The Shining -- My Great Novels Revisited Part One

"I believe you must take it up further with your son, Mr Torrance, sir. He understands everything, although he hasn't enlightened you. Rather naughty of him, if I may be so bold, sir... He needs to be corrected, if you don't mind me saying so. He needs a good talking-to, and perhaps a bit more..."

Nu är det återigen april och på lässidan liknar detta året 2009 i mångt och mycket år 2007. Först läste jag väldigt mycket nyköpta skräckromaner (2008 närmare 60 stycken, nästan rekord), varav nästintill alla i pocket och på engelska. Därefter kommer uppenbarligen en backlash där man inte längre orkar bry sig om nya läsupplevelser och slutar läsa för en längre period. Fast inte helt och hållet; våren 2007 var en tid att återknyta bekantskapen med Clive Barkers olika litterära verk och då läste jag honom helt och hållet på engelska, vare sig jag läst honom på originalspråket eller svenska tidigare. Så nu, två år senare, i en djupare svacka, har jag nu sökt min tröst till gamle Kung Stephen; den senaste tiden har jag långsamt och njutbart drygat ut has mästerverk The Shining.

The Shining läste jag för första och senaste gången redan på våren 1990, då på svenska och med titeln Varsel. Det var sista terminen på grundskolan och jag hade pryo-vecka på biblioteket i hemorten. Det var särskilt en dag när jag mindes när jag tagit med boken till "jobbet" och läste den när jag fått hänga med och hjälpa en riktig surkart till tant på kommunens enda bokbuss (finns dessa små krigsmaskiner av läsvärt kvar idag månde?). Det var emellertid först några år senare, efter gymnasiet, som jag fick stifta mycket mer och bitter bekantskap med detta gamla under av citron då jag tillbringade en del av min ungdomspraktik på mitt älskade gamla kommunbibliotek.

Vad jag mindes från boken (och ibland känns det som att det inte är mycket av varken det ena eller det andra när det gäller livet i övrigt) var de obligatoriska actionscenerna med anfallande djupklippta häckar, en uppluckrad och rutten gammal tanta som kravlar sig upp i all sin Evas ståtlighet och försöker förföra och förgöra både fader och son där de bor på hotellet, maken som dricker sig asfull på fantasi-gin under ett ständigt pågående party med Overlook Hotels alla kärleksfullt sparade gamla spökreliker och som sedan går bärsärkargång efter sin familj, ända tills den där stora, gamla pannan goes POOOFFF! Detta och flera andra moment hade jag visserligen oxå tagit med när jag på min engelskakurs på högskolan skulle skriva om bland annat Stephen King och hans böcker (en uppsats som aldrig skulle sett världen ljus, vars missade icke-existens jag har en gammal brittisk mentor att tacka ödmjukast för). Det var samma engelska pocketutgåva från New English Library som jag nu permanent införskaffat, 13 år senare, för att just i dagarna avsluta mitt äventyr med Jack Torrence & Co. med samma pompa och ståt som det en gång i tiden, runt 1975, begav sig för den oförglömlige och oefterhärlige Stephen King.

Det kan inte vara någon slump att jag nu läser boken igen. För trots alla gruvliga och underbara läsupplevelser man haft så är det jämförelsevis extremt sällan som jag tar upp en bok, hur bra den än må vara, och läser den en gång till. Kanske är det lite som med film att det är de första upplevelserna är de bästa, objektivt eller subjektivt, och att man kan hinna glömma dem för att långt senare återupptäcka deras storhet. I vilket fall så det som slår mig med The Shining är hur jag sedan barndomen alltid prisat detta verk, trots att jag egentligen inte kunde förstått dess kompetenta omfattning. Nu när jag läser den förstår jag på allvar hur detta med säkerhet är en av SKs allra bästa och mest personliga skapelser; det handlar inte bara om en alkoholist som försöker skrapa ihop sitt splittrade liv, sin familj och sin solta professionalism; det är en både komplex och tydlig porträttering av hur författaren själv måste upplevt en situation i missbruk (ett missbruk som långt senare hittades i full papperskorg långt senare) och en rädsla för att inte kunna hålla sina personliga demoner borta, förlora förståndet och därigenom slutligen skada sin egen familj.

Det må vara en gammal sliten klyscha att Stephen King är mästaren att kombinera det vardagliga livet med den övernaturliga skräcken, men det är en sanning som aldrig passat så bra som med just The Shining. Aldrig har jag upplevt någon roman som på ett så enhetligt och kompetent sätt tagit upp så många aspekter av mänsklig och personlig skröplighet, rädsla och förhoppningar och sedan blandat dessa komponenter in i en optimal smältdegel med ett hemsökt spökhotel, djupt isolerat uppe i Colorados bergtrakter som katalysator. Det är så många små och stora moment i boken, vilka med enkelhet skulle kunna trötta ut läsupplevelsen och helt förstöra intrycket, men det blir aldrig tråkigt, uppstyltat eller på något annat sätt svårt att läsa The Shining. Än bättre än alla vardagligheter, minnen och övernaturligheter som beskrivs är nog ändå persongalleriet; med Jack Torrance och hans familj i spetsen, följt av kocken Hollorann, den snobbige översittaren och hotellmanagern Ullman, världens bästa bartender Lloyd med sin eviga kredit, för att inte tala om den så vältalige Delbert Grady ("You're the caretaker, sir ... You've always been the caretaker. I should know, sir. I've always been here.") och slutligen hotellet självt som en enda stor varelse som och livnär sig på andras själar, vars ondska återigen väcks till liv och lockas fram av sonen Dannys förmåga "to shine". Det är Danny Overlook helst vill ha, men det nöjer sig inte med honom och det är genom pappa Jacky som det ska sluka hela familjen, med hull och hår -- "Come out and take your medicine!"