"I would like to point out that the Pentagon and the British Ministry of Defence strenously deny the events described here, but I leave you to draw your own conclusions." (-- Graham Masterton, London, 1979)
Till böckerna då... The Devils of D-Day (sv. titel: De tretton djävlarna) är nog en av de absolut häftigaste titlarna jag känner till, både inom filmens och läsandets värld. Den handlar just om de allierades invasion av Normandie under WWII, 1944 och vad som egentligen hände vid ett speciellt område i striden mot Nazityskland: Kring bron vid Le Vey i det lantliga Suisse Normande drog tretton svarta pansarvagnar över dalen och besegrade de tyska trupperna där utan pardon - fienden ska ha sagt att de blev jagade av självaste "Der Teufel". Och djävlar är vad det var som körde de där stridsvagnarna; den amerikanska krigsmakten med Patton och Eisenhower i spetsen hade i hemlighet frammanat avgrundsdemonen Adramelechs tretton akolyter för att hjälpa dem vinna slaget. Fast då hade det krävts ett blodsoffer av stora mått, förstås... En vagn med en elak och hämndlysten demon blev dock kvar ... och nu vill han återförenas med sina bröder...
The Devils of D-Day är knappa tvåhundra sidor kort och rapp historia om okult krigsföring. Den är inte sofistikerad på något sätt, men den är inte alls pretentiös utan en rättfram och enkelt underhållande liten roman som man kan avnjuta en liten stund. Det bästa är konceptet med ett antal djävlar som insydda i säckar och inspärrade i små krigsmaskiner gör slarvsylta av allt och alla. När sedan Elmec, den kvarlämnade demonen, visar sin stygga sida känns det ännu mysigare. Problemet kommer mot slutet när det lilla eländet manat fram sina polare och sin herre, samtidigt som "the good guys" ska fixa fram varje spektakulär ängel som fungerar som specifik antikropp mot varje liten imp i grannskapet... Då blir det lite för spektakulärt för resten av den smala boken ... till råga på att jag inte alltid är så fötjust i det alltför enkelspåriga lösningarna kring det onda och goda... osv ... osv... Men totalt sätt ändå en trevlig liten bok som påminner om vad Graham Masterton pysslade med innan han började på sina längre och lite mer komplexa verk.
"The devil is come down unto you, having great wrath, because he knoweth that he hath but a short time." (-- St John, 12:12)
The Heirloom (sv. ung. "arvegodset"), som egentligen lika gärna kunde hetat "The Devil's Chair" (för det är just den det handlar om), introducerar oss till en rikligt och makabert utsmyckad stol som hittar sin väg till en känd antikhandlare och hans familj. Antikhandlaren försöker snart göra sig av med stolen, men varje gång han försöker slänga den kommer den tillbaka till hans hus igen; för det är "Djävulens" egna passage mellan dimensionerna och stolen kan ge ohygglig rikedom och makt... om man ber på sina bara knän om det; sen har alltid lyckan ett särskilt pris ... och vill man göra sig av med stolen så kräver det oxå sitt blodsoffer.
The Heirloom är lite kulsigt mysigare än D-Day, med Ondskan mer som en annan dimension av kaos, negativitet och mörker. Den innehåller både lite kuslig stämning och några grafiska brutaliteter. Liksom D-Day och den andra tidiga böcker som följde mellan The Manitou och Death Trance följer denna släktklenod samma mönster och uppbyggnad, samt enkelhet. Tyvärr hänger samma brist med - en aningen lite pretentiös och lite överreligiös avslutning som skämmer grädden en aning. Å andra sidan är den underhållande och kan man ta dessa tidiga små Graham-bullar för vad de är kan det hända att man får sig en riktigt skön och gosig stund framför brasan därhemma (eller ute i solnedgången om det är sommar, som nu ;-)
Jag har säkert läst 15 Mastertonböcker... han pendlar verkligen i kvalite. Hans 200sidorsböcker verkar vara utprånglade på en eftermiddag men så kommer nästa bok som är välskriven och spännande. Manitouböckerna är favoriter, i alla fall de två första.
SvaraRaderaFavoriterna, de som är riktigt välskrivna, är annars Edgewise, The Chosen child, The House that Jack built och Spirit. Speciellt Chosen child och Spirit. Annars är alla hans gamla 200sidorsromaner alltid värda att läsa. :)
Mirror, Prey, Walkers, Ritual, Death Trance, Sleepless, Portrait of Evil och Flesh & Blood är bara några av mina favoriter ;-) Sen håller jag med om att hans senare böcker (har inte läst så många av dem) inte är upp i samma standard, men att just de allra tidiga 200-sidorsböckerna är har sin riktiga charm...
SvaraRadera