Grand Guignol à la Baby Blood!

Jag slås direkt av inledningen: Ett vulkanutbrott i havet, för att symbolisera vår världs födelse och skapandet av liv. Scenerna påminner starkt om öppningssekvensen i Macchie Solari (Autopsy; Armando Crispino; Italy, 1975) med Solens våldsamma protuberanser; känslan av mystik och illavarsel är överhängande redan från början i filmen. Dock är det rösten som ackompanjerar den allra första minuten av Alain Robaks Baby Blood (aka. The Evil Within; France, 1989) som gör det hela så effektfullt; en olycksbådande, hes röst (regissörens egna) som berättar hur den inte kunde födas och utvecklas i tidernas begynnelse. Men nu, så...

Yanka är en ung kvinna som försmäktar på en sjaskig cirkus någonstans i norra Frankrike med den råbarkade chefen på bygget, Lohman, som enda trygghet i livet. En dag så levereras en leopard som fångats i centrala Afrika, men det är något som är väldigt fel med den. Den upprör resten av djurbesättningen och snart exploderar den. Ut kommer en svart, larvliknande varelse som tar sin tillflykt in i den sovande Yankas livmoder. Hon har fört statistik över sin vikt varje dag så jag antar att hon precis kan ha varit gravid innan kreaturet kröp in i henne. Det är inget som förklaras men det verkar underförstått. Hursomhelst blir hon gravid nu och det med en parasit som, enligt egna uppgifter till sin blivande mor, planerar att födas som människa och sedan vidareutvecklas i havet, för att slutligen erövra världen om 60 miljoner år (eller var det miljarder; jorden överlever i vilket fall inte längre än 5, 6 miljarder år till så... ;-)).

Som om denna gökunge inte varit nog så börjar den kommunicera med Yanka och kräver att hon ska dricka färskt människoblod för att växa sig starkare, annars kan den inte födas. Till en början försöker hon ta livet av sig själv och "ungen" men hindras bryskt. Slutligen så börjar hon vänja sig vid smaken av blod och det är bara mäns blod som gäller, verkar det som. Iallafall lyckas hon bra med att charma till sig offer till blodsorgie på blodsorgie, för att tillfredsställa det omättliga monstret i sin mage. När sedan nio månader gått är det snart dags för henne att föda sitt barn...

Baby Blood är en riktigt blodig och slafsig film, fylld med absurd humor och en hel del naket när Emmanuelle Escourrou (Yanka) visar sin yppiga gestalt gång efter annan (hon är prefekt i rollen som modern till ett framtida härskarmonster). När det handlar om gore så är det bara att välja favoriter -- sprängd leopard, sönderhackade män, sprängda män ... mosade män ... och blodfyllda födelser (verkliga och/eller inbillade) ... och en massa blod... och ett odjur som för tankarna till kräftskiva med rejäl baksmälla... Nej, det är en gore-film, inte en splatter... Så, ni får komma ihåg att filmen har tjugo år på nacken och i Europa är det ju bara de korkad Saurkrauterna som gjort slafsigare grejor under den samma tid, men med mycket, mycket sämre resultat. Effekterna i Baby Blood har riktig klass, däremot.

Fast det bästa i filmen är ändå kommunikationen mellan mor och ofött barn. Självklart blir de en symbios mellan Yanka och parasiten; den kan inte läsa hennes tankar, men ser saker hon inte ser och kan prata närsom till henne. Ibörjan handlar det bara om att tvinga och mana henne till att slafsa i sig hemoglobin, men så småningom blir de mer fästa vid varandra och delar sin upplevelser och erfarenheter med varandra. Genom filmen blir man aldrig riktigt klok på hur Yanka verkligen känner för sitt kommande barn (klart man själv skulle vara både hatisk och förvirrad i ett sånt här läge). Hon har emellertid inget val än att låta varelsen gå graviditeten ut för att äntligen få födas.

Det är alltså dialogerna mellan moder och barnet som är det mest givande: Fostret går från en auktoritär hållning till att bli mer tillgiven och verkar som ett människobarn bli fäst vid sin mamma. Insikten om att vara beroende infinner sig oxå efterhand. När Yanka är på restaurang med en man och dricker ett par glas vin i hast blir såklart även hennes bebis berusad, vilket den kommentar. "Jag är så full" och "Du kan knulla honom så vrider jag om hans kulor". Och det är i samband med vinet som det slår mig: "Det är okej att dricka alkohol och berusa det stackars ofödda barnet, men det är helt och hållet fel att röka några bloss på cigaretten. Den ofödda är helt och hållet på det klara om att det är okej att supa men farligt att röka giftpinne. Kanske är det en spegling av att vara gravid kvinna? Har hört nånstans att det även här hemma anses farligt att röka men okej att dricka när man väntar barn, så...

Avslutningsvis är Baby Blood en riktig symfoni i gore och svart humor. Tankarna för mig till "Grand Guignol", ett ibland ganska brett begrepp som ursprungligen härstammar från de naturalistiska teaterföreställningarna på Théatre de Grand-Guignol i Paris. Det som spelades upp där i slutet på 1800-talet och fram till runt 1960 var både blodigt och omoraliskt, varvat med absurd och grotesk humor för att förstärka chockeffekterna av både fysiska och sinnliga fasor på och utanför scenen. "Grand Guignol" kan användas för ganska mycket inom filmens värld, men främst tycker jag att Alain Robaks trashiga lilla konstverk kvalificerar sig för denna klassificering som handen i en handske. Måhända kan man tycka att filmen inte är naturalistisk (om man ser till naturlismen som en förlängning av realismen) men går man enligt den ursprungliga traditionen att vilja porträttera förändrade mentala tillstånd som panik, hallucinationer och galenskap går detta med enkelhet att applicera på Baby Blood, dvs. om man vill lägga ytterligare en dimension till något som kanske bara ska ses som en riktigt bra monsterfilm.