"First there was Darkness, then came the Strangers..." Alex Proyas' DARK CITY

...but what if we never knew each other before now... and everything you remember, and everything that I'm supposed to remember, never really happened, someone just wants us to think it did?

Vad är det som gör oss till människor? Vad skulle några kosmiska väsen göra för att ta reda på vad som gör varje mänsklig varelse så unik? Detta gjorde precis ett antal utomjordingar: kidnappade en massa folk, tog ut dem i yttre rymden och skapade en eget konstruerad stad åt dem -- Dark City (1998).

I denna spektakulära sci-fi + film noir-thriller vaknar huvudpersonen John Murdoch (Rufus Sewell) och har tappat minnet. I lägenheten hittar han en mördad kvinna och han får ett telefonsamtal från Dr Schreber (en utmärkt spelande Kiefer Sutherland) att han är förföljd... Och det är inte polisen John behöver oroa sig för; tre svartklädda personer i hat, rock och med likbleka ansikten, likt vampyrer. Han jagas av de väsen som tagit döda personers kroppar i besittning; det är en döende ras som bara har ett kollektivt minne och måste lära sig vad människorna är för några för att överleva. Problemet är att de trots sina underjordiska maskiner, sina tuningar och blandande av människors minnen och identitet aldrig kommer hitta människans innersta väsen...

Dark City är en mycket genomtänkt, välgjord och framförallt atmosfäriskt vacker samt känslomässigt engagerande film som toppar med utmärkta skådespelarinsatser från bl.a. Sutherland, Sewell, William Hurt och den som alltid vackra och stilfullt karismatiska Jennifer Connelly. De "onda krafterna" i filmen är genialiska kombinationer av eteriska utomjordingar och vampyrliknande gengångare. Bland främlingarna märks framförallt härliga kollektiva karaktärer som Mr Book, Mr Hand och Mr Wall (missa heller ej de djävulska småvampyrerna ;-) Bland människorna spelar Hurt är den stadige kommissarien som inte räds sitt hemska öde; Sewell, som har utvecklat tuning, är sökaren efter minnen och känslor som med hjälp av Sutherland ska försöka bekämpa de varelser som kidnappat dem alla och förstört deras liv i ett tjog av olika personligheter och minnen -- Till sin favör i kampen har han en motståndskraft som skall ställa allting till rätta igen ... om det är möjligt...

The Utterly Nonsensical C.H.U.D. Interlude!

Även om det torde vara tvärtom nuförtiden så har jag alltid, rent historiskt, intresserat mig för och velat få se min gamle polares filmer som han lyckades få hem som barn och titta på långt innan jag själv ens fick VHS-maskin själv... Sen många år har man hört hur han blev skraj för ditten och datten, men vi har sällan kunnat sluta oss till vilka filmer det var, sådana som sedan försvann från hyrställena när man själv skulle igång med filmtittandet (fast då var det ju Polisskolan och James Bond som gällde; fasen att man kunde bli redig i huvet trotts allt ;-)...





Undantaget är filmen C.H.U.D. ((1984): fritt översatt: "människotuggande alien-freaks som diggar luffarlyor") som vi listade ut snabbt när han körde sin story om nån käring och en hund och några glödande slemmisar... Vet att jag hade denna på bandsallad till slut - ocensurerad! Eller hade det någon betydelse förresten? I vilket fall så ville jag ha den nu på dvd med ny och fin utgåva... och så hade polaren förhört sig om jag skaffat den så vi kanske kunde se den: "Ja, men det är nog reg.1 så du får hänga med hem till mig då..."





