The King without a sword, the Land without a King!
John Boormans EXCALIBUR (1981) är en film av stora episka mått och som väcker gamla minnen till liv. Jag kan med säkerhet hävda att detta är den optimala "Riddarna vid runda bordet"-sagan, såväl som den bästa "Sword and Sorceror" som finns därute. Det finns många vinklingar på denna legendariska, brittiska myt och materialet till sin Excalibur har Boorman tagit mer eller mindre från Sir Thomas Mallorys (1405-71) Le Morte Darthur [från franskans la morte d'Arthur, dvs. Arthurs död] som denne skrev delvis under sitt fängelsestraff för våldtäkt...
Här har vi en alltigenom fantastisk film: Miljön kring handlingen är en dramatisk, tidig medeltid där riddarna och soldaterna har rustningar liknande hemska odjur, för att sålunda porträttera människornas djuriskhet; Uther Pendragon själv, spelad av Gabriel Byrne, är schablonen för den stridande mannens okontrollerade och fördärvande lustar och passioner. Merlin, å andra sidan, är en mer komplex figur som i sitt agerande pendlar fram och tillbaka mellan allvar och retlig lekfullhet och som utstrålar en kombination av allvetande trollkarl som kan mana fram Draken och en trött, gammal farbror som vet att han inte kommer hänga med i den nya tiden av vetenskap och ordning i den ende gudens namn.
Filmen är en trestegsraket där, som sagt, första delen skildrar människornas uppstigande ur barabari och okunskap (likt bestar som stiger upp ur träsket...) till att ordna sig själva och ena sitt land kring en kung -- Arthur. Men säg den lycka som varar: Där välstånd och godhet blomstrar finns alltid en orm som växer sig stark i glömskan... och till slut hugger den till! Slutet av andra delen och tredje delen av filmen karaktäriseras av hur Morgana och hennes oäkta son Mordred för sin egen vinnings och hämndlystnads skull drar fördel av Lancelot och Gueneveres svek. När Merlin är maktlöst fängslad och kung Arthur förlorat sig själv och sitt land till sjukdom och förfall ger sig hans riddare ut för att leta efter den heliga Graalen, men en efter en faller de offer för häxan Morgana och hennes son, halvbroder Arthurs bastard...
Känslorna man får av detta mästerverk är många och komplexa: Först och främst är det stämningen och atmosfären av gammal hednisk medeltid; fotot är mörkt och dyster, samtidigt som det är överöst av magiska skogsgröna färger och drömska effekter. Musiken är till stora delar Wagner-inspirerad, vilket är helt passande, med en touch av Carl Orff -- en av många oförglömliga scener är när en pånyttfödd Arthur rider ut ur Camelot för en sista strid och alla träd med ens slår ut i full blom, ackompanjerat av den pampiga O, Fortuna från Carmina Burana.
Vidare är karaktärerna mäktigt porträtterade och dialogen är kreativ och pampig. Nicol Williamson gör en oförglömlig tolkning av Merlin där hans språk och intonation ätsar sig oförglömligen fast; aldrig kommer jag glömma hans magiska ord -- "Anál nathrach, orth’ bháis’s bethad, do chél dénmha..." (uttalas: /a'na:l naθ'rax, u:rθ va:s be'θud, dox'je:l 'djenve/)." Även en ung Helen Mirren gör strålande ifrån sig som Morgana och en rolig anekdot är att de båda avskydde varandra privat och att de aldrig skulle ställa upp i filmen om den andre var med ... Men kom med båda två gjorde de och det var det bästa som kunde hända filmen; deras antagonism förgyller verkligen filmen -- ett genidrag där Mr. Boorman, indeed...
Att märka är också att ett par då okända men gryende stjärnor tog sina första spadtag mot framgång inom industrin: Utöver Gabriel Byrne ser vi Patrick "Star Trek, Charles Xavier, etc." Stewart som Sir Leondegrance och allas vår Liam Neeson som Sir Gawain. Nog med försök att gestalta denna fantastiska film...
Förresten, sa jag något om gamla minnen? Jo, en del knasiga saker hände när jag först såg den; det var mot andra hälften av 80-talet då vi precis skaffat oss vhs-spelare och hade börjat utforska dess värld med förträffliga filmer som James Bond och Polisskolan, varvat med Steve Martin (sen kom mina erotiska thrillers, men det hör inte hit här och nu...) Som sagt, det var Warner Home Videos trailer-kavalkad (minns ni den) där man ser en sekevens med en riddare som svingar ett svärd mot en annan -- jo, och det fick jag veta var ur Excalibur: När den kom på TV slängde jag in en kassett för att spela in den. Men ack, det fanns en "magisk knapp" på fjärrkontrollen som gjorde att banden helt eller delvis förstördes/avmagnetiserades ... och så var nästan halva filmen neddränkt i ett närmast ogenomträngligt myrornas krig, som sedan gradvis försvann och blev till filmen igen... Knasigt, jag fick sån ångest och ställde till med ett riktigt pallaver där hemma! Och eländet bara fortsatte med andra filmer... men, inte kan det väl ha funnits en sådan knapp?! Det stod "avspelning" och det betyder ju knappast att man autoförstör sina egna inspelningar ... men något jäkligt konstigt var det med videobandspelarna vi hade när jag var tonåring; hela tiden var det något sjabbel -- det är så att man idag skulle kunna ha skickat efter teamet på Det okända...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar