Doug Bradley vs. Ash Boomstick part # quatre-vingt-dix-neuf...

Sam Raimis EVIL DEAD-filmer är ett exempel på en ”äkta” trilogi: Föst och främst stannar antalet inlägg i debatten till just talet TRE; sen har alla titlar regisserats av samma person och innehållit en och samma huvudperson (dessa två sistnämnda är inte nödvändiga, men det stärker ändå min för tillfället personliga uppfattning i frågan…). Till skillnad från Boomstick-Ash & Co. är Pinhead och gänget helt och hållet ute och seglar: Här finner vi långt fler än tre filmer; regissörerna är inte desamma från gång till annan och huvudpersonerna varierar och dessutom är Mr Doug Bradley aka. Pinhead långt ifrån självklar efter avsnitt tre eller nåt… Likt förbannat jämför jag Hellraiser-serien i form av en trilogi med i första hand Evil Dead; det är bara att sätta stopp efter Hell On Earth och slänga bort resten av klabbet. Varför? Jo, precis som de två första Evil Dead tillhör Hellraiser och Hellbound den yttersta eliten av skräck-/kultfilmer, medan Army of Darkeness och Hellraiser III långt ifrån håller jämna steg med sina mer namnkunniga syskon. Naturligtvis skulle det vara smartare att bara jämföra två par filmer, men nu gör jag inte det så då är det bara att hänga på det tåget…

Clive Barkers HELLRAISER (1987) bygger på regissörens egna utomordentliga kortroman vid namn ”The Hellbound Heart”: Här finner vi något som jag tror är mycket, mycket ovanligt – en egensinnig och fantastisk bok som blir närmast en lika kraftfull och säregen film, som även har ett sagolikt spektakulärt och pampigt soundtrack av den (i Hellbounds kommentarspår påstådde) kristne filmkompositören Christopher Young. Även om jag anser att uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II (1988) är den mer underhållande, den mer spektakulära och ”vågade” filmen är jag benägen att säga att originalet HELLRAISER rent objektivt på en och flera sätt är den bättre filmen. Emellertid är Tony Randel totalt sätt en bättre regissör än Clive Barker som med sin skapelse och första spelfilm i det stora hela varken före eller efter rosat några marknader, filmmässigt, vare sig för supporters av mainstream eller av underground. Jag ska också slå fast att vid ett val av vilken av dessa två filmer jag fick ta med mig på en öde ö skulle det alltid bli HELLBOUND, inte bara för att jag tycker den är mer stimulerande utan att den (liksom DEAD BY DAWN) är den främsta inkörsporten till svitens tema (sönderklippta svenska hyr-vhs vart har ni farit? ;-)

När det gäller HELLRAISER III: HELL ON EARTH (1992) är det lite som med Army of Darkness… Det är trevligt en liten stund, men det håller inte för hur många sittningar som helst... Visst är inte treorna dåliga filmer, far from it, men att jämföra dem med sina föregångare är som att försöka värma upp temperaturen på Norra Ishavets vatten genom att försöka slå en sjua i dess skummande vågor. Och dristar man en jämförelse mellan trilogierna blir det nästintill dött lopp: Vid den senaste omgången häromveckan kändes det nog ändå som om Sam Raimi var ett strå vassare än Barker, Randel och Bradley… men det kan ju alltid vända precis som med Sifo och SCB, you know what I mean… Individuellt håller jag idag THE EVIL DEAD som den starkaste enskilda filmen av alla fyra (eller sex, det var ju trilogi, som sagt) – det var den film som jag kände mig mest stimulerad och åternyfiken på (kan man säga så?); därefter följde, som sig bör, Hellbound med sina outsinliga källor av odödliga one-liners (choose your favourite and get at free one-way ticket to Hell…). Avslutningsvis vill jag säga, lika enträget som Cicero stod sig till doms över Kartago, att jag vill ha en Celebrity Death-Match Reunion mellan Pinhead och Dr Channard : ”Your suffering will be legendary, even in Hell” tar sig an ”I’m taking over this operation”. Minsann, det skulle sparka rumpa med alla andra navelluddsstudier som Freddy vs. Jason och Humle och Dumle och gänget… Och hör sen!