Dåtid, "Terra Incognita": Tjuven går bland ruinerna i vad som en gång varit Warszawa; det är ett laglöst, sönderbombat landskap med färskt ruttnande lik stinkandes i rännstenarna. Tjuven är en opportunist och en lycksökare av särskilt mått; han är en ung man, en spelare ute efter det optimala partiet, på jakt efter en värdig motståndare. Han finner slutligen sin överman i Mamoulian -- "den siste europén"...
Nutid, Storbritannien: Marty Strauss, en spelare och missbrukare, blir frigiven från fängelset och anställs personligen som bodyguard och allt-i-allo för multimagnaten och miljardären Joseph Whiteheads räkning. Trots sina stängsel, övervakningskameror och vakthundar är den rike gamle mannen rädd, rädd för sitt liv... eller något mycket värre. Frågan: Varför skulle just Marty kunna skydda honom? Mr. Whitehead har en dotter, Carys, som varje dag reser till en tropisk ö via de regelbundna, kontrollerade doserna av heroin som hon får genom sin kärleksfulle far. Hon ser Marty och Marty ser Carys. Kommer deras öde att beseglas?
Det ligger hundar begravda på Whiteheads ägor, men de kommer inte att stanna nedgrävda. En kväll kommer en äldre man över stängslet och slits nästan itu av hundarna. Marty möter för första gången denne inkräktare som uppmanar honom att inte lägga sig i, att fly medan han fortfarande har möjlighet till det. Helvetet är på väg att bryta sig löst och då kan inget kunna rädda någon av dem, Whitehead eller hans hantlangare. Det handlar om ett parti, ett löfte ... och ett svek. Det är upplagt för ett sista parti i de fördömdas spel...
De fördömdas spel (The Damnation Game, 1985) skrevs strax efter den första trilogin Blodsböcker (Books of Blood I-III, 1984-85) och är Liverpool-sonen Clive Barkers första fullängdsroman. Som författare blev han först och främst känd som en virtuos i den makabra och groteska skräcklitteraturen genom Books of Blood, The Damnation Game, Cabal och The Hellbound Heart (inspirtionen till filmen Hellraiser). Senare kom han att förknippas mer och mer med "dark fantasy" i sina episka och underbara fantastikskildringar med Weaveworld och The Great and Secret Show, för att sedan mer och mer förlora sig i ett sammelsurium av teorier över alternativa verkligheter, drömvärldar och annan metafysik. Denna senare epok började med den överdrivet komplexa Imajica och fortsatte i ytterligare stordåd som jag inte kan redogöra för; tyvärr var det länge sedan jag försökte läsa en ny Barker (och med tanke på vad jag en gång läst och det han nu verkar producera lär inte läget förändras under någon överskådlig tidsrymd).
De fördömdas spel var (och är fortfarande) för mig en helt unik upplevelse. Det är en roman som binder samman de allra starkaste influenserna från Books of Blood (som jag påbörjade och läste färdigt långt senare) och väver samman dem med en alltför sällan sedd människokännedom och en upphöjd känsla för det litterära språket. Tidigare, inkluderat King- och Koontz-eran, hade jag inte stött på något som var så ocensurerat grymt och omstörtande som det jag då läste och som sedan fick mig att öppna ögonen för denna nya författare en lång tid framöver. Aldrig tidigare hade jag stiftat bekantskap med självstympande och flådda människor, lik som kannibaliserar på sig själva eller ruttnande hundar och deras fortfarande diande valpar som väcks upp ur graven. Första gången jag läste Clive Barkers debutroman var jag helt mållös och hänförd över hans fantastiska våldsbeskrivningar och gastkramande intrig. Icke heller hade jag tidigare skådade ett sådant persongalleri; protagonisten och anti-hjälten Marty Strauss, den kallsinnige och manipulative Joseph Whitehead, hans nedknarkade dotter som Marty fattar djupt tycke för, rakbladsätaren Breer ... och så kronan på verket -- den gåtfulle och hänsynslöse Mamoulian, i full färd med att hämnas alla som svikit honom. Naiv som jag var försökte jag inkorporera denna bok i en uppsats under senare, högre studier vilket visade sig mycket negativt och det var knappt jag kunde komma vidare med studierna.
Man skulle kunna tro att det var upplagt för en hiskeligt modern och slafsig filmatisering av detta verk, men så är långt ifrån fallet. Romanen är så komplex och välskriven att dess excesser inte någon gång skulle upplevas överlastande, komiska eller på något annat sätt störande för läsningens njutning (möjligtvis att en nybörjare skulle vara i behov av en spypåse emellanåt). Även när det gäller sexualiteten, som också den är stilmarkör för Clive Barker och hans författarskap, uttrycks dess explicita egenart på ett sådant sätt att den varken upplevs som plump eller tramsigt romantisk. Handlingen, karaktärerna och hela utförandet är dynamiskt och kreativt och svårt att på ett tillfredsställande sätt applicera på vita duken (som så framgångsrikt gjordes med The Hellbound Heart). Till denna dag anser jag fortfarande att detta är Clive Barkers absolut mest kompetenta skapelse; den är innovativ och stilren, rak och kompromisslös.
Jag skrev tidigare att De fördömdas spel är unik. Så också är den i fallet att det är den enda roman jag läst tre gånger: Första gången jag stötte på den var en dag under första året på gymnasiet. På en bokvagn i skolbiblioteket såg jag en pocket med ett aggressivt röd- och svartaktigt omslag med vad som såg ut som ett mynt med ett makabert, läpplöst ansikte grinande hotfullt mot mig. Jag kunde naturligtvis inte motstå att plocka till mig boken, läsa dess titel och författare och ögna igenom blurb-texten på baksidan -- jag var fast! Året därefter, på Bokrean, fick jag tag i samma svenska, inbundna utgåva för 50 pix och köpte den -- läste den! Tredje gången köpte jag den på engelsk pocket, vilket måste varit för halvannat år sedan, och först då många år senare upptäckte jag den riktiga storheten i The Damnation Game.
De fördömdas spel är en enastående, oförglömlig och genomgående gränsöverskridande Faust-skildring som bör läsas och aldrig någonsin förglömmas. Jag riktar emellertid en uppriktig varning till människor med känsligt hjärta, oskuldsfulla sinnen eller sådana som rent ut sagt bara är rädda, inskränkta och fördomsfulla ... Tag er i akt!
Läste De Fördömdas Spel för många år sedan efter man hade sett Hellraiser och blev besviken då jag inte fann den samma som den filmen, vilket är självklart då de inte är i samma genre eller stil. Och försökte även läsa den stora föreställningen men den slutade jag med fort. Läste iofs en samling av honom där det var med en historia om en man som gjorde sitt eget helvete. Tror jag. Länge sedan nu så. Men har för mig jag läste om den faktiskt, den boken. Men kanske skulle läsa om de fördömdas spel då. Kanske smälter den bättre nu när mna är mer mottaglig ;D
SvaraRadera