Tja, det kanske inte är riktigt korrekt att göra en sådan jämförelse, med tanke på att Hellraiser-serien aldrig stannade vid Hell On Earth ... men strunt i det: Vi har åtminstone en Raimi som gjorde en äkta trilogi och då låter vi Pinhead och gänget stanna kring 1990 så är det lilla problemet ur världen...
The Evil Dead (1982) var klart först ut... och det var ett tag sen för min del oxå: Jag fångas igen av klassen på denna rysare (ja, för rysare kallar jag den; jag ser inget komiskt i denna, som tur väl är...). Kameraarbetet är i en klass för sig att förstärka stämning och budskap i och kring karaktärerna, och trots att det ursprungliga format 4:3 blivit maskat och anpassat till 16:9 har jag inga problem med detta faktum: Visst förloras en hel del information, men samtidigt gör det tajtare utrymmet att filmen känns än mer klaustrofobisk. Vidare har Sam Raimi verkligen ett sinne för att bygga upp en kuslig atmosfär -- alltifrån vilda kameraåkningar med läskiga ljud och monstruöst morrande till en tystlåten bil som ödesmättat rullar mellan träden fram mot den övergivna stugan mitt ute i skogen. Och så är det halvägs genom filmen; det mesta är pur professionellt uppbyggande av hjärnspöken med enkla, billiga men framförallt effektiva metoder... Andra hälften är dock närmast ren och skär monsterskräck, men båda delar är uppbyggda till perfektionism -- ja, inte perfekt gore eller make-up, men en helgjuten känsla för film och dess uppbyggnad...
Evil Dead II: Dead By Dawn (1987): För mig kom tvåan långt före ettan. Originalet var något man bara fantiserade om innan man verkligen hade kommit in på skräckfilmsspåret... Men så var jag på marknaden i min hemort och såg en vhs-kassett med helknasiga bilder på baksidan och jag ville se denna film med en gång -- men köpa vågade jag inte på denna tiden... Turligt nog så hade mina föräldrar ett par vänner som med sin familj precis flyttat till vår lilla håla och som hade tillgång till TV5/Nordic och kunde spela in EVIL DEAD II när den senare sändes på burken. Vilken grej! Jag var helt häpen; idag kan jag klart se hur man kan flabba sig igenom denna film, men först och främst såg jag då (och än idag) den absurda och heltigenom egendomliga och främmande värld som filmen bjöd mig; jag försökte visa den för mina föräldrar, men som med Jurtjyrkogården fick morsan spader och gick helt i taket -- det var för kaosartat för henne, inte bara filmen utan att hennes väna lilla pojk plötsligt hade dragit hem en massa hemska filmer (jag kunde ju bli skadad för livet! Och det blev jag visst ;-). Dead By Dawn har alltid hamnat före The Evil Dead i min bok, även om jag vet klart att ursprunget är en bättre film, men efter en riktig genomgång av filmerna tycker jag bättre om ursprungsfilmen ur de flesta synvinklar: The Evil Dead håller bättre i längden än sin uppföljare, men den sistnämnda kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, för det var ju den som introducerade mig till allt!
ARMY OF DARKNESS (1992): Om det tog många år innan jag verkligen kunde se Evil Dead II som delvis komedi var det inget tvekan att denna tredje delen i Sam Raimis 'deadites' med vår älskade antihjälte Ash i spetsen var just en sådan... Och tyvärr är det det greppet som gör denna till den klart svaga länken i en annars närmast perfekt trilogi -- för varje gång man ser filmen blir den svagare, men trots detta håller den ändå en hög standard i jämförelse med likvärdiga filmer från förr och nu... Summan av Army of Darkness är att den, förutom några störande Yankee-skämt för mycket, ser till att bryta ny mark för Evil Dead, samtidigt som den på ett lagom sätt med jämna mellanrum leder oss tillbaka till de två först filmerna med de gamla, beprövade teknikerna med kameråknigar, grymtningar och ett kompetent, ändamålsenligt foto. Mitt stora problem med den är emellertid att det skryter med att vara en komedi och det kan jag störa mig ganska mycket på med skräckfilmer, från gång till annan...
(continúa, to be continued...)
Estúpido, or what...?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar