Rituals + JBD -- Stuck between a killer and a hard place!

When I finally decided it was to be a memorable movie, I subsequently got hold of the MediaBlasters' edition of the apparently quite disremembered little slasher/survival/wilderness flick Just Before Dawn. Lo and behold, I found it was not just fairly good -- it was great! A masterpiece of excellent directing, good characters and acting, and above all with an extraordinarily beautiful scenery as a contrast to the nastiness that's going on both on and off screen.

So, what did my friend and brother tell me to do then? He told me that what I did was good, but that I had to see another film, too -- "Make haste to see Rituals (1977)!"

And so I did. Not in that a haste, mind you... But now I've seen this piece, also. And found that it was not good, but perhaps as good as Just Before Dawn -- I'll be damned if I know how it happened.

Hail to the King Holbrook! The meanest and toughest upper class doctor between the desert and a hard place.

When you wish...

Something strange happened to me last winter; I started looking up in the sky after sundown. I don't recall exactly what made me raise my gaze towards the dark heavens trying to figure out the gleaming dots out there in space. Naturally, I've always been interested in "astronomy" (or at least some parts of it...) and along with geography (cities and countries, mostly ;-) it was the major passion of my childhood and early youth. Unfortunately, it wasn't considered "cool enough" among my peers to be a "space nerd" in a class cramped with wannabe little scientists that thought the hardcore experiments in Physics class was all there is to know about the movement of their small little existence...

Even then, when I was at the peak of my yearnings for the extra terrestrial worlds, I cannot imagine that I ever really looked up in the sky and tried to figure out the stars or constellations far away, above my eyes. Had I ever asked myself what they were... and why? So one late afternoon, almost a year ago, when I was visiting my mother at the hospital I came to a standstill on the way to my car and just found myself wondering about the strong and lone, white light rising up the darkening blue sky. I wondered: "Is this Sirius or is it Venus?"

Well... Of course the it was Venus, "the Evening Star"... And a month or two later another star, almost as bright went up in the southern part of the sky, when our closest planet neighbour had wandered towards the southwest to shine through the drapes of my children's bedrooms...

Nowadays, I cannot help myself from thinking about stars of all kind, colour and shape. And soon my boys will talk more and more frequently about these stars I've told them about all year. Because, though there are many stars present right now, the greatest and most spectacular of the bright shining objects will appear soon in the dark winter skies in the evening and at night... and not in the early mornings of autumn, as they do now...

The Turn of the ... Haunting!

I first stumbled upon James Herbert in a decrepit and crumbling log cabin of a store. I remember, though aeons ago, because I was looking for books and found a hardcover novel of Stephen King's Cycle of the Werewolf (of course with the Swedish title Varulvens år). Unfortunately, the King novel cost too much (I thought then and lived to regret it...) and insted I found another book that interested me -- It was a book called Det magiska huset (The Magic Cottage, 1986) and was supposed to be about a young couple who moves into a cottage in the country and stumble upon magic, ghosts, bats, sects ... and a squirrel by the name of Rumbo (I believe it was...)

Later on, in a bookstore, I discovered a softcover novel by the same author, James Herbert; something with the Swedish title Det onda huset (Haunted, 1988). I read it ... and I dug it! So, just recently (meaning: a few years ago...), I got hold of a small hardback of the original edition from Hodder and Stoughton, with a nice dustjacket, to boot. Then, last week, I read it during the short stay with my family at my brother-in-law's. I had forgotten quite a lot, though I knew the main plot and twists: It's about David Ash, working for an agency dealing with paranormal disturbances, a man subconsciously tormented from childhood with the death of his wicked older sister. Despite working with "ghosts" and suchlike, he is a stone cold sceptic who has devoted his entire adult life to debunk frauds, charlatans and finding reasonable and scientific explanations to what appears to be hauntings of different kinds.

This time he is hired by an excentric family to investigate their haunted house... and this time David Ash is about to be the victim of the most malicious, cruelest prank ever played upon a living human being...

I don't want to spoil the sheer entertainment for those who haven't read this one yet and would consider it -- I wholeheartedly recommend it! Haunted is a genuine work of ghosts and hauntings with all the aspects of creeping dread in a true tradition of those old geesers like Henry James, Shirley Jackson ... and so on and so forth...

So, pick this one up at your local store and enjoy, guys and ghouls!

White Trilobites With The Lobster...

