften av 80-talet då vi precis skaffat oss vhs-spelare och hade börjat utforska dess värld med förträffliga filmer som James Bond och Polisskolan, varvat med Steve Martin (sen kom mina erotiska thrillers, men det hör inte hit här och nu...) Som sagt, det var Warner Home Videos trailer-kavalkad (minns ni den) där man ser en sekevens med en riddare som svingar ett svärd mot en annan -- jo, och det fick jag veta var ur Excalibur: När den kom på TV slängde jag in en kassett för att spela in den. Men ack, det fanns en "magisk knapp" på fjärrkontrollen som gjorde att banden helt eller delvis förstördes/avmagnetiserades ... och så var nästan halva filmen neddränkt i ett närmast ogenomträngligt myrornas krig, som sedan gradvis försvann och blev till filmen igen... Knasigt, jag fick sån ångest och ställde till med ett riktigt pallaver där hemma! Och eländet bara fortsatte med andra filmer... men, inte kan det väl ha funnits en sådan knapp?! Det stod "avspelning" och det betyder ju knappast att man autoförstör sina egna inspelningar ... men något jäkligt konstigt var det med videobandspelarna vi hade när jag var tonåring; hela tiden var det något sjabbel -- det är så att man idag skulle kunna ha skickat efter teamet på Det okända...

New Shit etc... #2

Min pilgrimsfärd söderut ledde inte bara till andlig spis på plats, utan även till erhållandet av ett flertal gåvor att utveckla kropp och själ på ett meditativt medelst spekulativt sätt...

Utöver ett antal Pogo Pedagog och UR-program på platthamrad VHS blev det fina discar med bla. Pan's Labyrinth och Excalibur i amerikansk utgåva med kommentarspår (tjohoo!)

Icke att förglömma gav mig min ödmjuka värd en skyddsväst som skulle få vilken kombatant på Yakuza Lords att begå seppuku av avundsjuka...

Tilläggas bör även att mina barn undrade vilka snubbarna var... "Vem är han, farbrorn där?" "Ja, det är Ogami Itto, en samuraj... "Vem är tojken?" "Jo, det är hans son och han heter Daigoro..." Det gäller att lära dem så länge de är mottagliga ;-)

New Provocative Shit From Maladjusted And Discontented Bastard Delinquents, Malcontents And Mal-/Dis- This-And-That Rejects...

Blåser lite liv i den här gamla bloggen... På allmän begäran eller bara för min egen fåfängas skull, vilken som helst anledning låter bra... ;-)

Nya tillskott i kollektionen...

För oinvigda -- Över: Dog Soldiers à la RottenCotton (jäpp, fick den den här sidan sommaren tillochmed ;-) ... Under: Japansk version av Kill Baby, Kill från Rabbit in Red...

What Goes Around Comes Around -- Again Reading "The Eyes of the Dragon"

Flagg had been reading from this book -- which was bound in human skin -- for a thousand years and had gotten through only a quarter of it. To read too long of this book, written on the high, distant, Plains of Leng by a madman named Alhazred, was to risk madness.  

And so, finally, I've once again read my first ever Stephen King novel! It was Christmas Eve in the year of 1988 that I got The Eyes of the Dragon (1987), the hardback's Swedish title the exact translation Drakens ögon. In my childhood and early adolescence I wasn't much of a bookworm, though I was considerably thoughtful and quite. Earlier in the 80s my mother became deeply concerned about my only reading comics like Tomahawk and Phantom, while not being interested in those numerous "children and youth book series" (aside from Olov Svedelid's historical adventures, of which I read a lot, though) she always bought me during the summer holidays.