Nu tog jag och såg den i förväg, men frågan är helt klart... igen -- "What's the fuss?" Jag kan inte säga att filmen är dålig; det är något som fängslar en lite ... Ändå är den så väldigt lång och seg, kan jag tycka ... och det är knappt att det finns varken blod eller så mycket kroppsdelar och kannibalism i den. Sen att inte ens huvudpersonens "kollega" visar något överhuvudtaget i duschen får denna lilla tramshistoria att försöka verka seriös... eller? Sen när allt plötsligt tar slut och man funderar på vad de fula jävlarna tog vägen så... Äh, jag kommer inte ihåg... Får se på kommentarspåret på nästa gång... Eller så ber jag polaren att vi tömmer whiskyn en gång för alla... För varför verkar jag gilla denna filmen ändå? Är det nostalgi? Det är ju inte lite tarmar och ett huvud... och inte den ursega 2/3-delen ... Kan det vara de riktigt coola monstrena i kloakerna då? BINGO!!!

Watch Out For Strange Doors With Dog-Faced Knockers! Ladies And Gents: Here There Be Ramsey Campbell!

... now she was drifting again, Little Nemo piloting the Nautilus deeper and deeper through the chambers of the subconscious but nobody was at the controls ... little nobody...

För länge sen hittade jag ett par inbundna böcker av en "ny" författare på en av alla bokreor man varit på ... Återkomst (Incarnate) och Månhunger (The Hungry Moon) hette de och var skrivna av en snubbe vid namn Ramsey Campbell (och då kom jag på att jag faktiskt köpt en engelsk liten pocket med titeln The Doll Who Ate His Mother (1976) vilken jag förstod senare var hans första romanbedrift...). Jag läste båda och det gav en heltochhållet annan erfarenhet än från de King, Koontz och Barker som man läst mängder av under tiden... De här böckerna var skräckinjagande på ett mycket mer krypande och subtilt sätt, samtidigt som de var väldigt svårhanterliga både i innehåll, form och utförande. I ärlighetens namn var det nog mycket jag inte riktigt fattade, särskilt när det gällde Återkomst, men känslan av att något verkligen mardrömslikt läskigt hade inträffat gjorde sitt uppenbara avtryck och känslan stannade obönhörligt kvar genom åren, vill jag lova.

Många fler Ramsey Campbell-romaner blev det, på engelska, härefter och det var både stimulerande, kusligt och frustrerande; det jobbiga var att många gånger var allting så nedtonat att man kunde missa en massa trevliga hemsökelser och dagliga nattmaror så fort man inte läste varje fras mer än en gång... Det är länge sen nu, känns det, som jag läste gamle Ramsey -- England och Merseysides litterära stolthet -- allt har ju sin tid och sin passion, men jag har inte kunna släppa tanken på att jag borde läsa de där svenska böckerna igen... och på engelska naturligtvis...

Incarnate (1983) tar sin början med ett experiment i sanndrömmar; allt slutar i tumult och panik när det verkar som alla har drömt samma dröm som vår huvudperson Molly, så slutligen läggs hela projektet ned. Jag får tillägga direkt att inledningskapitlet är något av det mest minnesvärda och potenta jag läst överhuvudtaget -- det är just en Campbell i högform, för den som vill veta det... Så hoppar vi fram en elva år i tiden och alla gruppens försökskaniner lever sina egna liv, mer eller mindre jagade och paranoida av det de upplevde när det begav sig: Molly har en karriär inom media men får svårare och svårare att skilja verkliga upplevelser från drömmar (fast efter ett tag undrar man vad som är skillnaden, egentligen...); Freda träffar den egendomlige Sage som försöker få fram väsen från en annan dimension; Danny är bara spritt språngande galen; Helen och hennes dotter träffar en stackars flicka som de aldrig borde ha sett överhuvudtaget och Joyce tror hon jobbar med att hjälpa gamla ... men det finns inget äldreboende i närheten alls... För att göra en lång historia kort -- det öppnades en dörr in till drömmarnas värld och den går inte längre att stänga; varelser från andra sidan försöker tränga sig igen till vår verklighet ... och den som inte passar sig kan förlora sig i sina egna villfarelser, för evigt. Det finns saker som är värre än döden!

