Annals of mamoulian: Infinitesimal Ruminations etc. ... part #2

Dagarna efter THE THING (1982) blev det att komplettera med de andra två filmerna i John Carpenters inofficiella apocalyptiska trilogi: PRINCE OF DARKNESS (1987) och IN THE MOUTH OF MADNESS (1994)... Även om The Thing är den tveklöst bästa filmen (vilket säger mer om den filmen än om resten av Carpenters verk!) denna mästerliga och diversatila regissör har åstadkommit är definitivt inte de övriga två filmerna i serien fy skam de heller: PRINCE OF DARKNESS är mycket mer än bara luffaren Alice Cooper (eh, steget från föredetting-skräckrockare till lodis full av insekter var inte långt här inte...) för alla stackare som inte trodde det. Filmen handlar om hur ett gäng unga, gryende forskare inom olika områden får i uppgift att kartlägga och urtolka en inkapslad grön, formlös massa som verkar påverka sin omgivning på ett särskilt sätt, inte minst genom drömmar... i första hand. Problemet är att den gröna massan är Ondskan självt och att Djävulen själv är förutspådd att återvända när det fängslande kärlets sista väktare dör och dess innhåll läcker ut för att infektera de unga män och kvinnor som gett sig i kast med eländet. Det är en svår film med mycket vetenskap, till skillnad från all andlighet och exorcism som tidigare klätt de flesta filmer om det Onda och de som blivit besatta av det. Kanske är det även en svår film för filmälskare att tycka om eftersom den kan kännas ovant fyrkantig och steril i jämförelse med Carpenters mer estetiskt tilltalande filmer som just The Thing och i synnerhet The Fog. Men när jag ser denna för andra eller tredje gången i mitt liv känner jag mig mer dragen till den än tidigare -- det är en intelligent och vågad film som jag tycker lyckas att bryta lite ny mark; personligen vill jag nog hävda att denna tillhör en de fyra eller fem bästa filmerna (efter The Thing, så klart) som gamle Johnny givit oss...

Ja-ja, jag kommer...

Därefter (fast jag tog dem i omvänd ordning ;-) gav jag mig islag med IN THE MOUTH OF MADNESS: Detta är ännu en mina personliga favoriter bakom "Saken" och det är i stort en smart tolkning av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi. I huvudrollen ser vi den alltid så komptente och underhållande Sam Neill som försäkringsbedrägeriutredaren som får i uppgift att leta upp den försvunne mega-bestsellerförfattaren Sutter Cane som mystiskt försvunnit innan utgivandet av den senaste skräckromanen. Vad som till en början verkar vara ett PR-jippo utvecklar sig till att bli en mardröm mellan verklighet och fantasi ... i en värld av platser och personer som gradvis skapas av den den författande Cane... som har fått i uppgift av de gamla härskande rasen att bana väg för mänskligheten och världens undergång...

Och så... pfff...