She then found out that our fourth grade teacher used to read to us children from a book by Lloyd Alexander, the first in the pentalogy, Chronicles of Prydain. Before I had been able to complete the rest of the books about Taran and his many adventures my mother hade gotten hold of a very beautiful, illustrated copy of J.R.R. Tolkien's The Hobbit which I to this very day have kept accessible in my bookcase. After reading about Bilbo I went on to his the Fellowship of the Ring and its trilogy. After this personal endeavor the interest in literature once again faltered; I was not interested anymore with Alexander's work, nor was I able to continue reading Tolkien; The Silmarillion easily took care of that. But then, one white christmas (or was it?), I looked at a dustjacket with an angry, fire breathing dragon printed on it. This how it all began...

The Eyes of the Dragon is not the usual Stephen King novel. It's not about ordinary people in Castle Rock, Maine having to confront the strange nightmares of reality or the supernatural horrors of hauntings, plagues, monsters, vampires and aliens. This is more of a fairy tale, with the characteristics of SKs witty and mature style of writing. The story (dedicated to his then twelve-year-old daughter, Naomi), while not being childish in any way, is not as frightful and dark as some other of his books: It centers on the struggle between good and bad in the land of Delain where the old king Roland is murdered with dragon sand by the hands of his own wizard Flagg (we do know all about HIM, don't we?) who plans to turn the whole kingdom inte ultimate blood and ruin. He frames the would-be king, the older son Peter, for the murder and puts the younger son, Thomas, on the throne as his throne puppet. Now, nobody can stop the ancient magician from fulfilling his plan... However, imprisoned for life 300 feet above ground in The Needle, Peter has a plan to escape -- it includes his childhood doll's house and thousands of royal napikins...

Though I did not find this book quite as inspiring and exciting as the first time, more than 20 years ago, I still thought it worthwile buying it again, reading it in the original language; since I already rediscovered so many King novels, I believed that I should have a try at this one also. The Eyes of the Dragon is not a perfect piece of art, by any standards, but it is a very good tale of fantasy for adolescents and young adults which is both entertaining and intelligent in its creation. What I loved about it, this time around, was the way I recalled the first time meeting all those certain attributes, so typical of Stephen King, that I had learned so much to love. By the way, all those fine sketches by Palladini from the Swedish hardcover edition were also present in the adequate paperback edition I recently read. Very nice, indeed!

Yes, dim -- that was really the best word for it, although others sometimes came to mind: ghostly, transparent, unobtrusive. Invisibility was out of his reach, but by first eating a pizzle [the penis of a bull]and then reciting a number of spells, it was possible to become dim. 

Along Came The Little Spider And Its Lambs... Il nido del ragno

Professor Alan Whitmore is sent to Budapest in order to investigate the problems with a colleague working on a secret project. There he, quite literally, gets caught in the web of a viscious and ghastly spider god worshipping cult. Does it sound funny-hardy-har-har to you? On the contrary, Il nido del ragno (Spider Labyrinth, 1988) is a very well crafted horror film by a man named Gianfranco Giagni, during the last days of truly worthy Italian film making in many ways.

It's reminiscent of the old masterpieces by the likes of Bava and Argento, particularly in the way it's filmed with colours of red, blue, green and yellow; also the setting in an Eastern European capital provides the viewer with an engaging sense of gothic aura that makes the film even more beguiling. While being relatively artsy in its demeanor, Spider Labyrinth is neither idle, nor anemic: Early on we're confronted with a beautiful, young lady that spellbinds our hero in a notably suggestive and sensuous way; Professor Whitmore is furthermore confronted with a spider-like woman that he has to defeat and kill, for a purpose that is ultimately not known to him. Most of the strange and bizarre "humanoid arachnids" in the story are fearsome to behold, especially the earlier mentioned, red-haired woman with her yellowish fangs, demented countenance, shrieking cries and custom gluey spider-web saliva.

There are at least three scenes in the film that are especially prominent, in my opinion: The first is the murder of a young girl in a hall filled with white sheats, the killing a clear stab toward the Argento-esque; however, more so in the way another character crashes through a large window. The third scene is the pinnacle of the grotesque, a true piece of Grand Guignol madness -- the birth of the Spider God (John Carpenter fashion) from the dried-out husk of a small child's corpse -- its ghoulish special effects leaving Sergio Stivaletti guilty as charged.

Though not being short of violence and gore, the psychological factors of Il nido del ragno noteworthy ingredient: Aside from the mesmerizing young woman, her horrid companions and the story's allusions to the broken minds of Dario Argento, there is Alan Whitmore's horrifying experience of his childhood, being locked in a dark room along with a large, bristly spider -- a nightmarish experience that follows him and serves as a sign of foreboding throughout the film.

It's a bit strange why Spider Labyrinth has not yet seen the light of day in the DVD format. A good transfer from original source material should not be hard to find somewhere out there. The question is where and when to find people that could be interested in buying the copyright for this title that for long so long has been an unforgivingly neglected achievement.

The Orphanage ... No, not the one in Mexico... or Norway... or Sweden...

It is not very often I buy  DVD films at RRP but last time I did it was at the local Hemmakväll store when I got hold of Låt den rätte komma in (Let the Right One In)... This time I ordered Swede Daniel Lehmussaari's The House of Orphans (2009), distributed by Dark Disc's own company Sick Films. I watched it yesterday night and you know what you're going to get and it was exactly got...

Once, in the 1800s, there was an orphanage headed by two respected citizens, a brutish man and a woman with quite a talent for casting spells of black magic. Behind the polished facade the children are brutalized and beaten and even killed by the couple, all in the process of selling them into a life of forced labour and prostitution. However, when the two culprits are exposed they are executed and their orphanage burnt down... but not, of course, until the horrible woman has been able to put a terrible curse on the community.

Then, another house is built upon the ruins of the old orphanage... and more than hundred years later, in present time, a father and his family buy the house -- but there's something evil hidden away in the basement of their new dream house...

Usually with these projects, there are a handful of happy, enthusiastic amateur performers with varying talent in acting and ability speaking the English language. All this is perfectly all right and ultimately more enjoyable than having a professional crew of native speakers or letting the actors speak Swedish while subtitling in English. What makes it a bit of a let down is -- 1) the way the director so blatantly wants the story to take place in The States that he put in a few frames of the New York skyline, right in the middle of our Swedish roadsigns -- and 2) how the film tends to have too much dialogue; the way the characters always speak every scene takes away a great deal of atmosphere and suspense (but I'm certain this film is not the only one of its kind suffering from this...)

On the positive side though, there is the unmistakable feeling of what's always called "the love of the art" (and suchlike comments...), shared with all the actors and crew members. And there is a lot to love in here: It's the usual, dedicated handiwork from the entertaining and spontaneous acting to the crafty, bloodspattering gore and the token cgi-effects. All right, it's not a very good movie by some standards. But it's fun and games in many ways -- trashy, goofy fun! I've seen School Night Massacre (before its fame turned it into Death Academy *lol*), but I believe House of Orphans is the better film of the two. Hence, I would love to buy and see yet another movie from this infamous guy Lehmussaari in the future.

Speaking of  "the love of the art" I cannot refrain from revealing my memories of the very first, genuine Swedish B-movie I ever saw. It was some years ago now and it was in the local theatre I had the pleasure of relishing the one and only Camp Slaughter. For me it's still the best work of this kind of movies that's been made in Sweden; but, then again, I don't have a lot of experience in the field and yet not as many titles under my belt to actually be able to make such a claim... Despite this, I have to be true to myself, so there you are. I even wrote a small review on Camp Slaughter at the old Darkdisc.com site, in the old days... and if I remember correctly I took some liberties in both the personal taste and real facts department. See if I have a copy of that essay hidden away somewhere on the harddrive ;-)

A Haunted House -- Couldn't it have stayed that way?