Det tog sin lilla tid och jag lät det ta så långt det krävdes. Nu har jag äntligen läst klart och kan summera och reflektera kring det jag en gång läste i ungdomen och se vad som var det ena och det andra. Nu begriper jag mycket bättre vad som kan ha varit verklighet och inte -- det är samma kaos och känsla av ångest över att förlora sig själv och andra till något obegripligt, men skillnaden är att jag själv kan greppa det mesta av hela händelseförloppet (vilket iochförsig gör boken lite mindre mardrömslik än jag mindes, tyvärr...) och det kan både vara plus och minus. Det är fortfarande en riktigt bra och fängslande roman, men mitt stora aber är att den är för lång. Kanske kunde den gjorts en fjärdedel kortare och blivit mer intensiv och komprimerad i sin fasa; jag vet av erfarenhet att de flesta av Sir Campbells bedrifter stannar runt en 300 sidor lite drygt och det är mer än lagom för den här sortens ordvrängande esteter.

Ändå är jag mycket nöjd med helhetsintrycket och snart får jag nog hugga i den andra boken i paret oxå... Vem vet, kanske kör jag en omläsning av Campbells bästa vad det lider. Häng med på bloggen får ni se vad som händer... Om jag inte är förlorade i mina egna ångestfyllda illusioner vill säga... ;-)

Beware: The Master Of Dickering Cometh!

You've Been Here Before...

När jag läser Needful Things och läser bytesidkare Leland Gaunts aristokratiska och egensinnigt knivskarpa och giftiga elokvenser tänker jag på Hannibal "The Cannibal" Lecter ... Missförstå mig inte nu; jag hör alltså Anthony Hopkins i högform, men ser nödvändigtvis inte hans gestalt och anlete; för till den hör varken Hopkins eller Max von Sydows uppenbarelser.

Needful Things (1991), eller Köplust (den svenska titeln, vars inbundna var en present till mig från mina föräldrar) var jag angelägen om att få tag på i en vettig pocketupplaga till överkomligt pris eftersom jag minns den som väldigt intensiv, särskilt i några scener där ett par kvinnor och män gör upp med varandra och med tanke på att där fanns ett särskilt återkommande djur som livnär sig på lidande och ondska. Men som alltid är det inte helt säkert att samma smak hänger i efter snart 20 år, men det skulle visa sig i det här fallet att jag haft alldeles rätt i mina egna reflektioner kring detta verk av Stephen King.

"Needful Things" heter den nyöppnade butiken i den lilla staden Castle Rock (ska rimligtvis kännas igen från tidigare böcker och det finns referensmarkörer här oxå) och den drivs av den vältalige och häpnadsväckande Leland Gaunt. Han tar inte ut hutlösa priser för sina enastående varor; han tar bara det du har i handen ... och det ända du behöver göra utöver detta är att spela någon ett litet oskyldigt spratt -- sedan tar han din själ! Och i varje liten håla finns det lite uppdämda konflikter. Inga sådana av allvarlig sort, kan tyckas... men låter man dem gro och strös med salt så blir snart hela bygden en krutdurk på väg att explodera. Det börjar med ett signerat baseball-kort, en elak polska och en tokig Nettie Cobb ...

Jag känner uppriktigt att Needful Things är en slags halvtidsmarkör i Stephen Kings författarskap; den hamnar nånstans mittemellan hans litterära begynnelse och hans senare skrivande -- och likväl hamnar den som ett mellanting mellan den kompromisslöse skräckförfattaren och den mer utvecklade flergenreupptäckaren. Denna romanen är ett mycket potent, välskriven och genomtänkt kombination av en äldre och en nyare King där i stort sätt inga av de drygt 700+ sidor är onödig ifyllnad eller blytung läsning. Karaktärerna byggs upp på ett välproportionerat sätt och intrigen byggs upp på ett metodiskt sätt ända tills den rafflande finalen.

Vid sidan av våldet, blodet och explosionerna, så förs det en kamp inom själen hos huvudpersonerna, vilket gör handlingen mer färgstark; Polly Chalmers slåss med skuldkänslorna kring sitt barns död, medan hennes friare, sheriffen Alan Pangborn (en bra kille men han kommer aldrig att bli lika bra som gamle Bannerman!) plågas av sin egna hustru och barns dramatiska öden -- och tillsammans kan de bli ett slagkraftigt trä i Leland Gaunts krig om Castle Rocks få själar.

