The Woods - "A Tribute"

Snart har ett år gått sedan jag visade filmen för avgångsklassen jag var klassföreståndare för, en 9c i staden där jag bor. De var nog inte besvikna över att få se en liten rysare, även om några killar kanske i sin fantasi ville se Saw eller Hostel i repris på de där två engelsklektionerna. Ändå blev några tuffingar ganska överraskade över att det faktiskt var lite blod och raffel i den. Tyvärr blev det ingen större diskussion över den (en film ska både vara till nytta och för nöje), men det är smällar man får ta - jag var nöjd iallafall och de fick se sin engelskspråkiga film.

"Balance the stones, Heather..."

"Smiling in the sunlight, laughing in the rain; I wish we were young and foolish again..."

Med dessa smäktande tonerna inleder Lucky McKee (May, Sick Girl) The Woods (2006) - filmen som låg på hyllan i tre år och fick M. Night Shyamalans film från 2004 att byta namn från just "The Woods" till The Village. Inget ont om M. Night, men vad tråkigt om Lucky inte fått denna filmen ur torrdocka och ut på fria vatten. Det är en stämningsfull, snygg och underhållande film med kopplingar till en rad moderna klassiker som The Evil Dead, La Residencia, Suspiria och Carrie, men som ändå står helt och hållet på egna ben.

I inledningscenerna ser vi huvudpersonen Heather Fasulo (Agnes Bruckner från Blood and Chocolate och Vacancy 2: The Final Cut) dubbelexponeras mot en skog när hon drömmer om röster och tänder eld på en skog. Viskningarna ackompanjeras melodiskt av 60-talsstjärnan Lesley Gores Young and Foolish. Året är 1965 och makarna Fasulo (fadern spelad av Bruce Campbell *host-host*) lämnar sin dotter på prestigefyllda flickskolan Falburn Academy, strategiskt undangömt djupt inne i skogen. Fadern verkar egentligen inte vilja lämna Heather men det är modern som drivit på att lämna den besvärliga dottern över i Herrans tukt och förmaning, eller rättare sagt - under överinseende av rektorn, Ms. Traverse (Patricia Clarkson) och hennes egendomliga personal: närmaste tillsynslärare Ms. Mackinaw med sitt ryckande huvud-ticks, vresiga humör och praktiska upprätthållande av internatets tydliga värderingar - "More than three minutes tardy equals a truancy [...] And that's a demerit for your untucked blouse [...] Don't tuck it in here! What kind of a low-class so-and-so reaches her hands into..." Ja, inte bara skådespeleriet håller tillfredsställande standard; det knappast något fel på dialogen heller (här finns inga löjliga, amatörmässiga uttalanden och begreppet "douche-bag" som nedsättande benämning åt en person myntades faktiskt någon gång under sextiotalet...)

Eftersom pappa Fasulo inte är "so well-off as he presents himself" måste Heather genomgå ett intagningstest för att få ett stipendium till Falburn Academy, vilket bl. a. består i ett mystiskt test där hon på ett antal papper måste ringa in symboler under olika påståenden. Hon skär sig dock på ett av bladen och återigen hör hon viskningar från skogen: "Come Heather. Trust us. Release us..." I vilket fall verkar hon ha klarat provet och får följaktligen komma på flickskolan. Hon blir vänligen men bestämt påmind av Ms. Traverse att hennes respekterade institution inte är en förvaringsplats för ungdomsbrottslingar och ligister och att några snedsteg inte kommer att tolereras. "So... no fires", svarar den alltjämt upproriska unga damen som emellertid snabbt får lära sig att man inte sticker upp ostraffat; direkt får hon översittaren Samantha och hennes gäng mot sig (Samanthas motiv är till en början uppenbara men har slutligen ett annat syfte). I Marcy får ändå Heather en kompis att ty sig till, en kompis som introducerar henne till gryende popstjärnan Lesley Gores girlpower-låt You Don't Own Me.

Falburn Academy är ingen vanlig skola. Den ligger ute i skogen, långt borta från närmaste stad och snart börjar historierna berättas om hur Clara Thompson bara dök upp från ingenstans och förhäxade eleverna och mördade läraren med sin yxa. Det sägs att hon tog med sina skolkamrater ut i skogen och när de kom tillbaka var de inte sig själva. Det sägs att trädens andar vill bli fria och det kan de bara bli genom flickorna på skolan. Så, i sovsalen finns det en säng längst bort i hörnet, under det gallerförsedda men alltid öppna fönstret. De som får ta den sängplatsen försvinner om natten och kvar under lakanden ligger en hög med torra löv. Först försvann Ann, sedan är det Macys tur... Och det är Heather som är nyckeln - hon har övernaturliga förmågor: "Balance the stones, Heather."

May är den bättre filmen och genombrottet för Lucky McKee; Masters of Horror-bidraget Sick Girl känns som härligt "guilty pleasure" ... men min favorit är helt klart denna lilla ädelsten, The Woods. Utöver att den i sig är en verkligt kompetent och underhållande film skulle man med glädje kunna se den som en hyllning till de ovan nämnde skräck- och kultfilmerna från Serradór, Argento, Raimi och DePalma: Vi har den besjälade skogen som ger sig på flickorna om nätterna; det är en mystisk skola med egensinniga karaktärer; där finns häxor och hjältinnor som drogas (av mjölk, spetsad med svart sav); och så återfinns ju de telekinetiska förmågorna hos den ut. Skådespelarinsatserna är överlag bra, men det är på sättet som filmens handling förs fram som gör denna ganska banala historia till en engagerande berättelse av oanade höjder och som dessutom är ser väldigt snygg ut. Vidare har The Woods ett mycket bra soundtrack, särskilt i tolkningen av You Don't Own Me i den såkallade Marcy's Overlay: Medan Heather har avgörandet i sin hand genom sin roll i akten "balancing of the stones" har hennes vän uppgiften att sjunga "the primal song", vilket är en vacker men aningen kuslig stämma som vävts in i den urprungliga Lesley Gore-melodin.

En sak är jag trots allt lite fundersam över: Bruce Campbells roll i filmen; den är dels betydelselös, dels betydelsfull eftersom han figurerar mest mot slutet. I början är han den bekymrade fadern och hunsade maken som egentligen inte vill lämna iväg sin dotter. Långt senare hämtar han och hustrun emellertid Heather i ett försök att få hem henne, men det slutar i en våldsam trädintervension. Det är inte Bruce Campbell som avgör, men han har en uppgift i den avgörande slutstriden mellan gott och ont. Klart är väl att någon måste spela denna roll som Mr. Fasulo, men frågan är om det skulle ha varit Bruce Campbell. Samtidigt som man kan tycka att han ibland blir (o)medvetet komisk i sin rolltolkning och kan kännas lite avig i filmen, tycker jag inte att han stör helheten. Tänker man då på att filmen är en hyllning som yttrar ett subliminalt "Grooovy" är ju saken helt plötsligt glasklar - han bara måste vara där! Bruce Campbell är en person som, enligt min uppfattning, är ett tvåeggat svärd som både kan locka och avskräcka potentiell publik.

Mitt råd är att se filmen, inte bara Bruce, för den är så mycket mer än bara en räkmacka med ett affischnamn. Det är en mycket bra film som jag rekommenderar till alla någotsånär bevandrade kultister - en av de bättre filmerna i sitt slag att produceras på 2000-talet. Är inte det motivering nog?