I The Wells of Hell (1981) lämnar Masterton för ett ögonblick sina kristna influensen samt den röde mannens magi och tar 1900-talets häxmästare Howard Philip Lovecraft till sitt hjärta för första gången (i bl.a. den utmärkta Prey, långt senare, kommer han att vidareutveckla HPLs mytos på ett utmärkt sätt...). Liksom övrig Masterton-pulp inom denna genre och under denna period så innehåller den samma raffel, humor och enkel men gedigen underhållning byggd på olika sorters myter inom olika kulturer och etniska grupper.

Tillsammans med en misslyckad psykologistudent till rörmåkare får vi följa kampen mot den gamle Cthulhu som spritt sin säd när Atlantis gick under en gång för miljontals år sedan. I modern tid förgiftas en familj av brunsvattnet och börjar förvandlas till gigantiska humrar som har till uppgifta att föda och väcka upp sin uråldrige herre att härska över människornas värld igen...

The Wells of Hell är den sista okulta romanen runt 200 sidor och det känns nu som han nu har kommit igång lite i sin författarkarriär (det här är klart en av de bättre tidigaste romanerna) och snart kommer vara redo för lite större doningar framöver... Vi får väl se...

Ska avsluta den idag... Om jag pallar med fisklukten förstås... ;-D

It's Not About REVENGE -- It's About PUNISHMENT!

Först kom Dog Soldiers (2002) ... sen kom Descent (2005) ... ... ... och så kom Wilderness (2006) ... På bred front har Brittiska öarna visat framfötterna rejält när det gäller modern skräck under 2000-talets första flämtande andetag: I Dog Solders tog Neil Marshall och blandade natur, yrkesmilitärer och varulvar i en häxkittel och resultatet blev närmast svindlande höjder; några år senare var det dags att för Marshall att slänga ner ett gäng chicks i en mörk och klaustrofobisk grotta tillsammans med sina egna psyken och ett gäng farliga blekfisar med smak för blod, med ett minst lika gott resultat (så bra att jänkarna ville paja det både en och två gånger, vad jag vet...); slutligen kommer jag till den irländska Wilderness, av Michael J. Bassett, och det visar sig helt klart och tydligt att det anglifierade krutet inte har blivit det minsta fuktigt, minsann...

Det hela tar sin början med ett gäng kriminella ungdomar som hackar ner på ett par av sina egna cellkamrater, vilket leder till att en av de mobbade grabbarna tar sitt liv. Som straff för att det gått så långt och att ingen gjorde något (eller för att man låtit anstaltens anseende komma på skam...) blir institutionens egna "drillsergeant", Jed (som vanligt utmärkt spelad av Sean Pertwee à la Doggie Soliders) tvungen av ledningen att ta ut de små rötäggen på safari på en öde ö tills stormen blåst över. Meningen är att de ska vara där själva, men problemet är att de inte är ensamma där på ön: Det är en grupp tjejer som oxå är på överlevnadstripp, men det är knappast dem som Jed och hans boys behöver oroa sig så mycket över ... inte ens över den stackars luffaren som hittas ihjältuggad i skogen ... Det är först när grabbarna och tjejerna på ön en efter en faller offer för en djävulskt grym inkräktare med armborst och ett gäng hungriga schäfrar som man verkligen måste börja använda både kropp och knopp för att överleva ... i vildmarken...

Wilderness är en totalt kompromisslös överlevnadsfilm med hämnd ... eller bestraffning ... som huvudtema. Grafiskt våld och ett överflöd av blod gör denna kallhamrade och tuffa historia ännu råare och underhållande. Samtidigt är vi inte helt och hållet utelämnade åt effektmakeriet utan kan njuta av en allmän känsla av överhängande hot medan hämnaren förföljer sina offer; vidare så får vi som tittare en klar inblick i den psykologi som rullar igång bland de församlade i denna så optimalt krisartade situation -- uppenbart är att de som inte faller offer för pilar eller rovdjur går åt när de som kvarvarande börjar hacka sönder och förgöra varandra i sina destruktiva försök att behålla både liv och förlorad värdighet... Men så får vi inte glömma bort att filmen faktiskt har en hjälte oxå... ;-)

Tyvärr känner man sig själv längt ifrån en hjälte när man skaffat sin utgåva billigt från Noble... men vad jag vet så finns det inget prisvärt med bättre material på utöver filmen -- så varför inte skaffa en så bra film för så liten penning...?

Only Two More To Go...

Det tomma barskåpet... :-o

No Trout Western Tees This Time Around...!

Var med familjen hos morsan och farsan där vi oxå träffade syrran på besök från Hiet. Hon hade med sig lite grejor hem och en av dem var denna tröjan som hon köpte på besök hos en av mina gamla kompisar som bor på en vindpinad gammal ö med torskfäktare (denna tjej som intygade att syrran har rätt om min smak ;-)... Det var länge sedan jag såg min isländska vän, men vem vet -- kanske får väl jag och de mina åka dit en svängom oxå...