Avslutningsvis här värt att tillägga att handelsidkare Gaunt i ett eller annat sammanhang gör sig särskilt gällande även i andra böcker som The Stand och Eyes of the Dragon. Jag uppmanar dem som inte läst denna bok att, på svenska eller helst på originalspråk, läsa detta verk -- det är nog något av det allra bästa han har mäkat med de senaste två decennierna (beroende på hur man ställer sig till hans nyare författarskap det vill säga...)

By Hammer, By Drill, By Nail Gun! Bit By Bit Comes The Cleansing High Chaparral Murders!

Om nu året var 1977, vilket jag har för mig ... Hursomhaver tog producenten Tony DiDio kontakt med folket kring TCM och undrade hur i sjutton de fick sin film visad en andra omgång på biograferna. De fick till svar att det var garanterad succé och pengar på banken med den här typen av filmer... Han bad om en kopia med filmen The Texas Chain Saw Massacre och gav den till ett gäng skribenter att komma på något liknande som skulle slå alla tittare med häpnad -- resultatet blev manuset till filmen The Toolbox Murders (1978).

Filmen inleds ändamålsenligt och passande med en rabiat syndapredikan, varvat med klipp från en flickas död i vad som verkar vara en bilolycka. Det är som vanligt baserat på en verklig händelse, men självklart måste man ha broderat ut lite: Den här gången var det ingen Leatherface som chockerade moralens väktare, utan en skidmaskförsedd Cameron "Buck Cannon" Mitchell spelandes en fastighetskötare som läxar upp alla lustfyllda synderskor i sitt lokala bostadshus med allerstädes urval av verktyg som borr, hammare och spikpistol. Det är lite blodigt och rafflande i början med en hanfull mer eller mindre snygga kvinnor som faller offer för Mitchells rabiata rensningsmani. Därefter kidnappar han en ung flicka som påminner väldigt mycket om hans egna bortgågna lilla flicka som får bli hans nya dotter ...




Efterhand tonas våldet i filmen ned och får ge utrymme för den kidnappade flickans pojkväns sökande och framförallt Cameron Mitchells egna klubbsugande patetiska uttryck av personlig psykos och stackars lilla kickan Ferdins snoriga snyftanden. Men filmen blir inte sämre för det; tvärtom blir den riktigt rå och brutal igen genom Camerons sons grymma lek med elden och den rafflande avslutningen när där de riktiga synderna straffas, men där oxå oskuldsfullheten slutgiltigen dör -- återigen ...




En gång för länge, länge sen hade jag denna filmen på vhs och gillade den inte alls (bara Driller Killer kändes mer misslyckad i min dåvarande kollektion), men när man fått möjlighet att, som äldre och "bättre vetande" se och äga denna film igen på en fin utgåva från Blue Underground känns det som att det inte alls var en så dum film trots allt. Våldet och det depraverade kommer sig naturligt och utan omsvep i ett lagom tempo; sedan kommer Cameron Mitchells enmansshow och låter som ljuvlig fågelsång i ens öron. Kanske är det dags att även återse Abel Ferraras tidiga bidrag till exploitationgenren... fast det kanske är att ta vatten riktigt över huvet ... eller ? ;-)

Do Not Fraternise With Indian Demons With Peculiar And Long-Winded Names!

Fick lite blodad tand och läste ännu en tidig kortroman av den härlige Graham Masterton. Charnel House (1978) är en grad mer underhållande än de två tidigare jag läste nyligen, Devils of D-Day och Heirloom, och är steget före dem i det mesta. Den här gången ägnar sig Masterton att måla ut det okulta kring mytologier bland de nordamerikanska indianerna, något han tidigare gjort i både The Manitou samt Revenge of the Manitou och fortsatt med vid ett antal andra tillfällen, exempelvis i sin utmärkta tredje del om manitou Misquamacus – Burial.