When I re-read James Herbert's Haunted (1988) I figured I would read a few more of his novels once again. At this time I'd forgotten why I suddenly stopped reading him, but I'm certain it was after reading The Fog (1975) a few years back. Inspired by the mention of his The Dark (1980) in the afterword of Campbell's masterly crafted The Hungry Moon I bought a reasonably good copy of this book and was thus positively certain I'd have a great read during the holidays.

It started out well: The protagonist is a well known and respected "ghost hunter" though he does his very best to debunk every possible fraudulent hauntings and hoax mediums. Trapped in his own interpretation of the sciences of the supernatural, he is a man that believes modern techniques and equipment can explain almost every strange or occult ocurrence anywhere. Yet there is a dark, secret sorrow in his life, and when he is hired to investigate an old house that's harboured macabre séances and rituals he unwittingly finds himself a pawn in a struggle for the dark powers of evil (as a physical entity) to wreak havoc on the world of both dead and living. Our hero is wittness to a horrible massacre that is the starting point to a wave of horrible acts of suicide and murder. But this is just the beginning; when, finally, the house is demolished, the evil and its dark shadow is set free to turn all people in its way into bloodthirsty, murdering zombies...

Yes, the beginning is quite promissing, indeed: The visions, possessions and the violent acts of murder are protrayed in a manner that combines gore and viscera with enough ghostly ambiance. In this way we have a young, aspiring writer that does not pull any punches, while still showing us his talents for creating the nightmarish atmosphere of our human minds... But... Then it starts going haywire (or is it just me losing all interest in the story?). Anyhow, I started to remember why I got fed up with reading The Fog and realised it was all the rampaging, mad zombie-like people that tried to outdo themself in nastiness -- I guess I just got bored... as with The Dark, I'm sad to say...

I know I've really liked James Herbert before, and I liked his writing recently in Haunted. I also remember enjoying The Rats, Shrine, The Magic Cottage and The Ghosts of Sleath, too. I guess I have to really figure out which ones of his works I would like to read throughout. The thing is perhaps to get a book that sticks to either the straight ghost stories or the blood and gut macabre activities of man or beast -- not any combination of both elements: "Go between, crush like a grape..."

New Blog!

I've been in quite a bit of a winter herbination lately... But I figured, since I long ago changed languages I might as well change blogs too ... So, now I've started a new entry in my attempts in mastering cyberspace at:

http://cesspitrefuse.blogspot.com/

I guess it will mainly be about the same things as before, but who knows what might be in store in the future... See you -- hopefully!? ;-D

Another Rip Van Winkle: So long 2009. Long live the New Year 2010... Right! ;-)

Toughening out the Christmas Holidays and the Old Year 2009 by means of a few novels, a cocktail of onions and garlic, and last (but not least, mind you) a few shots of good liquor ... I will now start the new year, 2010, by negotiating the new blog with a few words on the recent books I've read:

The Dead Zone (1979) is the early Stephen King story of a young man who suffers from a terrible car accident and, against all odds, wakes and recovers from more than four years of lying comatose. A happy moment for him and his parents, no? Well, our hero soon wishes he hadn't awoken from his sleep: His girlfriend is since long married, his mother has become a religious zealot, and he has required a highly developed extrasensory perception that will change many lives, for better or for worse... And then there's the "Dead Zone", of course... You know all the rest.

I read The Dead Zone in Swedish the first time and last, precisely 21 years ago. I remembered the basics, but knew I had forgotten quite a lot, as expected. This is one of SK's better achievements, hidden away behind such behemoth old works as It, The Stand and The Shining. It's a very engaging, thought-provoking and quite a slow-moving novel that has a great deal of interesting, complex characters. It's funny how I long ago had an oral presentation on this book in my Swedish Class at the gymnasium in the very town I'm now living. I also remember asking some teachers and other adults if they'd heard of Stephen King and thus, reasonably often, receiving the answer: "No, I don't know much of him, but I've read The Dead Zone..."

Double zero. The House wins...