It's Time For Another Rebirth!

Igår avslutades uppföljaren till The Manitou -- Revenge of the Manitou (1980). Det är den sjätte boken jag läser av de allra tidigaste alstren mellan genombrottsroman och de mer uppbyggda horror-verken som tog sin början med romaner som t. ex. The Pariah, Family Portrait och Death Trance under tidigt 80-tal. Något fåtal som jag vet är lite insatta i ämnet kommer förstå att vi får återse karaktärer och aktörer från debuten, dvs. fakemediet och den coola, månriddaren Harry Erskine med sin sidekick John Singing Rock i kampen mot indianska andar och demoner: Den här gången har det gått 999 månvarv sedan den sista massakern på indianerna och nu ska spådomen om De Mörka Stjärnornas Dag träda i kraft; då ska den mäktigaste manitoun Misquamacus (äks. Quamis, Maccus osv... ;-) tillsammans med ett tjugotal andra mäktiga medicinmän före den vite mannens åkalla en monstruös best från mörka vattens djup för att döda lika många vita män, kvinnor och barn som slaktats och stympats av de som tog den röde mannens land. Phew... Och till hjälp har han de andliga kärlen av en skolklass oskyldiga små pojkar och flickor i en skolbuss på utflykt... My God!



Den här boken, som jag läste under Kalla kårar-titeln "Andarnas hämnd" (hittade den på ett antikvariat för en femma) är skön att läsa och håller måttot "you get what you bargained for" -- ren, enkel och snabb underhållning utan en massa omsvep. Dock tycker jag att den är bättre skriven och mer intensiv och engagerande än de flesta av Grahams tidigare böcker. Kanske beror det på att man verkligen älskar den hämndgalne och genommörka gamle medicinmannen Misquamacus som alltid kommer tillbaka för att slutligen kunna få sin hämnd på alla som fördrivit och mördat hans folk (se även Burial (måste!!!) och Manitou Blood (om önskas...)). I denna uppsättning kommer trollkarlen tillbaka genom att ta den lille pojken Tobys (ättling till "Bloody" Fenner) kropp i besittning och jag skräck i sin omgivning genom att låta sig själv få skepnad i en massiv trämänniska ur en garderob ... Yowzah! Tyärr spoilas väl Revenge av ett litet klent slut i själva slutstriden, men jag har varit med om värre... det är smällar man får ta ... etc.

För de som skulle vilja känna på den här serien själva kan jag rekommendera att försöka få tag i The Manitou av Graham Masterton; helst ska det vara den utgåvan jag har med båda sluten -- den med datorernas och maskinernas "manitou" och den urprungliga (den som inte fick vara med från början) avrundningen med "veneriska sjukdomar"... Har ni bara era sinnen med er så duger det nog vilket som...



Nu får jag väl fortsätta mitt Masterton-korståg med Wells of Hell ... för att sedan fortsätta med lite mera rejäla doningar... Så för alla er som orkar... See ya!

Déjà vu! Have I Written This Before? No, But I Read The Book...

Nu börjar väl det där suget efter gamla Stephen King-klassiker avta, va? Inte ... vet inte; hur ska du ha det? När jag läste Död zon var det bara tredje boken i raden och tidpunkten var någon gång under höstterminen i 9:an. The Dead Zone är väl inte någon bok som jag tänker på i första hand när jag reflekterar över gamle Steve-O, men när jag på allvar tänker till baka till den tiden så får jag nog för mig att den både var spännande och välskriven (för vad det var värt när man bara var 15 år...).

En annan sak som får mig att vilja läsa den igen är nog referensen King gör till en litterär karaktär från tidigt 1800-tal -- Rip Van Winkle, en naiv, ung man som under sin resa vaknar upp och allt är förändrat (han har sovit i 20 år). Vår huvudperson i Zone "sover" ju inte SÅ länge, men hänsyftningen till karaktären är helt i sin ordning för hur han känner det efter att hans flickvän stuckit och att allt annat förändrats kring honom, tillsammans med hans kropp och knopp! Vidare skrivs det en hel del om den såkallade "déjà vu" som allmänt anses vara en term för något som man upplevt eller haft någon känsla av att man varit med om ... men aldrig varit med om det innan. I vilket fall är det en "felkoppling" eller "vild association" i hjärnan som resulterar i att man får falska minnensbilder och förnimmelser som verkar vara upplevda i verkligeheten, fast alltså inte är det... (som när jag trodde att jag varit i en pittoresk liten småstad i Västra Goinge, innan jag verkligen kom dit...)

Men allvarligt: Jag har kommit att förknippa The Dead Zone med en händelse strax innan jag läste den -89. När jag en gång varit och fikat med morsan och farsan hos min gudmor var jag trött och gick in till mig för att vila lite. Efter ett tag så hade jag börjat slumra till och fick plötsligt en bild framför mig att jag var inne hos min gamla fadder igen och åt hennes kakor bland alla andra; det var som innan fast inte alls likadant, på något sätt, och sen kände jag en konstig "knytande" känsla i huvet och jag verkade domnade bort för ett slag... Några timmar senare, efter läggdags, såg jag några andra vuxna som dunsade in i sovrummet som i ett dis... därefter var jag i nån stor bil och skumpade runt och de var på mig igen ... Jag fick sen reda på, i sjuksängen, att jag fått ett "kramper" av något slag under natten och att resten av min familj var oroliga för att det skulle vara epilepsi. Några dagar senare på barnmottagningen fick jag berätta min rafflande story om knasiga sinnesupplevelser för ett gäng läkare och jag har nog aldrig känt mig så viktigt förut som då...

I vilket fall har jag inte haft något liknande och kommer med all säkerhet aldrig att få det igen (nån pubertal fysiologisk-psykologisk överansträngning antar jag...) ... Men det händer, titt som tätt, att jag får liknande associationer som de jag fick den gången, innan det hände ... och ibland knyter det till sig i hjärnan igen... som nu... Vi ses snart?! ;-)

"Stay Away From The Rendering Truck!" My Greatest Books Revisited # 4

Hembygdens bibliotek har otippat haft en ganska stor inverkan på mitt läsande -- både i min tidiga ungdom och över mitt läsval nu, nästan en generation senare. Nattsommar läste titeln på den tjocka boken med ett stort, läskigt hus på framsidan av pärmen; vad som stod på baksidan kommer jag inte ihåg, men det fick mig att läsa denna roman, mitt i mitt väckta och växande intresse för skräckens skrivna ord. Det var nog en av de första möten med både "gengångare" och "zombier", om man nu vill identifiera tingestena i romanen som sådana, vill säga. Särskilt en scen stannade kvar hos mig och kanske den och några andra avgjorde att jag skulle logga in på Adlibris och köpa Dan Simmons bok Summer of Night (1991) för att ta reda på om den fortfarande duger ("natt hela sommaren" känns ju lite mer exotiskt än "lördag hela veckan", så då måste man ju som författare försöka leverera...) En splitter ny pocket blev det, för frakten från Amazon hade gett mig en lite risigare bok för ett högre totalpris (varför tar de hela £4 pund för skeppningen utomlands?). Följden blev att upplevelsen med den där flugan som någon fångat och mosat mitt inne i den tunga gamla boken jag läste från första början inte hade någon möjlighet att upprepas, den här gången...







Dan Simmons har jag läst en del böcker av men aldrig kunnat se som någon favorit. Liksom med Robert R. McCammon är det ett par böcker som verkligen sätter sig, medan resten tyvärr bara inte gör det; för Simmons del är det min först lästa, Summer of Night, och den senast insupna, Carrion Comfort, som jag tillochmed skulle erbjuda Stephen King-fans och andra intresserade att läsa som vassa, konkurrenskraftiga alternativ till den store skräckmästarens tegelstenar som It och The Stand (för McCammon: läs Stinger och Swan Song). Summer of Night handlar om ett gäng tolv-, trettonåringar som slutar skolan, den sommaren 1960 då den lilla ortens gamla mastodontskola "Old Central" ska läggas ner. Det skulle bli en sommar av äventyr, men för Mike, Dale, Duane och de andra i gänget kommer lovet att handla om helt andra saker och "fun 'n' games"... Sista skoldagen har galna Cordie Cooks lillbrorsa "Tubby" smitit ner i källaren för att spionera på tjejtoaletten, men slutar i att den gamla Borgiaklockan, gömd högt i den gotiska byggnadens klocktorn, kräver sitt första offer efter 60 års tyst väntan. Detta blir starten på en krypande fasa av människor som väcks från de döda och ... Ja, jag ska inte spoliera nöjet för er -- ni får läsa själva!







I Nattsommar visar Dan Simmons prov på sin berättarskicklighet och sin talang att förstå sig på det skrivna ordet i både form och innehåll. Boken inleder typiskt med ett antal kusliga, mer eller mindre dramatiska händelser som är mer skräckinjagande än blodiga. Därefter, medan karaktärerna introduceras vrids stämningen upp bit för bit på ett berättartekniskt kompetent men långt ifrån stelt sätt. Vännerna tar till slut reda på vad det är som hänt deras tjocke klasskamrat och vad som kan ligga bakom de fasor som släppts lös i det lilla samhället i majsens utbyggder -- en soldat från första världskriget som går igen; konstiga gropar på kyrkogården; döda människor som besköker sina närmaste; den där lastbilen med sin avskyvärda och ruttnande last -- och får ensamma ta upp kampen mot den ondska som släppts lös av den där klockan som flera gånger tidigare krävt sin tribut...







Summer of Night rekommenderar jag varmt till alla som vill läsa något tillräckligt kusligt, äckligt och samtidigt lika välskrivet som Stephen Kings flesta böcker... något som är hälften så långt men lika bra, eller kanske tillochmed bättre än de "coming of age"-berättelser som "The King" skrivit genom sin karriär. Synd bara att Dan Simmons inte är var så jämn att jag kunde fastna för honom, eller att han ville experimentera lite för mycket med SF och fantasy och annat -- känns inte som det hade funkat för mig i längden...

Re-Animator -- A Small Tribute to Macabre Fascination

Jag börjar glömma mer och mer vissa detaljer kring det grundläggande ursprunget till mitt filmsamlande. Hur jag först fick nys om denne mans regidebut inom filmens värld kan jag på rak arm inte säga. Kanske var det den där filmtidningen med några slafsiga bilder av en dam som så ut som en robot med en massa köttbitar på och som i nästa foto höll ut sitt hjärta för allmän beskådning... I vilket fall så var det ju bara den där uppföljaren (det stod "2" efter titeln) och under hösten 1993, efter Basket Case och några till, var det dags för en ny beställning från göteborgarna på MelodyLine: "4 Front Video", eller var det möjligtvis "Cinema Club"? Minnet sviker mig, men dessa vhs-kassetter är inget jag sparat på av nostalgiska själ.

Re-Animator (1985) av Stuart Gordon (som jag knappast skulle för in i facket som renodlad skräckregissör; likväl är han en favorit) var något alldeles extra; den var mörk, absurd, äcklig, sexig och skrämmande... ja, vad ska man säga, orden räcker inte till... Ändå var det mycket som jag inte fick uppleva då; det pratades och skrevs om egendomliga scener som klippts bort av censuren om vilka jag inte hade något egentligt begrepp om och det spädde ju på intresset och fascinationen för filmen än mer. Med många filmer jag började se i början och mitten av 90-talet följde en ström närmast oidentifierbar känsla som fortfarande i högsta grad präglar mitt fortsatta tycke för dem -- frågan är om jag överhuvudtaget skulle känt något inför alla filmerna om jag sett dem för första gången idag? Det sorgliga svaret är nog att: Hade jag inte sett dem då skulle jag nog aldrig fått för mig att se dem idag... Men jag vill inte dröja mig kvar i kryptiska och svårdefinierbara bryderier. Det tog lång tid innan jag fick tag i en "ocensurerad" eller mer korrekt "unrated" version av Re-Animator; den gick av stapeln på Ebay och var en suddig piratkopia med dåligt scannat instick -- men oklippt var den och då fick man se allt! Det var för övrigt efter att jag sett den där "röka/se på film"-scenen med Spacey och Bentley i American Beauty (1999). Lite mer kuriosa, där... Slutligen har jag nu denna film endast i två dvd-upplagor instoppade i garderoben (och nej; min fru har ännu ingen vetskap om den!): den första är en modern klassisker i Elite Millennium och en andra är i en pliktskyldig svensktextad Studio S för oväntat besök... Frågan är om man inte ska skaffa sig en med syringe oxå, men det är väl för sent nu. ;-)

Re-Animator är en av de två personliga, absoluta favoriterna inom skräck, spänning och kult (och andra liknande definitioner). På senare år har den växt i aktning och den svarta komiken är något som jag först på senare år har upptäckt och lärt mig uppskatta; fortfarande anser jag emellertid inte att Gordon och Yuznas film i första hand är en splatter-/goreKOMEDI i stil med det Peter Jackson åstadkom. Charles Bands musik, i vilken han skulle tona ned och absurdifiera "allvaret" i ursprungsklippningen, har jag alltid tyckt varit mästerligt applicerad och i första hand inte upplevt som en förstärkare av att det skulle handla om en makaber skräckkomedi -- målet för Gordon/Yuzna var ju att det skulle vara "seriös skräck" och jag vill nog säga att jag forfarande har kvar lite av den starkt grundläggande känsan av allvar inför denna filmen, än i dag.