Men till Charnel House nu … Ett hus har plötsligt börjat andas; det är något demoniskt fångat i husets byggstenar där en prärievargs huvud morrar hotfullt som portklapp på dörren. Det är snart dags för demonen ”The First One To Use Words For Force” (eller i all korthet: Coyote) att åter förkroppsliga sig i människornas värld och sprida sjukdom, elände och död omkring sig – först ska han bara skaffa tillbaka sin andedräkt, sina hjärtslag och sitt blod för att bli hel igen… Därefter väntar bara håret som han skurit från jätten Big Monsters huvud – håret som kommer göra honom odödlig!

Precis som Graham Mastertons tidiga berättelser handlar det knappast om något större finlir och skönskrivande, men det kompenseras närmast till fullo utav hans fantasi och förmåga att hela tiden underhålla och hitta variationer i sina teman. I Charnel House får man ta del av blod, makabra händelser och kusliga monstrositeter på löpande band och det lättas knappast på gasen från sidan 3, 4 eller nåt ... Avslutningsvis ska denna titel ha publicerats i svenska "Kalla kårar" under namnet "Demonen" ... men att få tag på en sådan raritet skulle väl vara närmast omöjligt.

Suffer your number ONE fan -- Stephen King's MISERY

Africa

Goddess


Sydney… sorry, Paul Sheldon har precis tagit död på sin guldkalv Misery och har precis firat att han slipper den jäkla bitchen, äntligen; det är just denna gestalt som dragit in så mycket pengar till honom men tråkat ut och hånat hans talanger så länge. Han har också firat att han precis avslutat en ny bok som är så långt ifrån alla damernas favorithjältinna som det bara går att komma. Med soppa i tanken och med ännu mer kröken i kistan drar han ut i vinterlandskapet och kör av vägen. Han är nära döden men räddas turligt nog av sin ”största beundrare" – härligt va! Knappast, för Annie Wilkes är en psykopat som har bestämt sig för att ha sin lille favoritförfattare helt för sig själv. Ingen polis, ingen räddningskår… ingen ska få veta något. Mr Sheldon själv har fått sina ben krossade och måste lita helt till syster Wilkes amatörmässiga omsorger och får upptäcker ganska snart att han är beroende av smärtstillande och att ”his number ONE fan” är helt och hålet bindgalen. Som om detta inte var nog i sig så upptäcker syster Wilkes att hennes patient tagit död på hennes favoritgris… öhh, jag menar favorithjältinna och han blir tvungen att låta henne återuppstå… eller dö… Fast han kommer kanske dö ändå när boken är klar… eller nåt …

Jobbigt och tokigt värre är det i alla fall och för er som läst boken eller bara, oturligt nog, endast sett filmen ska jag bespara er och mig själv ytterligare handling. Stephen Kings Misery (1987) var en bok som jag först köpte inbunden tillsammans med Förbannelse (Thinner) på bokrean en gång för länge sen under den svenska titeln Lida. I nuläget skulle jag klassa romanen som en av de fem bästa SK skrivit (efter The Shining, Pet Sematary och Salem’s Lot men före exempelvis The Stand och It)och det är framförallt i början som den är som allra bäst; jag tänker i synnerhet på de fina beskrivningarna och utmålanden av huvudkaraktärernas sinnestämningar och intryck av världen inom och kring dem. Toppen är väl att jag äntligen fattade de bärande orden ”Africa” och ”Goddess” till slut – Paul Sheldon identifierar sig med det fångade, exotiska djuret på djurparken och befinner sig själv nu fången långt borta och måste till varje pris blidka den fasansfulla gudinnan som har makten att ge och ta hans liv; att han senare baserar sin Miserys återkomst enigt samma premisser gör ju saken inte heller sämre, får jag säga.

Länge har nog Misery fått "lida" för att dess filmatisering à la Rob Reiner knappast kunde komma i närheten av bokens uppenbara och dålda talanger (ain't it a biatch; I know!) men för flera år sen fick jag se något på den lokala teatern ett enastående skådespel med Per Morberg i huvudrollen som allas vår stackars sängbundna skrivmaskinsnötare ... Lida som teateruppsättning var något alldeles extra; det vill jag lova!